Morgon. Utan Anne.


av sign. Ducatisti

Klockan hade nätt och jämnt passerat 6-slaget när han ledde ut motorcykeln på gatan. Så här tidigt på morgonen startade han aldrig motorn inne bland villorna. Sedan han i våras hade monterat Conti-dämparna väsnades motorn ganska ordentligt även på tomgång. Han satt på cykeln och sparkade sig fram till infartsgatan. Där, bredvid busshållplatsen, brukade han numera varmköra motorn utan att behöva väcka hela den lilla byn. Så gjorde han även denna morgon.

Medan maskinen brummade på tomgång, klädde han på sig de sista detaljerna i klädseln. Drog den knallröda silkeshuvan över ansiktet och drog på sig hjälmen. Han fick justera spännet en aning innan den satt som den skulle. Han kände på motorblocket om metallen hade börjat bli varm. Det hade den. De gamla och välanvända skinnhandskarna drogs på och han satte skyddsglasögonen på plats. En titt över instrumenten, kände på reglagen och skakade lite på cykeln. Allt verkade vara i sin ordning.

Själv var han inte riktigt i ordning. Han kunde inte släppa tanken på Anne. Hon som i går kväll hade sagt att hon inte längre kände att de hörde samman. Att hon inte längre ville fortsätta med deras förhållande. Han kunde inte förstå hur hon kunde säga så. De hade alltid haft nöje av varandras sällskap. Åtminstone tyckte han det. De hade varit samboende i drygt tre år och till och med köpt ett litet hus tillsammans. Deras förhållande var bara tristess, hade hon farit ut mot honom. Aldrig hände det något. Samma visa dag ut och dag in. Hon hade inte velat ha barn. Inte nu, hade hon sagt när de, ofta på sista tiden, hade diskuterat frågan. Hon ville först ha ut något av livet. De hade gått och lagt sig under tystnad.

Solen hade väckt honom vid fem-tiden och han kände att han behövde en ordentlig morgonsväng med motorcykeln. Cykeln var han ögonsten. En Laverda Jota. Cirkus hundra hästkrafter med de nya ljuddämparna. Dämpare var det kanske inte. Avgasrör då. Den dånade faktiskt rent jävligt om man gasade för fullt. Men vadå, det var en stor tung maskin synnerligen lämplig för några timmars avancerad fortkörning på allmänna landsvägar.. Just den här morgonen behövde han rensa ut hjärnan med en stunds fortkörning.

Vägen låg daggfuktig framför honom. Solljuset tecknade sitt strimmiga mönster på asfalten när han gled ut från bussfickan. Det gnagde i honom att Anne inte ens hade sagt godnatt i går kväll. Första gången de hade gått till sängs utan att vara sams. Hade hon träffat någon annan? Någon som kunde ge henne lite mer spänning i livet? Han gled i lugn fart ner till vägkorsningen vid den gamla bron. Några änder som gick vid vägkanten fick, skrämda, luft under vingarna och susade ut över den spegelblanka kvarndammen. Vid stopptecknet funderade han om han skulle köra till vänster eller höger. Skit samma, det kändes inte lika kul att köra båge den här morgonen som det brukade. Hans val blev till höger och han accelererade raskt iväg uppför den lilla backen. När han skulle växla upp till trean, slant foten på växelpedalen. Han svor i hjälmen och retade sig på sin klumpighet. Anne var den första kvinna han trodde sig förstå. Andra tjejer han hade haft brukade tröttna på hans ibland rätt intensiva uppvaktning. Men Anne var annorlunda. Hon gillade att vara i centrum av hans uppmärksamhet och hans påhitt. Det enda han egentligen krävde för egen del var just de tidiga morgnarna med motorcykeln. Nu verkade även detta förhållande gå mot sin upplösning.

