Döden i Atlas.

Del 2. Mellanspel i tält.

-Traces in the sand.-
Det fanns ingen måne som kunde kasta ens det minsta ljus över den lilla båten där den dunkade fram norrut längs Marockos kust. Åtminstone på kartan tillhörde kusten Marocko men det var snarare diverse olika gerillagrupper som de facto behärskade territoriet. Regeringen gjorde sina upprensningsaktioner med jämna mellanrum även om de inte märkbart lyckades decimera rövarbanden.

Bortsett från mörkret var det en behaglig natt. Närmare tjugofem grader varmt och en svag vind från öster. Ibland kunde de känna svårbeskrivbara dofter som följde med ökenvindarna ut till havs. Afrikas hud, som doftade av dagens arbete, och av nattens hemligheter. Himlavalvet lystes upp av en otrolig samling juveler. Det glittrade och glimmade över hela kupan. Bogvågens brusande gav lite närhet mot de diamanthårda himladekorationerna och båtmotorns brummande lät nästan lite hotfullt. Båten var en gammal fiskebåt av den typ som varit vanlig på kusten bland de lite mer besuttna fiskarna. Men motorljudet passade definitivt inte in. I själva verket kom det från två nya Mercedes-Benz överladdade marindieslar på uppskattningsvis tvåhundrafemtio hästkrafter per styck. Ingen vanlig fiskebåt. Berget av tomma fisklådor på fördäcket var också de ett spel för galleriet. På ett par sekunder kunde man koppla isär dem i två halvor, vika dessa åt sidan och börja skjuta med den 20 millimeters automatkanon som plötsligt dök fram bakom lådorna. Nej, det var ingen vanlig fiskebåt även om man visst fiskade lite för att hålla båten med fiskrens och fiskstank och en och annan fylld fisklåda. I fören stod tre personer och spejade inåt land.
-Hur lång har vi kvar?, frågade Harry den färgade mannen, som var båtens befälhavare.
-Bara några minuters gångtid. Om Allah vill...
-Konstigt att vi inte ens sett patrullflygplanen i natt, undrar varför?
-Det kan möjligen bero på den lilla skärmytsling som hände för några timmar sen vid polisstationen i Ereira, tjugo mil söderut.
Harry flinade åt de grundliga förberedelser de här människorna hade gjort inför deras resa. Visserligen var det mycket som stod på spel men sådan noggrannhet med detaljer var inte vardagsmat i den här delen av världen. Han vände sig mot Rhetta och tog henne i sina armar.
-Min allra mest älskade! Följ med mig in i öknen så skall jag göra dig till Öknens prinsessa!
Rhetta log snett och gav honom en vänskaplig klapp på kinden samt förklarade att hon brydde sig enbart om pengar. Grus, sand och titlar hade ingen inverkan på henne. Möjligen kunde sammetsögda beduiner med vita klädnader, om de red som gudar på arabiska fullblod, få henne att byta åsikt.
De skrattade tillsammans i förväntan över det äventyr som de nu var på väg rakt in i.
-Skål för vårt lyckade samarbete, log hon mot honom.
-Har du något att skåla i?, svarade han förvånat.
-Visserligen inte, men en skål och en önskan kommer väl alltid till pass. I synnerhet just nu när jag ger mig in i något som du har övertalat mig till. Egentligen borde jag nog hälsat på min mor istället.
-Din mor är ju död, hostade han förtrytsamt. Annars har du baske mig lurats. Sa du inte i Kathmandu...?
-Jovisst, jag bara skojade. Förresten står det en kamel på stranden därborta...
De båda männen studsade till och skärpte uppmärksamheten bara för att finna att Rhetta hade rätt. Det stod verkligen en kamel på stranden ett par hundra meter längre fram. I silhuett mot den något ljusare sanden. Motorn gick genast ner i varv och båten styrde försiktigt närmare stranden. Samtidigt drogs fisklådorna på fördäcket isär och en smidigt byggd afrikan tog plats vid automatkanonen och gjorde den snabbt skjutklar. Kaptenen trollade fram tre automatkarbiner från något mystiskt förvaringsställe och sålunda beväpnade till tänderna gled de fram till kamelen och den man som stod bredvid. Kamelföraren ropade något på arabiska och kaptenen log brett och svarade på samma gutturala språk en hel ramsa, som Harry och Rhetta dock inte förstod ett enda jota av.
-Är det en fälla?, viskade hon till Harry, och kröp ihop bakom automatkarbinen.
-Tror jag inte. De verkar snarare känna varandra. Jag förstår inte riktigt språket men känner igen ordet för "bror".

