eller Resan till Göteborg,

Tänk vad trevligt man har tillsammans med vänner. Jag har nyss återvänt till basen från en resa, där syftet var att träffa "nya" vänner. I mitt fall, alltså. De flesta i skaran hade träffats tidigare, öga mot öga så att säga. Men jag har aldrig tidigare haft nöjet.
Vi har förstås redan träffats på nätet. Jag har efterhand byggt upp en bild av resp. människa och dennes egenskaper. Naturligtvis är man nyfiken på om man har gjort sig "rätt" bild. Om kartan alltså stämmer med verkligheten. En av deltagarna sade vid ett tillfälle, att man lär känna sina nätvänners inre attribut innan man lär känna deras yttre. Egentligen tycker jag att det är rätt metod. I det "normala" livet går det ju till tvärtom. Någon gång kan exteriören göra att man får onödigt svårt att uppfatta hur interiören ser ut.
Nu visade det sig att de förväntningar jag byggt upp, uppfylldes på samtliga sätt. Så när som på att jag nog trodde det skulle bli mycket trevligt att träffas. I stället blev det synnerligen trevligt. Alla visade sig vara riktigt genommysiga personer. Jag skulle således mycket lätt kunna lura mig att tro att min personkännedom firade triumfer. Så är det naturligtvis inte. Man kan förstås spekulera i diverse orsaker. Men jag tror att man kommer ganska nära sanningen om man antager att själva mediet "internet" har en stor betydelse för den lyckade utgången. Vi har alla själva intresset, att kommunicera, gemensamt. Vi kan tänka oss att fördjupa kommunikationen genom att träffas "in real life" och vi har också tagit steget fullt ut. Nämligen sammanstrålat på härför avsedd plats.

Tack vare en bra marknadsföring hade jag fått stora förväntningar inför träffen, vilka fanns i mina tankar när jag rullade norrut på E6:an framemot 12-draget den 23:e. Väl utrustad med kartor, telefonnummer och div. vägbeskrivningar, ansåg jag det vara en lätt match att hitta den överenskomna mötesplatsen uti den stora staden Göteborg.
Hej, vad jag bedrog mig! Just där jag planerat att lämna den Breda Vägen hade Vägverket bestämt sig för en rejäl ombyggnad. Men visst är det alltid trevligt att få se lite nya platser där man aldrig varit tidigare. Tänka sig, jag nu är ganska väl bevandrad i Mölndals allmänna geografi. Liksom i Åby. Samt Åbro om jag nu kommer ihåg rätt. Jag fick nöjet att träffa en trevlig tjej på en Statoilmack jag passerade. Tre gånger förresten. Hon var redan gift.

Till slut hittade jag faktiskt hotellet där jag avsåg att logga in mellan kl 15-17. Tyvärr gjorde något slags programfel att inloggningen fick vänta till kl 17.00. Nåväl, då kan man passa på att ringa värdinnan och be henne om råd. Denna synnerligen vänliga kvinna förklarade att jag om få minuter skulle kunna angöra hennes adress med ett minimum av besvär. Jodå. Det gick fint. Jag fick också, en liten stund senare, en pratstund med en annan trevlig Göteborgare. En man som klistrade upp affischer i en angränsande stadsdel. Han pekade ut min destination, på andra sidan en jättelik trafikplats och förklarade att jag inte ens behövde köra genom Tingstadstunneln den här gången. Visst hittade jag rätt hus. Man har väl lokalsinne.

Så rullade då allt i gång. Deltagarna strömmade till. Ada först. Det var ju hennes hus. Goldie, som kommit redan dagen innan, fanns där redan. Det är mycket svårare att hitta Adas hus om man inte kommer söderifrån (för då behöver man ju bara följa kusten uppåt). Penke, Snusan, Milla, A, gemstones och Ponan trillade in allteftersom. Vi blev till slut nio stycken glada människor som bänkade sig i soffor och fåtöljer. Oh, joy! Vad härligt att få se med egna ögon de som man tidigare bara träffat elektroniskt. En genomtrevlig skara människor.

Efter några timmars förbrödring och försystring åkte vi ner på stan till den restaurang, La Gondola på Avenyn, där vi beställt bord. När väl ädel dryck kommit på bordet hälsades vi välkomna av arrangörerna Ada och A. Då författaren vid det här laget blivit en aning talträngd, tog han över mikrofonen för att ge sin syn på vad han gjorde där och vad som lett honom dit. Av bara farten passade han på att skåla för de absent friends som han ännu inte kände... Ja, ja det yttrar sig olika på olika typer.
La Gondola stänger kl 24.00 fast det visste vi inte då. Framemot ettiden fann vi till vår förvåning att det bara var vi i lokalen. Personalen hade gått hem! Vi kände oss lite överflödiga och lämnade tyst plejset för att ta en taxi tillbaka till startpunkten. För övrigt såg La Gondola lite ankommen ut när vi åkte hem. Fasaden hade stöttats upp av en mängd trä och stålrörskonstruktioner och över alltihop hade man dragit en grön väv som för att dölja skadorna. Hmm.

Det var ett lyckokast att fortsätta kvällen hemma hos Ada´s. Tjôtandet tog strax fart igen och vi hade kort sagt en himla trevlig stund. Massor av musik, massor av snacks och dricka. Massor av tjôt om allting. Frisyrer var bara ett av de ämnen som berördes under en stor del av natten. Musik var en annan sak som både förenade och skilde oss åt. Litteratur en tredje. Någon kom upp med en goda idén att man borde ha en tråd på konfen med boktips och rescentioner. Snacket, skratten och historierna avlöste varandra och böljade genom rummet. Ända tills någon tittade på sin klocka och utbrast: "Vet ni vad klockan är?"
Halv sex på morgonen! Jehepp. Tiden går fort i goda vänners lag. Ju godare vänner, ju fortare går tiden. "Redan" klockan sex kraschlandade jag i hotellets säng. Frukosten som serverades fram till kl 10.30 hoppade jag över. Hade inte tid...

Kl 12.00 gick min bil söderut och jag hann precis med den. Vilken himla tur! Redan på utfarten från hotellet var det skyltat E6. Förnämligt lättnavigerat. Å andra sidan var det fint i Kungsbacka också. Som f.ö. har en fin påfart till motorvägen. Min biologiska klocka ringde strax innan Falkenberg och när jag svarade påminde den mig om MacDonalds vid Ullaredsvägen. Amerikansk Frukost intogs därför å inrättningen därstädes. När nu klockan närmade sig halv två tyckte jag att det var på sin plats att ringa Arrangörsteamet och redogöra för orsaken till min frånvaro. Det gladde mig att höra att: a) damerna fortfarande levde; b) Polisen hade inte varit där en endaste gång , c) grannarna hade inte lämnat över ens en enda namninsamlingslista. Kort sagt var allt OK. Business as usual.

Tack mina vänner för en minnesrik eftermiddag, kväll, natt och - närapå - morgon! Jag förvånar mig själv att jag fortfarande tillhör de levandes skara...
Skämt åsido. Sällan har jag väl fått ut så mycket glädje av de närmare femton timmar non-stop vi satt och gafflade och pokulerade med varandra. Djupt tacksam är jag därför åt Passagens Kristina Perez tilltag att skriva den bok som ledde mig in på den Smala Vägen.
Men allra mest tacksam för att just lilla jag fick den stora glädjen "att mötas på Internet" tillsammans med så genomtrevliga nätvänner.