Döden i Atlas.

Del 3. Allvarliga affärer.

-A very serious business.-
Harry vaknade av att någon rörde sig utanför tältet. Det var fortfarande mörkt och han försattes omedelbart i alarmberedskap. Ljudlöst drog han fram revolvern som hade legat under huvudkudden. Sakta, sakta vred han sig så att han kom att ligga på rygg med tältöppningen rakt i siktlinjen när han vilade underarmarna mot magen. Han avstod från att spänna hanen för att inget ljud skulle förråda att han var vaken och redo att ta emot inkräktaren. Det gick ju att trycka av ett skott ändå, även om det gick lite trögare när avtryckaren först skulle spänna hanen. Välkommen, tänkte han bistert. Kliv på bara, din sate, så skall jag skicka ut dig på ditt livs allra längsta resa!
För några ögonblick var allt tyst. Efter en minut som kändes som en hel timme, hostade någon utanför tältet, skramlade lite med några metallföremål.
- Mister! Vakna! Det är dags att gå upp. Ert följe har kommit och frukosten är serverad.
Harry rörde sig inte utan höll revolvern fortfarande riktad mot öppningen, men svarade att han var vaken och strax skulle stiga upp och komma till frukosten. Efter några ögonblick hörde han tysta steg och sen hur mannen upprepade sin morgonhälsning vid nästa tält. Långsamt kopplade han ner beredskapen. Allt lugnt, ingen fara. Han sträckte ut en hand och rörde sakta vid Rhettas arm som stack ut under filten. Hon vred på sig och mötte hans blick.
- Vad är det? Vad står på? Det är ju mitt i natten... Varför har du revolvern i handen? I nästa sekund var hon fullständigt klarvaken. Den andra handen kom också ut från filtens veck och i den satt en blåsvart automatpistol. En Walther P88 som inte såg ut att vara på skämthumör. Harry log mot henne och svarade lugnande att det bara var hotellpersonalen som meddelade att frukosten var klar och att det var hög tid att komma vidare. Rhetta låg kvar på sidan och tittade tankfullt på Harry. Hennes tankar var fortfarande kvar i gårdagskvällens händelser. Harry mötte hennes blick och kände de outtalade frågorna som hon inte ställde honom. Inte än, tänkte han. Men det kommer nog. Han kände på sig att hennes uppfattning var klar över det som hände den där gången i Tibet. Han kände också att han själv inte riktigt förstod vad som då hade skett. Varför han inte hade stannat kvar hos henne den där natten. När han tvingade sig att tänka tillbaka på den stunden kände han hur paniken kom krypande och han slog genast bort tankarna. Fan, han hade inte behövt tänka på det tidigare, så varför skulle han behöva dra upp det nu? Blicken vek bort från Rhettas ansikte och det gick några långa sekunder och så gick det äntligen upp för honom att han helt enkelt hade flytt. Från henne, från ansvar, från känslan av att bli bunden, och kanske mest att han flytt från sig själv.
Rhetta låg och läste hans tankar i hans ögons uttryck och i kroppens rörelser. Hon såg den gryende insikten och beslöt att låta honom bearbeta det för sig själv. Hon svängde benen över sängkanten och klev upp och sträckte på sig som en katt.
- Bara lite vatten i ansiktet sen är jag strax klar för lite frukost.
- Bra. Jag tyckte att det nämndes något om att vårt ressällskap hade anlänt. Tydligen får vi sällskap.
- Jag trodde inte vi skulle träffa anfallsstyrkan förrän på plats så att säga?
- Egentligen sades det inget om var vi skulle mötas. Även om jag tycker bäst om att anlända till målet i så små grupper som möjligt. Å andra sidan vet vi inte hur där ser ut i dag. De fotografier vi har fått se var nog några år gamla.
- Antagligen.