Det visade sig att allt var i ordning. Kamelmannen var berber och hette Mohamad. Det var också honom de hade stämt möte med på denna öde kust. Rhetta och Harry tackade kaptenen för hans del i transporten och önskade honom en god resa tillbaka. Tillsammans stod de och såg på när motorbåten smög sig ut från stranden och satte kurs västvart, ut i natten. Rhetta tänkte att hon just nu hade passerat the point of no return. Nu fanns det ingen återvändo. Framför dem fanns ett vansinnigt äventyr som hon som vanligt kastat sig rakt in i utan att väga för eller emot. Hennes livs bästa upplevelser kom förstås också från sådana tillfällen. Inte väga och mäta allt, utan låta känslan bestämma. Likväl stod hon och såg efter båten tills den försvunnit i mörkret och ännu en stund tills även det sjungande ljudet av motorerna tystnat. Hon vände sig om och mötte Harrys blick. För några långa sekunder såg de på varandra. Harry tänkte för sig själv, Herre du milde, vilken vacker kvinna hon är! Hur i helvete hade han kunnat dra in henne i den här vansinniga historien. Stjäla en symbol. En smaragd så värdefull att halva Afrika skulle jaga dem om de lyckades. Om...
Rhetta såg i Harrys ögon ett blänk som hon tidigare inte sett hos honom. För en kort sekund trodde hon att det var kärlek men så drog hon sig till minnes att det var Harry. För honom var Äventyret hans enda älskarinna. Tanken gjorde henne något sorgsen till sinnet men hon slog genast bort det. Från och med nu var livet livsfarligt och drömmerier var sannerligen olämpliga.

De hängde upp sin packning på kamelen och såg till sin förvåning att kamelen bara hade packsadel. De undrade om de skulle tvingas promenera hela vägen men Mohamad förekom deras fråga genom att visa med en handrörelse att de skulle följa honom. Efter ett par hundra meter fann de i skydd av några stora sanddyner ytterligare tre kameler, nu försedda med ridsadlar. Mohamad röt åt djuren som stirrade på honom med ohöljt förakt i blicken. Han förstärkte sina svordomar med ett par rejäla rapp på deras framben varpå djuren fann för gott att foga sig och sjönk klumpigt ner på sanden. Rhetta tittade undrande på Harry och undrade vad hon skulle göra men han log bara och viskade att hon skulle kopiera det han gjorde så gott som det lät sig göras.
-Ja, men om kamelhelvetet börjar skumpa rakt ut i ökenjäveln, väste hon. Vaffan gör jag då?
-Drar åt handbromsen, förstås. Eller skjut den fan. Du har väl revolvern i bältet? Det är inte längre läge att förvara den i lilla handväskan. Du kan ju behöva den Pronto. Condition Red, You know.
Hon glodde på honom men sade inget. De satt upp på kamelerna och likt en liten formation av öknens skepp stävade de nordostvart ut i det nattmörka sandhavet.