Accelerationen uppför backen ökades hela tiden. När han seglade över krönet höll han säkert närmare hundraåttio knutar. Men han kände sina vägar. De hade bott i trakten i drygt tre år men han hade kört här i säkert femton år. När krönet var passerat följde en hård inbromsning innan avtagsvägen ner till kyrkbyn. Bromsning och nedväxling gick automatiskt. Mitt i svängen kom hennes ansikte för honom och han fick inte riktigt till kurvan utan gled ut mot dikeskanten. Fan. Han ville inte att deras liv tillsammans skulle ta slut. Det passade ju så bra ihop. Sade alla deras vänner. "Ni är det perfekta paret" hade Annes syster sagt. Varför hade Anne då sagt att deras förhållande var trist? Deras sociala liv var minst lika omfattande som vem som helst av deras vänners. De fungerade ihop i sängen. Visserligen säkert mest hennes förtjänst men han kunde minsann inte beskyllas för att vara passiv.

Vägen ner mot kyrkbyn slingrade sig som en orm i närmare tre kilometer. De långa böjarna kunde tas i ganska hög fart eftersom det var fri sikt och vägbeläggningen var jämn och fin. Häromåret hade han fått sladd på en massa lera som någon traktor hade dragit upp på vägen. Så nära en avkörning hade han inte varit på många år. Inte sen han blev vuxen. Vilket egentligen bara betydde att han nu var mindre dödsföraktande än han varit tidigare. Läxan hade emellertid fastnat ordentligt varför han tog det lite lugnare när han passerade utanför bondgården. Inga spår av traktorkörning kunde märkas, därför ökade han farten igen. Dånet från den trecylindriga tusenkubikaren slog emot honom när han passerade gårdens lada som låg alldeles utmed vägkanten. Lät nästan som ett jaktplan.

När han tänkte på hur bra de haft det tillsammans på Greklandssemestern i somras, brände något till i ögonvrån. Något ovant som inte brukade finnas där. Visst älskade han sina kvinnor men utan ett spår av sentimentalitet. Sådant var inte hans stil. Nu kunde han inte bli fri från tanken att det kanske var slut, innan ens hösten var slut. Varför så brått, tänkte han lite irriterat. Inte på henne, utan mest irriterad på sig själv. Varför kunde han inte få leva ett vanligt svenssonliv som alla andra. Villa, barn och Volvo. Rosor till frun på fredagskvällen. Rödvin och ost och så en herdestund innan veckan var till ända. Helgen tillsammans med vänner eller någon gång på tu man hand. En klump i hjärtat började växa sig hård och svart. Jävla liv, tänkte han. Varför? Varför? Var det för mycket begärt att bara ha en kvinna? Kanske hon hade lagt sig till med en man till? Men det trodde han inte sin Anne om. alltid ärligheten själv. Nog skulle hon ha sagt rent ut till honom om hon hade träffat en ny man. Svedan i ögonvrån gjorde att han inte riktigt hann med svängen runt den lilla kyrkan. Motorcykeln neg framtill när han klämde till handbromsen för att få ner farten. För ett blixtsnabbt ögonblick fick han plåtsmak i munnen när han trodde att han skulle gå överstyr. Nej, han var inte riktigt i ordning.

En Laverda Jota är emellertid en stadig pjäs och han rätade snart upp den och fortsatte runt de två snabba böjarna, innan vägen sträckte ut över vetefälten. Solen hade börjat torka upp vägbanan vilket han var tacksam över. Mindre risk för överraskningar. När han närmade sig slutet av den lilla rakan höll han fullt på fyrans växel, nästan tvåhundra kilometer i timmen.

Fart hade alltid varit hans passion. Han gillade intensitet i det mesta han gjorde. Hans förra flickvän, Kajsa, hade inte stått ut med det. "Lämna mig ifred nångång, för själva fan!", hade hon skrikit åt honom, så hela kvarteret hörde det, när hon för sista gången vräkte igen dörren till hans lägenhet . Minnet gjorde honom olycklig. En gång hade han älskat Kajsa lika mycket som nu Anne. Av ren ilska gasade han på onödigt mycket över den gamla stenbron. Den här gången fick han sladd. En riktig dräpare. Munnen blev full av galla innan han lyckades häva sladden och komma på rätt kurs igen. Kallsvett rann ner i ögonen på honom och han kände sig matt i både armar och ben. Jävlar, det kunde gått riktigt illa. Fast vad fan, vem skulle bry sig om han strök med i en singelkrasch på en gammal stenbro. Inte Anne i alla fall... Och definitivt inte Kajsa.

