|
|
Jan Bernhard Roos.
|
Jan Bernhard Roos föddes den 1 februari 1962 i Vetlanda. Båda hans föräldrar kom ursprungligen från Småland men flyttade till Malmö när Jan nyss hade fyllt sju år och skulle börja skolan. Jan trivdes inte i storstadsskolan. Han stimulerades aldrig av skolämnena. I huvudsak beroende på att han hade oerhört lätt för att lära. Hans generella försprång kom skolkamraterna aldrig ifatt, förrän Jan hade tröttnat på att vänta och gått vidare till något annat. Inte heller blev han särskilt populär i kamratkretsen. Tvärtom ansågs han allmänt vara en plugghäst som kunde mer och ville vara förmer, än kamraterna. Vilket inte var en korrekt bedömning. Det hände allt oftare att Jan fick handgripligen försvara sin integritet. Väl kommen till högstadiet slutade Jan helt att intressera sig för skolan. Han var nu en alienerad ung man som gärna tog till nävarna när han blev mobbad för sitt utanförskap. Vilket på sitt sätt ledde till att han lämnades någorlunda i fred. Istället utsträckte han sitt intresseområde till staden med omgivningar. Företrädesvis kvälls- och nattetid. Verksamheten var delvis av starkt ljusskygg natur och Jan blev snart känd som en kille man borde akta sig för. En väldigt kort stubin och en hänsynslös kämpe i bataljerna gjorde att hans bekantskapskrets inskränktes till ett antal ganska otrevliga individer. Jans vandring på den breda vägen avbröts abrupt en januarinatt strax innan han skulle fylla tjugoett. Tillsammans med en ny bekant drog de runt på stan i jakt på någonting att göra. Vid en av stadens korvkiosker kom de i delo med en något överförfriskad man som blev förbannad på kamraten och drog kniv för att balansera kontot. På en handfull sekunder blev knivmannen fullkomligt sönderslagen av Jans bekanting. Fullständigt och obarmhärtigt krossad och mosad. De två kumpanerna rusade från platsen hysteriskt skrattande och kände sig säkra på att deras offer hade sett sin sista soluppgång. Men innan den natten hade gått till ända gick det upp för Jan att han hade sett sin egen framtid. Det skulle bli hans tur förr eller senare. Troligen förr, med tanke på kamratens fullständiga överlägsenhet i gatuslagsmål. Jan insåg att han haft en rent otrolig tur som blivit tjugoett år och ingen enda gång ha varit i slagsmål med en riktig expert på området. Den januarinatten var den sista gången Jan var ute på härjningståg. Istället hamnade han i ett vakuum. Han visste inte hur han skulle bete sig för att leva ett normalt liv. Inte heller hade han några normala vänner som kunde visa honom. I nästan fem år varade hans Canossavandring. Sen träffade han Kajsa i ett varuhus, där hon sålde herrkläder. Tycke uppstod mellan de båda och när de så en kväll hade varit på bio tillsammans, bestämde sig Kajsa för att ta hand om Jan. Förhållandet varade i runda tal fem år. Jan blev under den tiden efterhand en "vanlig" Svensson. Han fick ett fast arbete på en verkstad som tillverkade elektro-optiska mätinstrument och han älskade sin Kajsa med alla sina sinnen. Tyvärr blev hans uppmärksamhet och enkelspårighet till slut en börda för Kajsa. Hon orkade inte med hans uppvaktning utan det kom till uppträden och gräl allt oftare. Tills en dag Kajsas bägare rann över. Hon marscherade ut ur Jans och hennes gemensamma lägenhet och skrek i trappan, så att det väldigt tydligt framgick för de andra hyresgästerna, att Jan fortsättningsvis skulle få bo där ensam. Hennes bror kom dit helgen därpå och hämtade Kajsas tillhörigheter. De två sågs därefter aldrig mer. Den hastiga skilsmässan tärde svårt på Jan. Han var olycklig över att det hade tagit slut. Han kunde inte alls förstå vad det var som gått fel. Allt han hade gjort var ju att älska och hålla sig till henne. Inte en enda gång hade han tittat åt någon annan kvinna. Men något hade gått snett. Han kunde inte tro annat än det måste ha varit något fel på honom. Något som gjorde att han inte kunde älskas. Någon slags sjukdom som, när den väl kom i dagen, stötte bort henne. Efter en tid accepterade han också denna tingens ordning. Han flyttade från lägenheten för att helt stänga det kapitlet i sitt liv. Fann en annan bostad i en liten by utmed södra stambanan. Levde ett ganska enstörigt liv. Skaffade sig motorcykel och umgicks något med mc-kompisar, men aldrig med sina arbetskamrater. Han var visst inte ointresserad av flickor men kände sig alltid otillräcklig i kvinnligt sällskap. Några tillfälliga bekantskaper blev aldrig mer än just tillfälliga. Tills han en solig söndagmorgon körde sin Mc på vägen förbi byns snickerifabrik... 2000-07-30 email: Sam Hot url: http://hotten.htmlplanet.com |