|
|
|
Jan stod och tittade på alla bröllopsgästerna som gick runt i den stora trädgården. Nå, trädgård var kanske en aning småskuret. Park vore nog en bit närmare verkligheten. På den stora gräsmattan framför huset hade tre tält slagits upp och alla tre hade sin egen uppsättning av festdukade bord. Han undrade hur många gäster där var tillstädes, säkert över tvåhundra i alla fall. Ett första klassens socitetsbröllop tänkte han. Märkligt att han skulle befinna sig här bland allt det vackra folket. Men det hade förstås att göra med att brudgummen var hans chefs yngste son. Alarik var tjugofem år gammal och hade denna dag ingått äktenskap med Marlene, dotter till en ytterst framgångsrik politiker med säte i Riksdagen. Egentligen kände Jan sig lite illa till mods. Dels var det tillställningen som sådan. Massor av människor, massor av uppmärksamhet från tidningar och från Tv också minsann. Dels tyckte han numera inte riktigt om den stämning av glädje och förväntan som så ofta finns på bröllop. I och för sig helt naturliga stämningar, men sedan hans hustru Anne hade gått bort, efter en kort tids sjukdom, kände han sig mest malplacerad i glada sällskap. Han lämnade tältens festyra och drog sig bort mot de bord med förfriskningar som fanns vid borte ändan av gräsmattan. Där fanns också en folksamling men det gick lite lugnare till just där. När han slagit upp ett glas vin åt sig stod han och funderade över livet med Anne och särskilt de sista dagarna tillsammans. Hon hade fått honom att lova att söka sig en ny livspartner. Ett löfte som han ångrade att han gett henne. Nå, hon kunde väl knappast klandra honom för att han inte sökte tillräckligt ihärdigt. Vid den lilla bersån strax bredvid, stod ett sällskap och småpratade. Bakom en storväxt man skymtade han en kvinna med lockigt hår. Han förvånades över att det var så likt hans Annes. Men kvinnan verkade ju också tjugo år yngre än vad hon skulle ha varit i dag. Men visst var det otroligt likt. Genom att gå runt ett av serveringsborden kunde han dels stå och vila armbågarna mot en slags serveringsdisk, dels få en bättre vinkel att kunna iaktta kvinnan. När hon vände sig om mot honom hoppade hans hjärta över ett slag. Det riktigt stack till i bröstet. Du milde tid, tänkte han, hur kan någon vara så lik? Det skulle kunna vara Annes tvillingsyster, om det bara samtidigt vore möjligt att vara tjugo år yngre än sin egen tvilling. Och någon tvilling hade hon ju inte heller. Han stirrade öppet på kvinnan och blev allt lite nyfiken. Vem var hon? Deras ögon möttes för en lång sekund innan hon tittade bort. Jan blev konsternerad av ögonkontakten. Någonstans inom sig kände han att det var Anne. På riktigt! Omöjligt, svarade hans intellekt. Hon är död! Han hade själv sänkt ner hennes urna i ett djupt hål i marken. För övrigt den allra värsta och svartaste stunden i hans liv. Det fanns ingenting att ta fel på. Minnet var lika svidande rött och blodigt idag som den dagen för drygt fem år sedan. Deras blickar möttes igen. Denna gången höll hon kvar blicken i hans. Jan blev obehagligt berörd. Hur kom det sig att de var så lika? Det måste finnas någon rimlig förklaring. Plötsligt fann han sig vara på väg mot henne. Hennes ögon följde honom hela tiden tills han kom ända fram. -Förlåt mig, sade Jan, ni är så otroligt lik en kvinna som jag kände en gång att jag bara måste fråga om ni är från Västervik? Om ni möjligen kände en Anne Kvist? Kvinnan log svagt mot honom men svarade inte. -Ursäkta. jag borde inte ha sagt något alls. Men ni är alltså så fantastiskt lik att jag inte ens förstår hur det kan vara möjligt. -Det finns mycket som är möjligt utan att förnuftet kan ge en rimlig förklaring, svarade hon sakta. Jan stod lamslagen! Som träffad av blixten. Vartenda ord som hon hade sagt dånade som basuner i hans öron. Rösten! Det VAR Annes! Åh, hur många gånger hade han inte talat med henne, viskat kärleksord tillsammans med henne, skrattat åt hennes