De åt frukost i samma tält som kvällen innan med den skillnaden att nu var de två ensamma med den kvinna som serverade maten. Rhetta tittade intresserat på henne. Hon var den hittills enda kvinna som hade synts till i lägret. Kvinnan undvek Rhettas blick och hon fick ingen kontakt som hon kunde bygga vidare på. Rhetta kunde något lite västarabiska och frågade om de kunde få ta med sig lite av brödet men fick inget svar.
- Tror du att hon är förbjuden att prata med oss? frågade hon Harry.
- Kanske det. Din uppvisning i går kväll har säkert oroat karlarna här. De vill nog inte att kvinnorna här skall få för sig någonting. Här skulle nog Fredrika Bremer få full upp att göra om hon hade hitta hit.
- Tror du att det finns fler kvinnor här?
-Ja, det är jag säker på. Tror du att de här gubbarna kan laga sin mat själv? Han tittade sig om efter kvinnan men fann att hon gått upp i rök. De såg på varandra och kom överens om att det antagligen betydde att de skulle vara färdiga med frukosten. I nästa ögonblick steg en man in i tältet. Han var klädd i urblekta gröna militärbyxor och insvept i en kort ljusbrun djellaba och ansiktet nästan helt dold och inlindad i en mörkblå turban. Han stannade framför Harry och bugade sig lätt.
- Salaam Aleikum, hälsade han. Mitt namn är Hassan och jag skall föra er till vårt läger i bergen.
Harry förde två fingrar till hatten och presenterade sig själv och Rhetta för mannen. Eftersom de var klara med frukosten tyckte Hassan att de inte behövde förspilla mer tid. De hämtade därför sin packning och följde med mannen ut i morgonstillheten. Solen höll på att bryta upp över horisonten och himlen skiftade i alla nyanser av gråblått och violett, över till mörkt guldgult. Luften kändes frisk att andas men de visste båda att en timme senare skulle hettan bli besvärande. Ökensanden skimrade i rödbrunt som om det vore glödskal runt ett tidigare glödgat järnstycke. Bakom tältet gnäggade en häst stilla och Hassan förde sitt sällskap runt tältet. Fyra hästar stod tätt tillsammans och alla tyglarna hade samlats i handen av ytterligare en man. Hassan presenterade inte honom utan bjöd bara med en handrörelse Rhetta och Harry att sitta upp.
- Härligt, utbrast Rhetta. Äntligen ett riddjur för civiliserade människor. Förstånd på hästar tycks de ha i alla fall. Vilka underbart vackra djur! Och välskötta...
- Ja, det har du rätt i. Jag önskar bara att jag slapp rida den här vita hingsten. Jag ser ju för fan ut som Zorro!
- Nä, nä! Zorro hade en svart häst, det vet väl varenda kotte. Hon flinade retsamt mot honom.
- Skit samma. Rudolf Valentino då. Lite väl mycket biomatiné över det här ekipaget... Hon log sött mot honom och viftade bedårande med sina ögonfransar. Han skakade på huvudet och äntrade sin sadel.

Sällskapet satte sig i rörelse mot bergen i norr. De red utan uppehåll tills hettan frampå dagen tvingade dem att göra halt. I en liten wadi växte ett par dadelpalmer och några buskar vilka gav tillräcklig skugga åt sällskapet. Hästarna gavs att dricka och så spände man upp en solskärm av kanvas och lade sig i skuggan. Rhetta föll i sömn efter en liten stund och Harry satt och betraktade henne och undrade om han var riktigt klok som dragit in henne i den här galna historien. Han såg på hennes lugna ansikte och på brösten som hävdes så stilla när hon andades. Trots att han försökte hålla tanken på avstånd kom den likafullt fram i hans medvetande. Om det som skett i Tibet häromåret. Hans ögon fästes på hennes sovande ansikte och till hans förundran förbyttes synbilden till en soluppgång i ett fjärran kloster, fäst likt ett svalbo på en brunsvart klippsida. Han såg hennes nakna kropp ligga utsträckt på rygg ovanpå en bädd av mjukt pälsverk. Han såg bilden bli suddig och han visste att det var hans tårar som gjorde det. Han kände den skrämmande känslan av att falla ner i en avgrund när han såg henne ligga där på en meters avstånd och hans kropp kunde återuppleva varenda sekund av den natten. Han kände hur hans bröst trycktes samman, det blev svårt att andas och han ruskade förtvivlat på huvudet. Synen gled bort som om den försvann in i en dimma och så var han åter i en västafrikansk öken tillsammans med den kvinna han en gång hade skrämts så av. Rhetta, viskade han ljudlöst. Rhetta, jag kunde inte ha gjort annorlunda. Kan du förstå det? Men något svar fick han inte. Varken av dig själv eller av den sovande kvinnan bredvid honom. Han såg sig omkring. Hassan såg också ut att sova men den andre mannen satt upp och höll ett vakande öga på omgivningarna i tyst sällskap med en gammal ärrad FN automatkarbin. Deras blickar möttes och mannen gjorde tummen-upp tecknet som en tyst konfirmation om att allt var under kontroll. Harry nickade till svar, lutade sig tillbaka och sköt fram hatten i pannan för att få lite skydd mot det brännande ljuset. Efter någon minut sov också han.

