Bill Kill satt i väntkuren och väntade på sjubussen till Stan. Kungl. Hufvudstaden alltså. Han satt på bänken ovanpå sitt gitarrfodral och fötterna räckte därför inte ända ner till marken. Benen viftade runt lite på måfå. Det syntes tydligt att Bill hade tråkigt. Ända sen giget för en dryg månad sedan i Södertälje var han ur gängorna. Egentligen hade spelningen varit bra. Till och med Kanonbra om man skulle tro Östgötakorren som hade rapporten inne redan dagen efter. Men vad fan begrep de om musik? Det var den där indolente och korkade Mats Bängström som hade skrivit artikeln. Då kunde man räkna ut med en viss kroppsdel att det skulle bli fel. Fast rätt.

Det har de börjat bra, giget. Efter en som vanligt lite trevande inledning hade de kommit igång på riktigt. Den ena praktlåten efter den andra hade rivits av. Publiken hade kommit i gungning och det var skönt att lira. Sångaren i bandet hade kastat sig ut från scenen flera gånger och hamnat på publikens uppsträckta händer. Ja, utom första gången, då bonnläpparna inte fattade vad han höll på med. Palle fick förklara för ungarna vad som förväntades av dem. Fan, stagediving var kanske inte riktigt den stora artikeln i Södertälje... Skit samma, det kostade inte Palle mer än en spräckt läpp.

Bill trevade i fickan efter en rök men hittade inget. Han insåg att han rökte den sista ciggen för säkert två timmar sedan. Röksuget drog som fan i lungorna. Han sökte igenom fickorna efter någon kvarglömd fimp eller något, som kunde stoppas i pipan och rökas. Inget. Icke ett endaste grand. Bill snöt sig i näven och svor invärtes. "Fanihelvete! Det måste gå att få ett bloss!" Han hoppade ner från gitarrfodralet och öppnade detta. Inuti fanns ingen gitarr men väl ett stort sortiment av andra saker. Han öppnade sin neccesär och snokade runt i alla dess skrymslen. Inget där heller. Men han hittade åtminstone en sax. Ett stadigt tag i saxen och så slank han ut ur busskuren på jakt efter något rökbart. Bakom kuren fann han en gammal Dagens Nyheter. Fint! tänkte han. Precis vad jag behöver. Tidningen stack han under armen och fortsatte sin jakt. Alldeles under själva busskuren fanns ett par centimeter av Fosterjorden där inget regn hade fallit på år och dag. Växtligheten var brun och torr. Eventuellt kunde brunheten ha berott på den lokala hundpopulationen, men i så fall ansåg han att det fick gå ändå. Saxen talade och ett knippa av det bruna gräset hopsamlades och preparerades för oxideringen. Bill tryckte alltså ner gräset i sin pipa och tuttade på.

En ljusblå rökspiral steg upp mot himlen. Bill drog ett par munbloss för att få sprätt på gräset och drog sen med stort välbehag ner röken i lungorna. Faaaan vad skönt! Smakar lite konstigt, men va fan det är väl bara hundpisset som krydda i själva upplevelsen. Tänkte Bill, lite stolt över att så snabbt ha stillat sitt lilla begär. Ett djupt bloss till, och så ännu ett. Det började sticka i kinderna och susa lite i öronen på honom. Fan det här gräset hade ju lite malle, tänkte han och fnissade lite. Man kan ju till och med känna cyklar i Paris, tänkte han. Och stanna med gula tistlar... Oförutsedda hägrar blåsta inuti...