De red österut hela natten och först efter några timmar fram på förmiddagen ändrades kursen mer mot norr. Mitt på dagen när hettan var som starkast tog de en paus för att äta lite och för en stunds vila. Lite bröd, en bit getost, några oliver och en handfull dadlar nersköljt med en skvätt vin utgjorde lunchen. En stunds vila i den minimala skuggan bakom en större buske och så fortsattes färden norrut. När skymningen började falla kunde de på avstånd skönja något som såg ut som ett tältläger. Tuareger, tänkte Harry och kontrollerade Colten när inte Mohamad såg det. Bäst att vara beredd, om ifall...
Det var nermörkt när de närmade sig lägret och anropades av några män helt insvepta i blåa kläder. Mohamad svarade på den lokala rotvälskan varav inte ett endaste ord förstods varken av Harry eller Rhetta.
-Är de vänner eller fiender?, viskade Rhetta.
- Antagligen vänner, svarade denne, vår reseledare har säkerligen inte navigerat fel. Det är nog rätt destination det här.
Mohamad log åt sina skyddslingar och bad dem på bruten engelska att sitta av. De befann sig bland vänner och skulle ta nattvila här i gästfritt sällskap. Han lät sina ord följas av några kommandoord och förstärkte dessa med de vanliga rejäla rappen på kamelframbenen. De klev av sina transportmedel och sträckte på sina värkande lemmar. Harry passade på att nästan ohörbart viska till Rhetta att hon aldrig ens för en sekund fick skiljas från sin revolver. Ta den med på muggen också, påpekade han med ett stilla flin, eller rättare till det som föreställer muggen på det här stället... Hon gav honom ett ogillande ögonkast men han fortsatte med att påpeka att hon inte precis behövde skämmas för sitt utseende och det fanns många i den här delen av världen som var villig att pröjsa ett helt kamelstuteri för att få införliva henne med sitt harem. Hon svarade inte men han såg att munnen stramades åt en liten aning. Bra, tänkte han, den vinner som först kommer till skott. Eller rättare, den som träffar först och bäst.

De fördes till ett eget tält där de kunde skölja resdammet av sig. Där fanns varmt vatten i kannor, handfat och till och med ett litet badkar. På en liten mahognybyrå fanns både tvålar och olika västerländska parfymer och cologner. Till höger fann de två tältsängar bredvid varandra och med ett gemensamt myggnät uppspänt över nattlägret.
-Vad är detta?, undrade Rhetta, tror de att vi är gifta? Tror de att jag tänker dela rum med dig? Pys ut, mister, jag vill ta ett bad!
Harry log glatt och svarade att det nog bleve svårt att ordna fram två enkelrum. Förresten hade i vart fall inte han glömt en viss natt i ett tibetanskt kloster då de båda delat mer än sängen... Han såg på hennes ögon att hon inte heller hade glömt. För några korta sekunder mjuknade blicken och det tändes ett stjärneljus i den under det ögonblick hon befann sig någon annanstans. Bara för några sekunder, sen var de åter tillbaka i verkligheten.
- All right, jag skall inte klaga. Det är bättre att vi håller ihop. United we stand, divided we fall...

När de fräschat upp sig lämnade de tältet och fann att det satt en man utanför som tydligen suttit och väntat på dem. De fördes vidare till ett annat tält där det verkade pågå någon slags festlighet. Röster hördes samtala, skratta och sjunga. När de klev in genom tältöppningen tystnade allt som genom ett trollslag. Mohamad kom snabbt på fötter och presenterade sina skyddslingar för en man av europeiskt snitt men med nordafrikanskt utseende. Mannen log avmätt mot Harry och Rhetta och bjöd dem med en handrörelse att sitta till bords. De sjönk ned på golvet bland kuddar och mattor och på ett ögonblick sattes det fram fat och bägare för dem. Därefter följde ett ymmighetshorn av maträtter som det föreföll dem helt osannolikt att det skulle kunna dukas fram i den omfattningen, mitt ute i öknen. Musiken och sången hade åter börjat ljuda. När Rhetta såg sig omkring efter källan fann hon till sin förvåning att det var en ghettoblaster som hängande uppe i tälttaket levererade musiken. Antagligen har de hästtransportkärror till sina fullblod också, tänkte hon en aning besviket. Ridning sker endast på söndagar kan tänka. Vid tjänlig väderlek.

