Döden i Atlas.

Del 4. Om möss och män.

-Of mice and men.-
Hon försökte bedöma var någonstans den objudne besökaren stod bakom dörren och riktade in Walthern. Hennes pekfinger ökade pressen på avtryckaren och hon stålsatte sig inför den fruktansvärda knall som skulle bli följden av ett avlossat skott i det lilla trånga rummet. Hon var bara en ynka hårsmån från avfyringen när hon insåg att dörren långsamt stängdes. Pekfingret höll samma tryck ännu några sekunder innan hjärnan gav den nya instruktioner. Vad var nu detta? Vad skulle nu ske? Eller hade något redan skett? Vem fanns bakom dörren? Hon stirrade i dunklet mot dörren och undrade om den stängdes utifrån eller inifrån. Men det fanns ingen främmande i rummet. En lång stund satt hon kvar med pistolen lyft och riktad mot dörren men till slut sjönk handen ner och hon andades ut mentalt. Byggnaden var absolut tyst. Det enda som hördes i natten var en ensam cikadas eviga surrande. Inget hade hänt. Inget hot mot deras liv och säkerhet. Men vem och varför hade dörren smugits upp? Var det bara en nattlig kontroll att allting var som det skulle vara? Det kunde ju i och för sig ha varit han, den där livvakten de så omtänksamt hade blivit utrustade med, som gick sin nattrunda. Han som såg ut som ett vandrande fickslagskepp. Och som för några timmar lämnat ett obehagligt arbetsprov på sin dödliga effektivitet. Hennes inre återgick långsamt till en lägre grad av beredskap. Kanske skulle de få en lugn natt i alla fall. Trots ståndrätten för några timmar sen. Stolen kändes något mera mjuk och inbjudande och hon dåsade därför bort under ytterligare någon timme innan hon tyckte det var dags att väcka Harry och själv få någon timmes riktig sömn.

Stolen knarrade en aning när hon reste sig och hon stannade genast upp ett ögonblick för att lyssna om något var på väg att hända, men inte ett enda misstänkt ljud kunde höras. Månljuset gjorde att rummet inte var alldeles mörkt och de ljusa väggarna gjorde att man kunde ta sig fram utan att välta omkull något av den sparsamma möbleringen.
Ljudlöst rundade hon ett låghalt litet bord och smög sig fram till sängen där hon satte sig på huk bredvid den sovande gestalten. Harry låg på rygg i sängen med endast ett lindrigt rent lakan över sig. På stolen bredvid sängen hängde hans skjorta och på sitsen låg hans plånbok alldeles öppet. För sig själv slog hon vad om att han höll sin revolver i handen, skyddad av lakanet. Sakta viskade hon hans namn och sträckte fram handen för att gripa tag i lakanskanten när hon urskiljde ett ljud som inte borde vara där. Hennes hand frös till is mitt i rörelsen och hennes tankar for blixtsnabbt runt i alla minnets arkivlådor på jakt efter en etikett till ljudet. Så var ljudet där igen. Ett svagt väsande. Det lät precis som en...
…orm.

Hon fick gåshud över hela kroppen när hon insåg att det låg en orm på hans mage eller bröst, dold under lakanet och säkert gonande sig i kroppsvärmen. Vad i hela världen skulle hon göra nu? Vad händer om Harry vaknar och vänder sig i sängen? Ormen är säkerligen precis så giftig som man kan befara med tanke på det nattliga leveranssättet. Om den hugger så är det med all säkerhet slutet på det här lilla äventyret. Skulle hon väcka honom eller skulle hon försöka få bort ormen från hans kropp? Sakta, sakta drog hon bort handen från ormens omedelbara grannskap. Om Harry skulle vakna vore det nog bäst att ormen låg kvar under lakanet. Då kan den i alla fall inte hugga efter något utanför lakanet. En befängd tanke insåg hon efter några sekunder. Det vore tvärtom alldeles utmärkt om ormen befann sig ovanpå lakanet i stället för under det. Men hur skulle hon kunna åstadkomma den sortens förflyttning?

Sekunderna tickade långsamt iväg medan hon rådbråkade sin hjärna utan att hitta någon enda användbar lösning. Hon frös i det kalla rummet. Kylan kom dock främst inifrån och fick sin näring av hennes totala hjälplöshet. Efter ytterligare en stund utan lösning på problemet insåg hon att hon behövde hjälp. Skulle ormen bli farlig om hon kallade på hjälp? Troligen inte men Harry skulle förstås vakna omedelbart. Hon kunde se honom för sin inre öga, rusande upp ur sängen i tron att det var hon som var i fara. Nej, det var ingen bra lösning. Men om hon istället smög sig bort mot väggen till det andra rummet och tyst knackade ett s.o.s. i väggen skulle antagligen Hassan och Saoud dra de rätta slutsatserna och förstå av det tysta ropet på hjälp att de inte skulle rusa in i rummet. Men hur i all världen skulle hon få dem att förstå vad som var på väg att ske?

Rhetta sjönk ner på golvet invid väggen och slöt ögonen i rasande förbittring över att inte kunna göra något radikalt och omedelbart. När hon satte ner handen som stöd i golvet för att kunna skifta ställning lade hon den rakt på ett litet mjukt och varmt föremål som gav till ett litet pip. Hon ryckte till av vämjelse och drog blixtsnabbt handen åt sig. I skumrasket kunde hon urskilja en liten mus som låg och sprattlade på golvet bredvid hennes vänstra lår. Åh så vidrigt, tänkte hon med stort obehag. Möss och kackerlackor och skorpioner och all annan förbannad skit. Gud vet vilken ohyra som hade krälat på hennes kropp när hon nickat till tidigare under natten.