Sällskapet fortsatte ritten framemot den sena eftermiddagen när solen sjunkit så pass att det åter var drägligt att vistas direkt i solljuset. Bergen som tidigare verkat så oändligt avlägsna närmade sig alltmer och sandöknen övergick så småningom till en alltmer stenig botten. Nästan omärkligt höjde sig landskapet och de började resan uppför bergen. nästan utan att vara medvetna om det. Närmare kvällningen gick det lättare att andas. Dels hade solen vi den tiden kommit en bra bit på sin färd mot horisonten och dels var det alltid kallare uppe i bergen.

När skymningen kom nådde de fram till en liten undangömd by. Först syntes den vara övergiven, rena spökbyn, men så såg de enstaka människor skynda förbi och de hörde röster och buller lite varstans. De red rakt igenom byn innan Hassan vek in bakom en låg mur och de fann att de nått ett slags seraj, en gästgivargård för resande med stall och hotellrörelse. Hästarna togs omhand av en arabisk pojke och de följde efter Hassan in i huset. Sorlet från de övriga "gästerna" tystnade som genom ett trollslag så snart man uppmärksammade att det kom in européer i rummet. Några tysta kommentarer framviskades och så återgick man till det man nyss hade sysslat med. Harry såg sig omkring. Bord och stolar var tillyxade så grovt och enkelt som det överhuvudtaget gick att göras. Bordsskivorna såg överlag smutsigare ut än vad golvet gjorde. Han kastade en blick på Rhetta och mötte hennes ögon.
- Jag har aldrig sett en smutsigare plats i hela mitt liv, yttrade hon på punjabi, ett språk som hon visste att Harry också behärskade.
- Du har rätt men det är nog också det enda hotellet i de här trakterna, svarade Harry, på samma språk. Jag tror inte jag vill äta något från det här hotellets meny...
Under tiden hade Hassan ordnat rum till sitt sällskap och stod just och ordnade upp betalningen när en ovanligt stor trashank omilt stötte till honom med handen. En väldig massa gutturala ljud kom ut ur mannens strupe. Ingen förstod språket men andemeningen stod väldigt klar. Hassan hade ofredat mannen som nu hade tänkt sig jämna ut oförrätten. Vilken den nu ansågs vara. Harry tog ett steg närmare drummeln och förde handen mot höften där hans colt hängde i hölstret. Innan Harry hann göra något alls började skurken vråla av alla krafter. Han stod alldeles still och skrek för full hals. Bredvid Hassan stod dennes vapenbroder och höll i något slags föremål. När Harry böjde sig åt sidan såg han att det var bajonetten till FN-karbinen som mannen höll i handen. Klingan hade genomborrat skurkens handled och blodet pulserade i en fin stråle rakt upp i luften i takt med hjärtslagen. När Hassans vapenbroder vred lite på klingan tjocknade blodstrålen högst märkbart. Det var uppenbart att pulsådern var avskuren. Det var knäpptyst i rummet, bortsett från mannens vrål. Så sjönk blodtrycket under den kritiska punkten och banditen föll medvetslös till golvet. När bajonetten inte längre fyllde ut såret sprutade blodet ut ur den sargade armen. Hassan tog ett steg ut i rummet och höll fram en revolver av samma respektfulla kaliber som Harrys. De båda araberna stod med sina vapen och höll rummet täckt tills blodflödet från den döende mannen hade mer eller mindre sinat. Då räckte Hassan över sin revolver till sin vän, vände sig mot Harry och Rhetta och visade med en knyck på huvudet att de skulle följa honom. Tillsammans lämnade de lokalen och Hassans vän täckte upp bakifrån.

När de kom ut på gården släppte Rhetta ut luften ur lungorna med ett väsande. Hon var inte ovan vid att ta någons liv men det hade aldrig skett så kallt som det hon nyss varit vittne till.
- Fy fan. Det var obehagligt. Och att ta någons liv för att han stöter till en i ryggen är lite väl elakt.
- Jag tror inte att det handlade om det. Jag tror att det var sista kapitlet i någon gammal historia. Det var inte mycket jag begrep av konversationen men några ord snappade jag upp. Betala, hämnd och hund, de orden kände jag igen. För övrigt tror jag inte att vår vänlige reseguide egentligen hade önskat sig sådan uppmärksamhet med tanke på ändamålet med vår lilla sällskapsresa.
- Antagligen inte. Menar han att vi skall sova här i alla fall? I så fall får vi nog sova i skift.