Den kostymklädde lutade sig mot Harry och frågade på felfri oxfordengelska om allt var till belåtenhet. Harry svarade jakande och undrade om lägrets innevånare var från trakten. Mannen tittade intresserat på Harry för några ögonblick och svarade sen att de flesta av dem kom från nordligare trakter men att några faktiskt tillhörde lokalbefolkningen. Han tillade att de hade samlats i det här lägret bara för att det skulle vara en slags uppsamlingsplats för det som eventuellt skulle ske de närmaste dagarna. Harry flinade och genmälde att det tycktes vara en väl genomtänkt idé bakom "det som eventuellt skulle ske de närmaste dagarna". Mannen lutade sig mot Harry, stirrade honom stint i ögonen och sade sakta och med betoning på varje ord:
-Den här stunden har kommit därför att Allah i sin gudomliga vishet har så bestämt. Han har också redan bestämt utgången på företaget. Tro inte annat än att ni bara är ett verktyg i Allahs hand.
Hans ögon brann av sin övertygelse och Harry fann för gott att böja accepterande på huvudet. Stämningen runt bordet hade med ens blivit spänd och Harry lät ögonen svepa runt de församlade. Blicken tvärstannade på ett starkt vanställt ansikte vars ägare med ohöljt lusta stirrade på Rhetta. Det såg ut som om ett djur, ett lejon kanske, bitit av mannens högra ansiktshalva. Eller för all del kanske fått den bortskjuten av ett hagelskott på nära håll. Mannens lystna blickar generade också Rhetta som skruvade sig där hon satt på en kudde på andra sidan bordet men mittemot mannen. Harry skulle just säga något, när mannen reste sig upp och började gå runt bordet samtidigt som han oavbrutet slickade sina torra läppar. När han passerade en grov karl i svart burnus slog denne ut handen som för att hindra den vanställde som emellertid spottade på den utsträckta handen. Det blev fullkomligt dödstyst i tältet. Mannen fortsatte sin vandring och var strax rakt bakom Rhetta. Han stack in båda sina händer under kaftanen som för att lossa på någonting och hans ögon brann av lust. Eller om de missbedömt honom, av religiös iver. Han stannade två meter bakom Rhetta och fumlade med något under sin klädnad. Rhetta såg honom stå där snett bakom och till vänster om henne. Hon stack handen innanför blusen, vred sig en liten aning mot vänster och kastade sig med ett ryck snett baklänges.
Svirrandet av en kaststjärna skar luften i två delar. Delade luften, som var så tjock luft överhuvudtaget kunde bli. Kaststjärnan gick rakt genom framdelen på mannens turbanliknande huvudbonad, skar av de yttersta varven av tyg vilket föll ner över mannens ansikte, fortsatte ytterligare fyra meter innan den skar av en av tältstängerna vilket ledde till att den delen av tältet kollapsade. En rikt utsirad oljelampa av mässing som hängde i tälttaket lossnade från sin upphängningsanordning och svängde ner mot den nu tillfälligt blinde mannen. Lampan träffade honom i bakhuvudet med en otäck krasch och mannen stöp till golvet som han hade blivit avrättad med ett nackskott.

Rhettas uppvisning i konsten att ta vara på sig själv fick omedelbar och kraftig respons. Männen runt bordet brast ut i dånande skrattsalvor. Man skrek av skratt. Man pekade finger åt byltet som låg bredvid mässingslampan. Man höjde sina bägare och uttalade oändliga välgångsönskningar åt Rhetta som visat sig behärska situationen. Det kommenderades in mer mat och dryck och den livlöse mannen släpades ut ur tältet. Harry log mot sin kumpan och menade att han kände tacksamhet mot henne för att hon visat för de lokala förmågorna att de motsvarade det som de utgett sig för att vara.
-Men kära du, fortsatte han, var i hela friden har du lärt dig använda sådana otäcka vapen?
-I ett visst tibetanskt kloster, svarade hon. Om du inte hade fått så brått därifrån hade säkert du också kunnat lärt dig något nyttigt. Jag förstod aldrig varför du försvann så snabbt på morgonen?
Hans blick vek åt sidan och han svarade henne inte. Insikten drabbade henne plötsligt, som ett slag i huvudet. Milde skapare... Nej, så kan det inte vara! Nej... De hade ju träffats av en slump och det var hon själv som fattat beslutet att följa med på expeditionen. Visst var det väl så?

De lämnade tältet tillsammans efter att ha tackat sina värdar för gästfriheten. Tysta gick de till sitt tält för några timmars nattvila. Det dröjde länge innan Rhetta somnade.

2001-01-06
email: sam@hotten.htmlplanet.com
home: http://hotten.htmlplanet.com