Så gick det sakta upp för henne att Gud mycket väl visste vad det fanns för slags kryp i rummet. Det var just därför Han hade skänkt henne en halvdöd mus. Hjärtat började dunka allt häftigare. Ja jävlar! Det kunde faktiskt fungera. Om hon satte sig bredvid Harry och väckte honom ytterst försiktigt så hade de nog en god chans att med livet komma ifrån mordförsöket. Hon grep tag i musen och undertryckte av alla krafter det illamående som sköljde över henne när de små fötterna rörde sig inne i hennes knutna hand. Långsamt gick hon fram till Harry och gled ner på huk bredvid hans huvudkudde. Sakta och så tyst att det nästan inte hördes viskade hon hans namn. Tredje gången kände hon att han var vaken.
- Ligg absolut stilla. Rör inte ens ett endaste ögonlock och bara lyssna på mig. Förstår du?
Ett nästan ohörbart inandningsljud visade att han förstått.
- Det ligger en hoprullad orm på ditt bröst. Det är en present från någon av våra allra hjärtligaste vänner. Det skulle förvåna mig oändligt mycket om det är en ofarlig snok. Jag har en halvdöd mus i handen som jag tänker lägga vid fotändan av din brits och då inbillar jag mig att ormen kanske vill ha frukost på sängen. Är du med?
Samma svaga inandningsljud bekräftade att han förstått.

Rhetta böjde sig fram över sängen och förde handen med musen långsamt över filten i riktning mot fotändan. Det svaga väsandet hördes ånyo. Hon stålsatte sig och klämde till den skadade musen en extra gång med handen innan hon lät den glida ner på filten vid Harrys fötter. Hon tittade på Harry och kunde till sin förvåning se hans ögonvitor ganska tydligt i skumrasket. Han låg stilla och stel som en träplanka. När hennes blick gick tillbaka till musen i sängen såg hon också en liten krusning under filten. Någon därunder var stadd i rörelse söderut. Hon flyttade sig en bit närmare huvudändan och kom så att tänka på att hon inte hade en aning vad hon skulle göra härnäst. Hennes tankebanor avbröts eftersom ett mörkt trekantigt huvud dök upp under filten bredvid Harrys ben. Huvudet lyftes en decimeter och vaggade fram och tillbaka. Den illa skadade musen sprattlade uppgivet med sina små ben. Små klor råkade av en slump få fäste i filten och musen gled av sängen och föll till golvet med en liten mjuk duns. Ormen som uppenbart var sugen på en liten frukostmus rann oroväckande snabbt ner från sängen efter sitt byte. I samma sekund som den gled ur sängen hade Harry också lämnat den, fast vid andra ändan.
- Fy för satans in i helvetets alla jävligaste påhitt, väste han. Var tog den saten vägen? Var är den?
Harry tog ytterligare ett steg bort från sängen när Rhetta sträckte sig framför honom och grep tag i lakanet. Med en elegant flytande rörelse virvlade hon ut lakanet över golvet och lät det sjunka ner rakt över ormen. Utan ett enda ögonblicks tvekan klev Harry ut på lakanet tills hans genom kängornas sulor kände ormkroppen. Han stod med en fot på ormen och med den andra stampade han av alla krafter på den nu vilt slingrande massan av ringlor, av våldsamt huggande huvuden och piskande stjärtar. Växelvis bytte han fot mellan hålla kvar ormen och stampa livet ur den och till slut mattades de kvidande rörelserna under det nu ganska rödsolkiga lakanet. Harry kände sig både svettig och fruktansvärt matt efter sinnesrörelsen men också egendomligt upplyft över att med egna fötter ha stampat livet ur det som kunde ha blivit hans bane. En svettdroppe från pannan letade sig ner i hans ögon och han svängde med huvudet för att få bort den då hans blick mötte en annans. I den nu öppna dörren stod Hassan och log mot honom.
- Åh, förlåt! Jag ville inte störa dig när du dansar. Ni européer har ett så exotiskt och uttrycksfullt sätt att dansa på.
- Tack för det. Om jag hade vetat att du var så lättsövd hade jag tagit av mig kängorna först, svarade Harry och vände sig till Rhetta.
- Tack för att du finns och tack för att du har låtit mig fortsätta att leva. Hade du inte vakat över mig så hade jag slutat mitt liv i det här sjabbiga rummet.
Hon bara log mot honom utan att svara. Hon tänkte på den där gången i Tibet när hon var utlämnad åt en annans mans lust och längtan efter att döda. Hur hon hade låtit sitt inre frysa samman till en livlös massa när hon insåg att hennes liv skulle ta slut just då och just där. Hur hon lät sig sjunka in i dödens stillhet när plötsligt en dörr vräktes upp och själva Helvetet spyddes ut ur den. Harry hade materialiserats där, rakt framför hennes ögon i rollen som Hämnaren. En odödlig ryttare ur Apokalypsen som på ett dussin sekunder hade dödat och lemlästat alla banditerna i rummet. Nu stod hon stilla och lät sitt sinne uppfyllas av glädjen att leva och att känna lycka över själva livet. Hennes blick sökte Harrys. Han blinkade lite pojkaktigt flörtigt mot henne med sitt ena öga och sade prosaiskt:
- Kom, vi måste ha något i oss. Vi har ett krig att sköta.

2002-07-10
email: sam@hotten.htmlplanet.com
home: http://hotten.htmlplanet.com