Han svalde och svalde tills den sura smaken i munnen gick ner. Den ville inte försvinna helt. Bortsett från en kusin i Norrköping hade han inga släktingar i livet. Allt han sociala liv skedde därför med vänner. Skönt att kunna välja vem man vill vara tillsammans med, brukade han säga. Fast en del julhelger hade firat ensam, när han inte hade haft någon tjej att dela dem med. Vid de tillfällena kände han att hans rastlöshet åt honom inifrån. Skulle det nu börja igen? Sökandet efter en passande partner? Vanliga dagar gick an. Då fanns det alltid vänner som man kunde dela sin tid med. Men storhelger var en ren förbannelse för den ensamstående.

Nu hade surheten efter maguppstötningen lagt sig och han hade också kommit ut på den del av rundan som gick på en större riksväg. Här var det lite mer trafik. En och annan personbil och till och med en morgonpigg åkare som var ute med sin lastbil. Ingendera var något som helst hinder för den snabba motorcykeln. En omkörning var en affär på ett par sekunder. Man behövde knappt bry sig om att bedöma avståndet till mötande trafik. Ut och in, bara. Så var det klart. Han undrade vad Anne gjorde just nu. Hon låg säkert och sov. Klockan var ju inte ens sju. Ibland vaknade han tidigt och bara låg och tittade på henne. Det lockiga, lätt rödblonda håret som flöt ut över kudden. Den svagt böjda näsan som han älskade så högt. Hennes rent ljuvliga doft av värme och mjukhet som han med vördnad försiktigt andades in. Håret som han tyckte alltid luktade sommaräng. Hennes spänstiga kropp, med de små brösten, den smala midjan, den formfulländade baken och de långa benen. Den kropp som hade gett honom så många underbara stunder. För att inte tala om hennes kvickhet och intelligens som gjorde henne till den mest intressanta och givande kvinna han någonsin träffat. Tårar vällde upp i hans ögon när han insåg att han inte för någonting i världen ville mista henne. Han beslöt sig för att vända hemåt och försöka förmå Anne att förstå de hörde samman.

I stället för att vända tillbaka samma väg han kommit, valde han istället att köra en annan väg tillbaka. En väg som han aldrig tidigare kört med motorcykeln. Stora delar gick på tråkig riksväg. Snabb och bred. Lämpad för snabb transport. Exakt vad han kunde erbjuda. Snabb Transport. Motorcykeln sköt i väg med en fart som kunde ta andan ifrån den som inte var van. Men van var han. Han och hans hoj var ett. Därför försökte han koncentrera sig totalt på körningen. Farten ökades efterhand och ibland, särskilt i långa svepande kurvor, gick maskinen på gränsen av sin förmåga. Den var ändå gjord för just sådan körning. Trots de tidigare misstagen var hans självförtroende nu på topp. Bara han kom hem till henne skulle han förklara att han visst kunde acceptera hennes regler. Att kärlek är att ge och att ta. Han ville visa henne att han minsann kunde ge också. Vad än priset kunde vara.

Solljuset stack honom i ögonen när han nu körde mot solen. Men den värmde också långsamt upp hans omvärld. Det såg ut att bli en ovanligt vacker höstdag. En riktig brittsommardag.

Vägen slingrade sig igenom en mörk barrskogsplantage. Där inne var det mörkare och fukten låg kvar på vägbanan. Men kurvan ut ur skogen var en mjuk och lång högerkurva. Han tänkte återigen på Anne och hur mycket han älskade henne. Hon var värd att kämpa för, nästan till vilket pris som helst. Han läppar formade hennes namn tyst i hjälmen, "Anne, Anne..."

Kurvan ut ur skogen var en mjuk och lång högerkurva...

Han vred till lite extra på gashandtaget och kände kraften i motorn slunga honom framåt ut ur kurvan. Alldeles i slutet på kurvan hade en traktor dragit upp jord på vägbanan. Han insåg en tiondels sekund innan han gick omkull att det skulle gå åt helvete. Men inte förrän han träffade den jordiga, hala asfalten såg han lastbilsfronten som kom emot honom i en fruktansvärd hastighet. Ett bedövande slag, och så hans hjärnas sista registrerade intryck, någon som viskade "Anne, Anne..." innan allt bl...
 
 
 
 
 
 
 
http://hotten.htmlplanet.com