Bill lutade sig tillbaka mot väntkurens vägg och tappade pipan. Allting kändes så varmt och skönt. För att inte tala om alla ljus och ljudeffekterna som spelades upp i skallen på honom. Och där borta kom den sakramentskade bussen. Det var fanimej på tiden, behöva vänta en hel byggarbetsplats, skrek han till en passerande lastbil. Bill kände sig lite full, rent av. Som om han hade druckit en hela av Larssons hembrända. Då gick det ibland flera dagar innan han kunde se som vanligt igen. Det blir gärna så när man blir äldre att synen liksom spelar en spratt...
Bussen gled in i fickan och dörren gick upp med ett väsande av tryckluft.
-Hörrödurururdu, sade Bill med en tunga som nu vägde bortåt kilot. Schmularuden thuj Flestjkinalls? Mulfan?
Busschauffören stirrade häpet på Bill. "Ska´ru med?", frågade han "Ska´ru hoppa in eller väntar du på nästa buss?"
Bill tvekade, mannen såg definitivt opålitlig ut. Tänk om han blev rånad. Ett sån´t jävla tjyvsamhälle vi lever i, vet man aldrig hur det kan sluta. Underbetalda lär de också vara. Drygar ut buss-lönen med lite landsvägsråneri. Bill klev upp i bussen, lade fram sin nyckelknippa vid biljettmaskinen och sa:
-Hörrududingen du. Smällavbaranusflingen. En stor starkt till Manilla. And make it snappy...
Chaffisen glodde på honom och svarade honom argt.
-Vim fan tror du att du är? Nå´n jäkla punktbansdgitarrist eller...? Poletten föll ner med ett litet klingande ljud.... *kling*
-Nämenvaffan! Det är ju förrfann Bill Kill!!! Jag såg dig för en månad sen i Södertälje. Faaan! Bill Kill ! Du! Grabben, du! Faaan klart att du får åka med. Vart ska´ru?
Chaffisen fick fråga tre gånger innan det trängde igenom ända in i Bills nu överhettade hjärna. Men han kunde inte svara.
-Äh, skit i det förresten. Jag begriper väl att du skall till musikaffären. Vi drar!
Och så gjorde de just det. Chaffisen struntade i passagerare och tidtabell för att kunna köra sin idol till musikaffären. Väl framkommen fick han lyfta ut Bill och ställa honom lutad mot musikaffärens skyltfönster.
-Tjabba grabben! Måste dra, har fler dönickar att leverera. Vi hörs! Jag kommer vägen förbi vid åttatiden i kväll...

Bill Kill, som nu var komplett borta i gräsruset svarade med att långsamt sträcka ut sina händer och låta sig falla rakt mot skyltfönstret. Där stod han sen i 60 graders vinkel som ett slags levande kors, ända tills personalen från musikaffären kom ut för att se vad som stod på.
-Hör du grabben! Här kan du inte stå. Du skrämmer bort kunderna! Direktören för musikaffären var irriterad på vraket som strandat vid hans affär. Det dröjde flera minuter innan Yngsta Biträdet (Svea, sexton år), såg vem det var.
-Men hörni, är det inte han den där på omslaget på den däringa cd:en? Den som ligger direktörens papperskorg??
En okulärbesiktning vidtogs av nu ivriga kollegor varvid det befanns att lilla Svea hade rätt. Någon sprang in och hämtade cd-fodralet och så kunde man någorlunda säkert identifiera Bill Kill.
-Men han ser ju rent drogad ut!, utlät sig expediten Nisse (fyra år i firman). Knarkar alla punkrockare? Akta så att han inte smittar ner er!
-Knark smittar inte, replikerade Eva (nyanställd och tillika Nisses flickvän).
-Var inte så säker på det du, svarade Nisse. Jag såg dom i Södertälje häromsistens och då såg fanimej alla ut som om dom var påtända. Nä, jag tror att det smittar. Är det någon som har gummihandskar?
-Nä, men jag har gummikalsonger, svarade direktören förstrött medan han undersökte Bill Kills pupiller.
Hans personal svarade med ett omedelbart flatskratt och han tittade raskt upp.
-Va fan är det med er, jävvla .kommunistyngel? Va fan garvar ni åt. Är ni från vettet, vaaa?