små skämt. Hur skulle han någonsin kunna glömma den rösten. Hur kunde den rösten komma från en annan kvinna? -Vem är du? frågade han, onödigt bryskt. Han menade inte alls att vara brysk, han var bara så förvirrad. -Jag? log hon mjukt, bara en enkel målarinna som råkat hamna på ett socitetsbröllop. Vem är du? -Men känner... Han tystnade för en stund. Naturligtvis var det rena dumheterna. Ett av livets små spratt. -Jag heter Jan Roos och är vän till brudgummens far, svarade han. Och du? -Lotta heter jag. Bor i byn strax här bortom. Har en liten syateljé och målar lite för skojs skull. -Jag måste bara få förklara mig, ursäktade sig Jan. Du förstår, du är så märkligt lik en kvinna jag känner, eller kände, så jag kan inte tro mina ögon. Har du känt samma förvåning över någon du sett och trott vara någon annan? -Ja, faktiskt. Sinnena kan spela upp lite konstiga bilder för en ibland. Är du säker på att du kommer ihåg henne rätt? -Jag glömmer henne aldrig! Ingenting hos henne! Aldrig så länge jag lever. Jag har saknat henne varenda minut sedan hon... Hans röst dog ut. -Inte mer i alla fall, än att du kunde ta fel just nu, retades hon. -Jag förstår det inte. Förlåt igen att jag besvärar dig... -Men det gör du inte. Är du då säker på att vi aldrig träffats tidigare? -Nej, det är jag inte. Mitt förstånd säger nej, men likväl... Han vände sig om från henne och kände sig plötsligt väldigt trött och väldigt dum. Hur fan kan man ge sig till att tilltala en tjugo år yngre kvinna i tron att hon är, eller har varit, ens egen fru. Fullkomligt idiotiskt. Plötsligt stod hon bredvid honom och en känsla av déja vu kom över honom. Starkt. Han gungade till som av en hastigt påkommen yrsel och hennes hand gled in under hans arm. -Skulle du ha lust att berätta för mig om henne, frågade hon tyst. Jag vill ändå inte stanna längre. Vi kan promenera bortåt byn så länge, Om du har lust alltså? Han nickade bifall och de strosade tvärsöver gräsmatten och ut genom den smockfulla parkeringen. Överallt kryssade människor runt och skrattade och nojsade med alla och envar. De undvek de ljudligaste sällskapen och gick ut genom grinden och fortsatte på gångvägen ner mot byn. -Varför vill du inte glömma Anne? frågade hon plötsligt. Jan tvärstannade mitt i steget. Han hade inte nämnt Annes namn, så hur kunde hon känna till det? Han vände sig rakt mot henne och tittade henne i ögonen. -Vad vet du om Anne? Vem är du? Har du läst på? Det där sista kom onödigt hårt. -Jag vet allt jag behöver veta, svarade hon mycket tydligt och utan att ta sina ögon från hans. -Låt bli mig! Vem är du?? Varför har jag träffat dig, här? Och hur kan du vara så fruktansvärt lik min Anne? Svara mig! Han grep om hennes arm men släppte den igen som om han bränt sig. Till och med känselcellerna i hans händer kom ihåg Anne. Och kände igen henne... -Jag tror att jag är helt galen, viskade han. Är det du? Hur skulle det kunna vara möjligt? -Jag heter ju Lotta, kommer du inte ihåg det, log hon mot honom. Carlotta egentligen. -Anna Evelina Carlotta Kvist, svarade Jan med darrande röst. Ja, jag vet. Jag har ju varit gift med dig... Vad vill du mig? -Ja. Du hade rätt hela tiden. Det är jag. Ursäkta dimridåerna men vi kunde ju inte gärna talas vid där. På bröllopsfesten. Jan stirrade på henne som om han sett ett spöke. Sakta gick det upp för honom att antingen hade han förlorat förståndet eller också talade han verkligen med ett spöke. -Det kan inte vara du! Du är ju död! Hans röst vibrerade av förtvivlan. Har du kommit för att plåga mig? -Tvärtom. Jag har inte kunnat undgå att märka din sorg. Eftersom jag har möjligheten i min makt vill jag fråga dig om du vill ha mig tillbaka? -Tillbaka? Hur skulle det gå till? Hans röst gick upp i falsett. Jag har begravt dig, för helvete! I detta mitt skitiga livs allramestjävligaste ögonblick var jag tvungen att sänka ner dig i ett hål jorden! -Jag vet, jag var där som du minns... De stod och såg på varandra