|
|
|
Vingar. I lördags vid 17.30-tiden gick jag ut och rastade hunden och som vanligt far vi ner till stranden. Den här kvällen väljer vi området runt den långa badbryggan för omväxling skull. En sagolik kväll, lugn och stilla och med skymningsblå himmel klädd i röda, rosa och orangefärgade moln. Vi passerar genom den lilla parken och kommer så ut på en gångstig längs med själva stranden. Här finns det ingen sandstrand. Vågorna slår direkt mot en stenskoning, nedgrävda genombrutna betongplattor låsta vid varandra som skyddar stranden mot vågornas erosion. Det fungerar precis som avsett till och med i de svåra stormar som testat dugligheten under senare år. Jag slår mig som vanligt ner på en hög och sittvänlig cementring och hunden lägger sig bredvid mig tätt tätt intill. Vi sitter så en stund och spanar ut över Öresund. Inte för att vi söker efter något särskilt föremål utan snarare för att ta in de sinnesförnimmelser som här finns att få. Vinandet av knipvingar, knölsvanarnas egendomliga knirrande och jamande läten, vindens sus och vågornas brus och alla de dofter som sköljer över oss. Tång, saltvatten, jord och känslan av havsvidder och måsars skrik. Även om det just nu inte finns en enda måsfågel i den krassa verkligheten, finns ljudet där ändå. Hörs det inte är det ju bara att blunda så vibrerar rymden av trutars hesa röster och skrattmåsarnas gälla triumferande skin. För sitt inre öga ser man deras vita skäror som delar skyn i vindsnabba hugg. När vi känner oss mättade på intryck lämnar vi stranden och havet och styr våra steg tillbaka till den väntande bilen. Jag lyfter in hunden och kör en liten sväng på utsidan runt om min by. Först söderut en dryg kilometer på västkustvägen (en gång var detta den stora trafikådern för all landsvägstrafik från kontinenten till Norge... fan tro´t) och sen svänger jag inåt land i en knapp kilometer. Därefter svänger vägen norrut igen och jag kör parallellt med västkustvägen på kontrakurs. Men vi backar ett par hundra meter till avtagsvägen där jag lämnade västkustvägen... När jag får det lilla ljus som finns i ryggen ändrar världen fullständigt karaktär. Rakt fram ser jag ljusen från Lund men också ljus från gårdarna på slätten som här och var är prickad av skenet från gatlyktor. Men än är det inte riktigt mörkt utan det är snarare denna tidpunkt som vid en annan årstid skulle kallas för Blå Timmen. Nu varar den inte en timme utan på sin höjd en kvart eller så. Just i kväll är ljuset över landskapet så oerhört vackert och nästan smärtsamt mjukt. Den ser ut som den första vårkvällen och den andas som den första vårkvällen. Temperaturen är dock inte så behagligt förledande som den första riktiga vårkvällen. Kanske är detta däremot den sista vinterkvällen. I vilket fall som helst är ljuset över landskapet helt och hållet magiskt. Det känns i min kropp att något händer. Min eländiga kaross har blivit alldeles för trång för innehållet. Blicken far över slättens konturer som sökte jag efter något viktigt. Där borta! Nej, inte där, men strax bortom höjden med alla träden, där finns det nog något... Åhh, det gör Ont! "Visst gör det ont när knoppar brister..." Kanske det stämmer men här finns ju ingen knoppning och än mindre är det dags för någon utlösning av Liv och Kraft och Blomning och Yrsel och Glädje och ren skär Livslust. Visst anar man verkligen att allt det där väntar bortom horisonten fast än är de inte här. Vad är det då som värker och molar inne i mig? Är det kanske ljuset som gör det? Det ljusa från havet i väster som bestrålar den redan mörka österhimlen. Är det kanske stillheten, som om landet darrar och skälver i förväntan? Blir det min förväntan också? Jag har inget