|
|
|
Tiden. En liten bagatell. Tiden räcker aldrig till, tycker jag. Det finns så mycket som skall göras, som skall ordnas, som skall fixas. För att inte tala om allt som skall handlas, tvättas, målas, lagas och jäklas med i största allmänhet. Sen skall man ju gärna leva lite också. Kramas lite, älska lite, vänslas lite. Skulle det sedan bli tid över kanske man skulle vilja läsa en bok eller två. Rent av läsa färdigt någon av det halva dussin jag alltid har på gång? Jag har alltid undrat över varför Vår Herre gav oss så många möjligheter och så lite tid? Förresten är Tid ett relativt mått. Tiden från den femtonde i månaden till avlöningsdags är otvivelaktigt längre än trettioåriga kriget. Däremot går motsvarande antal dagar med en hastighet som närmar sig ljusets om de är märkta med "semester" i min kalender. Märkligt. Med visst fog kan vi säga att Tiden är den viktigaste komponenten i vårt liv. Utan en lämplig tidmätare står vi oss slätt. Just denna brist på tidmätare är själva roten till följande lilla horologiska scenario: *** Leonard öppnade dörren till en uraffär på Croisetten i Cannes. Han hade suttit ute hela dagen på en uteservering och tyvärr inte haft någon huvudbonad på sig i den gassande julisolen. Det var därför inte att undra på att han kände sig lite urlakad. Efter två dagar i staden med bara affärer på schemat hade han nu hela helgen för sig själv innan han på måndag skulle flyga tillbaka till Sverige Butiken var oemotståndligt sval och insvept i ett behagligt dämpat ljus. Mjuka mattor på golvet och träboaseringar på väggarna gav lokalen är tydlig prägel av elegans. Det fanns sex kunder före honom och han hade därför gott om tid att titta runt på innehållet i montrar och skyltlådor. Leonard hade bestämt sig redan innan han reste från Tidaholm att han skulle köpa en klocka när han ändå var i Frankrike. Han visste inte något om vilket märke och vilken modell. Det ger sig väl när jag ser utbudet, hade han tänkt. En Lip hade ju varit kul, eller kanske en Vacheron Constantin. Nu fann han till sin lätta förvåning att det fanns massor, ja hundratals, av klockor i det prissegment han hade tänkt sig. Högst tusen franc fick den kosta. Han gick från den ena montern till den andra utan att känna det där hugget i plånboksfickan som ofta kom för honom när han såg något som han riktigt gärna ville ha. Dialogen mellan Hugget och Smärtan som gick ungefär som: "Vill ha! Nej, det är för dyrt! Skiter i vilket! Du är inte klok! Äh! Skall Bara Ha!". Vid den innersta montern, borta i hörnet, stod en ung dam i en kort, svart klänning och studerade innehållet. Han tassade dit och försökte få en glimt av monterns innehåll. Men det gick inte, damen stod effektivt i vägen. Han flyttade sig till hennes andra sida och sträckte sig över hennes högra axel. Då kände han parfymdoften… Han drack djupt in det sensuella budskapet som totalt slog ut hela hans normala beteende. Damen vände sig om och såg rakt in i hans stirrande ögon. "Pardon?" sade hon åt hans säkert fullständigt idiotiska uppsyn. "Åh, förlåt", svarade han förvirrat, "jag skulle bara försöka komma åt att se vad ni tittade på. I montern alltså", svamlade han på, utan att komma ihåg att i Cannes pratar folk oftast franska. Damen log försiktigt och lite prövande mot honom. Möjligen var han galen men antagligen inte farlig, skvallrade blicken i hennes ögon för honom. Leonard insåg att han gjort bort sig, flinade förläget och försökte på knagglig skolfranska förklara att han bara hade tänkt köpa en klocka. Dock hittade han inte rätt ord och hans försök till förklaring slutade med att rösten alldeles försvann ut i intet... Om han bara hade använt