Döden i Atlas.


Del 1. Hett möte i Khartoum.



-A voice almost, but not forgotten.-
Han kände något bränna honom i nacken. Ett virtuellt meddelande kanske. En röst från andra sidan? Ja faktiskt. Men bara från andra sidan den trånga Passagen som skiljer kasbahn från Torget.
Han vände sig om och spanade med kisande trötta ögon efter någon välbekant. En silhuett, eller åtminstone ett klädesplagg, en färg eller en rörelse som hans minne kunde känna igen bland hans stormiga livs arkivalier.
Jo där! Där borta där skuggorna stod tunga, såg han något vitt. En gestalt som lyfte handen i en välbekant hälsningsgest och drog sig sen tillbaka in bland skuggorna. Hans hand flög upp som till ett svar men just då skymdes sikten av en dromedar som vaggade förbi fullastad med balar med zambiansk bomull. När öket åter lämnat sikten fri var den vita gestalten borta likt en Fata Morgana i öknen. Även om Passagen inte på minsta vis var lik öknen. Mitt i det larmande röran av människor och bland stinkande avfall och kryddoftande högar av gud-vet-vad stod han och log sitt bredaste leende rakt ut i luften.
-Rhetta Garrison, skrattade han tyst. Dra på trissor. Prinsessan är tillbaka från Ashgar.
Ashgar, där hon, såvitt han visste, hade kväst ett uppror i en svåråtkomlig bergsby. Innevånarna därstädes var fruktade för sin osedvanligt grymma behandling av fångna västerlänningar. Han tänkte att Ashgarianerna numera väl kände till vem Rhetta Garrison var och att det säkert redan hade börjat sjunga sånger om hennes hjältemod.

Han banade sig fram i den täta folkmassan. När han väl kommit ut mitt på torget stannade han fullt synlig för hela världen. För två veckor sedan hade det varit liktydigt med omedelbar död, nu var det antagligen helt betydelselöst. I vilket fall som helst kände han sig obehagligt ovan att bete sig så utmanande. Ur innerfickan tog han fram en tinwhistle - en gåva han fått av IRA´s politiska gren för utförda tjänster som mycket få kände till. Gerry Adams himself hade gett den till honom på en bankett i ett källarförråd i Belfast en kyrkogårdskall vinternatt för några år sedan. Men det var då. Nu lyfte han flöjten till munnen och började spela.

Likt musicerandet i Hameln för länge länge sedan tystnade folkmassan i takt med att hans toner trängde fram till dem. Han slöt ögonen och spelade med hela sitt hjärta. Tonerna till "The wearing of the green" rann som tappade pärlor ut över torget. Likt doften av välluktande blommor spreds de som ringar i en damm där en guldfisk nyss kysst vattenytan. Ormtjusarnas flöjter tystande, ormarna vajade förbluffade över de ovana tonerna som nådde deras känselreceptorer, hur döva de än annars är. En kamelkaravan som var på väg ut på torget stannade som fastfrusen i marken, ett i högsta grad overkligt antagande här i Khartoum där temperaturen aldrig någonsin varit under tjugo grader.

Borta i skuggorna lösgjorde sig en smärt gestalt iklädd en tunn slöja av muslin. (jepp, muslin. MusliM är något annat.. förf. anm.) Den drömlika varelsen svävade ut på torget. Folk och fä vek undan för uppenbarelsen som likt Salome fick folk att se för sitt inre gyllene fjärilar och rökslingors dans över lägerldar längesen.
Hon svävade fram till den apolloniska flöjtspelaren och viskade:
-Är det verkligen du? Kan du spela föjt?
-Visst är det jag, log han. Men du! Det var inte i går? Hur har livet behandlat dig de senaste året?
-Jotack, jag har haft fullt upp. Lite revolutioner som har måst kväsas. Jag har också varit på besök i Finland hos min blodssyster.
-Menar du hon med jak-farmen?
-Kyllä! Du ser att jag är läraktig...
-För att inte tala om din dans. Vad sade Bolsjojbaletten när du sade upp dig?
-Det Kongelige var det faktiskt... Vad gör du nuförtiden?
Hon tittade undrande på honom. Han såg nog lite härjad ut, lite grått vid tinningarna och kavajen var trådsliten. Kolven på Colt 45:an som stack fram under kavajen var däremot blank av flitig användning.
-Njaae, inget särskilt. Lite här och lite där. Du vet. Ett slags divesearbetare kanske man kan säga. Är du pigg på lite äventyr?
-Stopp där! Vad tror du om mig?
-Jag tror att... att mitt jobb skulle gå mycket lättare om du var med. Mitt nya uppdrag är att stjäla en smaragd i päronstorlek från en berberhövding i Höga Atlas.
-Stjäla!? Som i "olagligt"? Som i "ruttna i fängelse"? Som i "önska-att-aldrig-ha-blivit-född"?
-Nej! Fan heller! Som i "Rik-som-ett-Troll", som i "Egen-ö-i-Söderhavet", som i "Sus-och-dus". Hur låter det?
-Som en melodi jag gillar. Börja genast spela den på din fåniga flöjt.

Han startade förtrollningsnumret igen och sorlet som nyss ökat i styrka avbröts som ett trollslag. Tillsammans gick de bort mot de skuggor hon kommit ifrån. Efter ytterligare några sekunder hördes endast den vemodiga melodin eka sprött mellan gränder och gångar, för att till slut försvinna helt i det dallrande värmediset över ett solsvett Khartoum.



2000-12-29
email: sam@hotten.htmlplanet.com
home: http://hotten.htmlplanet.com