under några evighetslånga sekunder. Jan bröt stilleståndet och lyfte sin högra hand och smekte henne på kinden. Den kändes varm och levande. Lika varm som Annes. Lika mjuk och lika levande son hon var. Eller är? -Jag har makten, svarade hon sakta. Jag kan göra precis allt. Jag kan verkligen vrida tiden tillbaka. Om jag vill... Jag kan återgå till livet med dig om jag bara vill. Om du vill? -Hur kan du ställa mig en sådan fråga? Hur i helvetets alla förgårdar skulle jag kunna svara annat än Ja! Ja! Ja! Jesus Maria, hjälp mig! Jag blir galen! -Egentligen är det väldigt enkelt. Men mycket få vill återgå till livet om de en gång sluppit från det, förklarade Anne. Men jag har inte kunna undgå att känna din förtvivlan och din livsleda. Därför har jag beslutat att komma hit för att fråga dig. Det är inte utan vissa problem förstår du. Alla människor har en själ. För de flesta betyder de att de kan återförenas med de sina efter döden. Men om man väljer att återgå till sitt liv får man inte den möjligheten den andra gången. Du kommer att dö och din själ blir fri, men när du dör, dör jag också men försvinner då upp i själva universum. Lyckan på jorden kan inte fortsättas på andra sidan. Han lät hennes ord sjunka in djupt i sitt medvetande. Om han fick henne tillbaka, fick de ett antal år i lycka tillsammans här på jorden. Därefter var det oåterkalleligen slut. I motsatt fall fick han fortsätta vandra i sin ensamhet och fick sin lön först i livet efter detta. Hur han än vände sig gjorde det ont. Han såg på henne igen. Varenda linje i ansiktet kände han igen. Varenda skiftning i ögonens iris var välbekant för honom. Nätet av ådror på hennes händers hud hade han kysst tusentals gånger och visste exakt deras mönster. Den röst som han saknat så förfärligt hade nu åter talat till honom. Till vilken nytta? Han hade mist allt detta en gång redan. Skulle han nu behöva mista det igen? Var priset alltför högt? -Älskade Anne! Hur skall jag kunna svara dig? Hur jag än gör kommer jag att känna att det blir fel. Om jag får tio, tjugo eller trettio år med dig nu, får jag avstå från allt därefter. Men det vet jag ju inget om. Jag har bara ditt ord på det. Tänk om det inte gäller för mig? Tänk om jag avstår från dig. Nu. Hur kan jag veta att det finns ett annat liv? -Det vet du inte. Men jag säger att jag har makten att bestämma. För dig, för alla. -Vilket val jag har, svarade han henne bittert. Varför frågar du mig överhuvudtaget? -För att jag har Makt, svarade hon mjukt. För att jag har älskat dig, för att jag fortfarande älskar dig och för att jag alltid kommer att älska dig. Jan stod stilla och värjde sig mot sina kommande ord. Men det fanns ingen återvändo. Han tog henne i sina armar, höll henne till sig, länge, länge. Försökte i det längsta stå emot, men fick till slut fram det. -Jag tror på dig. Du har aldrig talat annat än sanning för mig. Du säger att du har makt att göra vad du vill. Gå då från mig igen. Jag vill inte, men jag tror på dig när du säger att det finns ett annat liv. Ett liv vi kan dela. Men gå inte än. Jag har saknat dig så länge och vill inte släppa dig riktigt än. Han begravde sitt ansikte i hennes hår. Alla de minnen som han saknat så oerhört kom tillbaka. Hennes kropps former, hennes kropps värme. Håret som kittlade mot hans ansikte. Den välbekanta doften av hennes favoritparfym. När han djupt drog in hennes doft i näsborrarna kände han hur det började snurra runt i huvudet. Hans synintryck gled bort i ett suddigt töcken och han störtades ner i en spiral som mörknade ju längre ner han föll.. Jan hittades död inne i buskarna bredvid gångstigen framemot kvällen av en man som var ute och rastade sin hund. Läkaren som utfärdade dödsattesten kunde inte finna annat än att han dött en naturlig död. Det enda som var en aning egendomligt var den tydliga doften av parfym som satt kvar i hans kläder. © Hotten 2000-04-26 email: sam@hotten.htmlplanet.com http://hotten.htmlplanet.com |