svar trots att det känns viktigt att veta. Jag rullar sakta fram på byavägen och håller 30, ja högst 40 km/tim. Jag har ju inte brått och alt är ju så förbannat smärtsamt underbart. Det är lustigt nog bara skönt att det värker och gör ont i kväll. Skönt att känna att man lever, att man upplever sin omvärld. Jag är. Jag finns. Så ser jag i nordost tunna, böljande himmelska band som gungar och formar om sig och rör sig som vågor på himlen. Gäss! Sena kvällssträcket är på väg ut mot sin nattvila i sundet. Åter möter jag mina själsfränder. Ett knappt tusental av dem kommer mot mig i kvällsljuset. Jag stannar vid vägkanten, vevar ner fönstren på bägge sidorna, slår av tändningen och både motorn och radion tystnar. Så kommer de över mig och rymden ljuder av deras rop. Varje enskild gåsaröst slår an en sträng i mitt bröst och snart sjunger jag, först min själ och snart även min kropp. En orkestrerad natursymfoni spelad på bröstets spända hinnor och senor och ben. Dessa båda, det yttre plus mitt inre ljud fyller mig med värme och med glädje. Det kanske är lite löjligt förmätet men det känns som om gässen och jag dras till varandra. Denna gång delade kolonnerna sig strax framför bilen. Ingen gås vill flyga rakt över något som ser ut som något av människohand. I minnet dyker upp förra helgens under upp. Gässen som vände flygriktning i nittio grader för att kunna passera rakt över mig, trots att jag stod helt öppet nere på själva sandstranden. Dessa underbara och suggestiva möten med dessa luftandar. Denna sångarupplevelse där hela rymden vibrerar av tusen röster, där marken hummar subkontrastämman, träden sjunger med en oktav högre och alla andra levande varelser som dväljes under det ljudande himlavalvet sjunger med i hjärtat. Om än inte med stämbanden. För mig är det röster från en annan sida av livet än min egen. För kanske andra i min by är upplevelsen blockerad. De har inte ens lagt märke till att det överhuvudtaget finns gäss här. När alla gässen passerat sitter jag tyst en stund, uppfylld av värmen i min själ. Så startar jag bilen igen och fortsätter i sakta mak. Korsar stora landsvägen och fortsätter ännu en bit norröver. Efter ett par kilometer söker ögonen efter ett annat landmärke dit min blick gärna stannar. Ett vattentorn i en av grannorterna. Jag ser den välbekanta silhuetten och ser också i mitt inre en bild som gärna kommer för mig just där. Min avtagsväg dyker upp alldeles omedelbart och jag svänger kvickt av till vänster, rundar ett stort snår av vildrosor och fläderbuskar. I kanske tvåhundra meter kör jag sedan här alldeles väster om motorvägen som här ligger en bra bit nere i en liten åsgenomgång. Själv kör jag högst där uppe på kanten till vänster och långt därnere till höger har jag motorvägstrafiken på E6:an Jag flyter lite ovanpå, kanske man kan säga. Varenda gång jag kör här i skymningen, precis som nu, har jag önskat att det bara vore att gasa lite och så skulle bilen bli luftburen som ett litet flygplan och då skulle jag lyfta i en vid högersväng. Passera över motorvägen i en svag stigning, se allt fler ljus tändas under mig i takt med att jag höjde mig över landskapet. Så skulle jag se blänket från havet och då skulle jag svänga ytterligare till höger, mot det där vattentornet och mot allt det som väntar där borta. Alltid en bit framför där jag är just nu. Alltid bortom nästa ås, bortom nästa by... Ljudet av mitt flygplan skulle tona bort och jag skulle flyta in i en ny dimension från vilken ingen återvändo fanns... Istället fortsätter jag ner från den lilla höjdsträckningen och rullar sakta in i grannbyn och fyra minuter senare stannar jag hemma på min egen parkering. *suck*
© Hotten 2001-03-11
|