skoltidens språkundervisning lite bättre, tänkte han bittert. Det som däremot inte försvann ut i intet var hans intresse för damen ifråga. Tvärtom ökades det för varje sekund som gick. Han fann stort behag i det han såg. En kvinna i den övre tjugoårsåldern. Långt rakt svart hår, bruna allvarliga ögon. En smal figur i en kort svart klänning. Så otroligt oerhört fransyskt. Och så den där doften som låg som en mjuk och het svepning runt henne. Om han åtminstone visste vad parfymen hette skulle han köpa sig ett helt lager så han kunde återskapa den här ljuvliga förvirringen närhelst han så önskade. Men hur tusan skulle han kunna fråga henne om det? Han kunde ju med lika stor chans till framgång fråga henne om hon bar svarta stringtrosor... Han gjorde ändå ett nytt tappert försök med skolfranskan, men även det rann ut i sanden. Kvinnan log frågande mot honom och han visste inte hur han skulle bli herre över situationen. Det enda han kunde göra för att lätta på trycket över sin besvikelse, vilket förstås inte var annat än patetiskt, var att se in i hennes ögon och säga på sitt bredaste dialektala idiom: "Faan, att jag är så förbaskat oduglig! Jag har aldrig mött en vackrare kvinna än du i hela mitt liv och din parfym kommer att förfölja mig till min död. Om jag åtminstone visste vad den hette..." Kvinnan log med frågande ögon mot honom, sträckte fram handen och rörde lätt vid hans kind. Beröringen fyllde honom med glädje, andakt, samt med djup förtvivlan. Men han ställde inte till med fler pinsamheter utan stod stilla och tyst tills hon hade lämnat affären. Någon vidare lust att köpa en klocka hade han inte längre. Den tiden är förbi, sade han till sig själv. En ny tideräkning hade börjat. Efter Henne. Allt det gamla från tiden Före Henne var totalt oviktigt och inget värt att komma ihåg. Nu gällde den nya tiden. Där Hon var härskarinna i ett rus av dofter och känslor. När hans bergtagna sinne kom tillbaka till verkligheten skyndade han sig ut på gatan för att försöka få en skymt av henne innan det var försent. Men det var för sent. Ingenstans fanns ett endaste spår av henne. Om han haft en näsa som en labrador kunde han förstås ha följt doften. En svart labrador, tänkte han. Som matchade Henne. Han ruskade på huvudet och landade ånyo i eftermiddagens rusningstrafik. Nej, han fick erkänna sig slagen. Det fanns ingen fortsättning alls på historien, såvitt han kunde se. Vem var hon? Var bodde hon? Hur skulle han hitta henne igen? Frågor som krävde svar, innan det alls kunde bli tal om en fortsättning. Men till slut förlikade han sig vid sitt öde. Allt hade ändå bara varit en liten episod i hans, för övrigt ganska vildvuxna, liv. Det enda som just nu verkade vettigt var att gå tillbaka till hotellet, ta en lur och kanske en matbit och en karaff rött och så somna in. Ett vackert minne rikare. Alltså promenerade han genom staden, i den sena eftermiddagsolen, tills han nådde sitt hotell. Han kom på sig vid ett flertal gånger att med blicken söka bland människorna han mötte på sin väg, efter ett långt svart hår och en smärt figur i en kort svart klänning. Resultatlöst förstås. Filmen är slut, "Fin". I hotellets foajé hälsade han på Jules, portieren, och bad att få sin nyckel. Denne vände sig om mot facken där nycklarna förvarades, tog nyckeln och tillika en liten ask. "Det kom en vacker kvinna förbi för en stund sedan och bad att jag skulle lämna den här till er. Ah, Monsieur! Ni skulle sett hennes hår! Magnifique!" Jules räckte över en liten svart ask till Leonard. En parfymförpackning. Han läste med ögon som inte riktigt ville fokusera, namnet som stod tryckt på asken... "Le Temps"…
© Hotten 2000-03-14
|