Hassan försäkrade Rhetta, på hennes fråga, att det inte fanns någon på den här platsen som hade ens den minsta lust att ställa till något bråk. Det fanns några stycken bland "gästerna" som tidigare hade hört talas om Hassan och hans vän Saoud och som säkert skulle tydliggöra för sina kumpaner vad som väntade dem om de eventuellt tänkte försökte ställa till bråk.
- Vi kan sova lugnt i natt. Vi har rummen bredvid varandra och om ni så önskar sover vi i skift.
- Det låter bra, svarade Harry. Och när vi kliver ut på gården i morgon bitti får vi vars ett skott i skallen.
- Nej det får vi inte, svarade Hassan eftertryckligt. Innan det ens ljusnar på himmeln är läget fullständigt annorlunda. Allah ser efter sina barn! Sov lugnt.

Hassan och Saoud gick in i sitt rum och Rhetta och Harry tog det andra i besittning. Så snart de kommit in och stängt dörren knackade Harry i väggen in till det andra rummet. En svarsknackning hördes omedelbart. Harry höjde rösten och frågade om de kunde höra varandra. Svaret kom dämpat men fullt hörbart. Harry lugnades av testet. Ingen skulle kunna ge sig på de andra utan att det hördes. Rhetta gjorde det bekvämt för sig på den ena britsen. Hon pustade ut och såg ut att sjunka in i det där behagliga förstadiet till sömn. Plötsligt for hon upp som stungen av ett bi och började slå på sängen med kudden i handen. Harry stirrade oförstående på henne och förstod ännu mindre när hon stampade vildsint med ena foten i golvet.
- Fan! Det finns skorpioner i sängen, svor Rhetta ljudligt. Fan om jag skall behöva dela säng med sådana kryp. Det stod det inget om i avtalet. Harry! Jag hatar skorpioner!
- Ta det lugnt, min vän. Visst är de obehagliga. Fast de riktiga skorpionerna finns utanför rummet.
- Jag vet. Jag blev bara så förbannad för ett ögonblick

De släckte lampan och låg och pratade en liten stund om vad som komma skulle. Rhetta ansåg för sin del att hela det så kallade äventyret redan verkade lite onödigt farligt för hennes smak. Harry lugnade henne med att vinsten med all säkerhet var oerhört stor i förhållande till insatsen. Ett påstående som Rhetta inte höll med om. Om en av oss råkar stoppa en förlupen kula med fel kroppsdel fanns det inga vinster i världen som kunde balansera det kontot, menade hon. Vilket Harry motvilligt fick erkänna vara rätt.
Efter en stund enades de om att Harry skulle ta första vakten fram till klockan 01 varefter de skulle byta varannan timme. Vilket också skedde. Klockan 01 väckte han Rhetta och viskade att allt var lugnt och tyst. Inte ett ljud kunde märkas i byggnaden och det största problemet var nog att hålla sig vaken

När klockan var halv tre på natten kände Rhetta att dagens strapatser började ta ut sin rätt. Hon kontrollerade sitt armbandsur varannan minut och önskade att den skull bli tre så hon kunde bli avlöst. Hon funderade över alla våldsamheter som tycktes falla över dem. Ett dåligt omen. Först galningen som hon råkade slå in skallen på med en tung lampa. Sen nu den här. Lugnt ihjälskuren av deras följeslagare. Nu satt de och höll vakt över sin egen nattsömn. Ett företag som förresten verkade ganska onödigt. Det var alldeles knäpptyst i byggnaden och allt var lugnt. Så ser hon till sin förvåning att dörren till rummet står lite på glänt. Vad nu då? tänkte hon. Visst stängde vi dörren när vi kommit in? Harry låste den också, det är jag säker på. Hon spände sina muskler, spände sina ögon och koncentrerade sig på dörren. Jodå. Den rörde sig ytterst långsamt. Någon hade dyrkat upp dörren och höll nu på att ta sig in i rummet utan att det minsta ljud kunde förnimmas. Hennes hand lyfte pistolen oändligt långsamt och försiktigt. Hon satt i en stol mittemot sängarna och om en inkräktare tog sig ända fram till dem skulle han ha ryggtavlan fullständigt exponerad för den vakthavande biljettkontrollören.
Dörren gled upp ännu mer och nu kunde hon också med tvekan förnimma en svartklädd skugga i dörröppningen. Rhetta andades mycket långsamt genom sin öppna mun. Inte ens det svagaste lilla ljud förrådde henne. Hon bestämde sig att skjuta inkräktaren när denne hade kommit helt fram från skyddet av dörren. Medvetet tryckte hon tillbaka tankarna på den bedövande knallen som ett pistolskott skulle utgöra i det lilla trånga rummet. Det var ändå bara en bekräftelse på fullgjort uppdrag. Nu... strax...

2001-08-04
email: sam@hotten.htmlplanet.com
home: http://hotten.htmlplanet.com