Innan de hann svara vaknade Bill (Kill) till (sorry, no pun intended...) från de hjärnans utmarker han nyss besökt. Han tog sig för pannan och tittade direktören rätt in i ögonen.
-Åh, Rapunzel! Rapunzel, ditt hår är som spunnet guld. Har du kommit för att lära mig spela elbas?
-Galning!, svarade direktören. Jag vill att du skall packa dig härifrån. På stubberten!
-Helvitte heller!, utbrast Bill. Jag har ju kommit för att tjacka en Fender Jazz Bass, av dig. eller en Burns om du har det... Money is no object, serru.
Direktören bytte skepnad på en sekund. Nu insåg han att det han såg framför sig var en alldeles normal Punkrocksgitarrist med ett oräkneligt antal pengar att spendera. I hans affär tillika!

Direktören kommenderade därför raskt sina undersåtar att med all tillbörlig respekt och reverens lotsa Bill Kill in i etablissemanget. Väl där inne sjönk Bill ner i en svart skinnfåtölj som stod bakom ett skrivbord i rena hangarfartygsklassen. "Ah, fly mig en pilsner", försökte han. "Ja e så jävvla tössti, serru". Pilsnern kom på bordet och Bill fortsatte:
-Hörni, aphjärnor. Om ni visste hur förbannat svårt det är att klia gura, skulle ni inte stå där, enna som fån å med munnarna på vid gavel. Jag har alltså tänkt att jag skulle lira bas i stället för gura. Man slipper dregla snus och man slipper springa runt på scenen som nån jädrans Friskis-och-Svettis-konsulent. Baskillen står bara bredvid trummisen och gungar lite på hälarna. För övrigt behöver man inte alltid lira heller. När basisten i "Sketrockarna" är alltför stenad, slår Allan med keybordet bara till knappen för "Auto-bass". Å då märker ingen att basisten bara spelar luftgitarr. Jävvla bra! Har ni någon med tatueringar på?
Det blev väldigt tyst i lokalen. Men direktören fann sig snabbt.
-Visst har vi det, men det är liksom leveranstid på´rom. Beror ju på vilket motiv man vill ha, liksom
-Jag vill ha en Djävul med horn på, avbröt Bill. En stor jävel! I blått.
Direktören tog emot utan att blinka. Visst, svarade han, det skall ni naturligtvis få, jag lovar att ni kan hämta den i kväll. Om bara den är betald, så... Han fnissade upprymt. Nisse klev fram med ett flin på läpparna. (Chefen, viskade han. Vi har en blå Fenderbas i källaren, med någon slags text på...)
-Stå då inte där och fis! HÄMTA DEN! Faaan vad svårt det är att få riktig personal nuförtiden...
Nisse rasade ner i källaren och fick tag i fodralet och höll på att falla baklänges när han inte fick ur den ur stället. Han gjorde en överhalning men återfick balansen och stirrade misstänksamt på fodralet. Jävvvla tungt det där, tänkte han och tog ett nytt tag. Nu gick den faktiskt att få ut ur stället. Men den var ohyggligt tung. Nisse fick verkligen jobba för sina tjugokronors timpeng innan han fick baxat upp fodralet till butiken.

-Var fan har du varit?, gastade direktören. Bad jag dig att ta semester, kanske? Ro hit!
Med förenade ansträngningar lyftes fodralet upp på disken varvid en av glasrutorna i diskens underdel omedelbart sprack av tyngden. Direktören räknade snabbt ut hur mycket han fick lägga till på priset för att kompensera glasolyckan.
Locket öppnades och där låg en Electric blue-lackerad Fender Jazz Bass. En psykedelisk slinga var målad på nedre delan ev gitarrkroppen. Bill Kill läste obehindrat den vridna, slingrande texten. "Property of Satan" läste han högt och drog till med tummen över E-strängen.
Sekunden senare när han passerade kyrktuppen på väg till ett möte han inte kunde säga nej till, föll det honom in att livet som en punkrockare inte alltid är en dans på rosor. Undrar om jag skulle passa som fagottist, tänkte han milt. Spela klassisk punk i en atonal orkester. Med tolvtonssystem och hela konkarongen...

Bill Kill återsåg aldrig Fosterjorden.

Av detta lär vi oss, antingen att ge fan i att röka gräs, eller också att låta andras Fenderbasar vara i fred. Eller i varje fall låta bli att provspela utan lov.