|
|
|
This is the dawning of the age of Aquarious... Det verkar som om jag fått någon slags vana att skriva någon slags sammanfattning över det gångna året. Visserligen är det bara andra gången jag gör det på denna plats men det känns redan lite högtidligt. Eller åtminstone lite betydelsefullt. Det första året i det nya millenniet. Vattumannens tid. Jag är ju faktiskt född i Vattumannens tecken. På många sätt känns förresten alla de där beskrivningarna över stjärnteckens egenskaper som komplett vansinniga: Och ibland känns det närmast som en gammal bekant. Om det verkligen finns någon slags sanning i det där astrologiska, det har jag ingen aning om. Det finns minsann så mycket som jag inte begriper ett endaste skvatt av. Det gör förstås inte att det skulle vara något fel på dessa företeelser. De blir ju inte direkt sannare för att jag har lärt mig något om dem. Och tvärtom. När det nu har gått ett år på tvåtusentalet kan jag bara stilla konstatera att jag inte är samma människa som jag var på nittonhundratalet. Aldrig tidigare har ett år haft så stor inverkan på min ringa person. Jag har lärt mig fler saker om mig själv under året än vad jag gjort under de senaste decenniet, och kanske mer ändå. Framförallt har jag lärt mig två saker. För det första, har jag tvingats inse att den bild jag har av min dagliga verklighet är starkt färgad av mina förutfattade meningar. Att det överhuvudtaget alls kan vara på det sättet var en uppenbarelse för mig. Jag som är sååå klarsynt? Tänka sig att det kan komma små relativt obetydliga händelser som kan kullkasta hela ens uppfattning om omvärlden. Och så plötsligt verkar det, som tidigare avfärdats som oförståeligt, inte längre så konstigt. I nästa andetag undrar jag vad det är för fel på mig som inte förstått detta långt tidigare? Ja du, det har jag inget svar på. Förändringen både gladde mig alldeles oerhört men skrämde mig också. Om jag nu kunde missförstå så grundligt, vad finns det då mer i mitt liv som jag har kastat bort på felaktiga premisser? Som jag trott var fel, som jag trott var omöjligt, som jag trott var mitt eget fel? När kommer reprisen? För det andra, har jag efter oerhört många år äntligen förstått något av min barndoms erfarenheter. Detta hör till viss mån samman med punkten ett. Om konsten att se. Detta har inte varit helt angenämt. Man inbillar sig att ens barndom och ungdom har haft vissa, skall vi säga självklarheter. När man tvingas beskriva dessa i ord och då finner att någon av dessa självklarheter faktiskt inte har existerat blir man en aning förfärad. Jamen, försvarar man sig, det kan inte vara möjligt för jag har ju inte saknat det-och-det? Jaha, och varför kan du då inte beskriva den?, blir repliken. Om du vet vad det är, bör du ju kunna beskriva det? När man inser att frågeställaren har rätt blir man först förbannad bortom allt förnuft. Varför har jag blivit lurad? Sen kommer, som ett snöskred, plötsligt Insikten. Aha! Nu förstår jag! Store tid, hur skulle jag kunna ha gjort något annat? Det har ju aldrig funnits något val! Det här låter säkert väldigt kryptiskt men det är en så högst personlig erfarenhet att jag inte vill tala klarspråk. Ändå kan jag inte hoppa över det här. Det känns faktiskt som en slags uppenbarelse. Det gamla ordstävet "man lär så länge man lever" stämmer faktiskt. Året har låtit mig dela erfarenheter och idéer med en hel del riktigt kloka människor. Ni har lärt mig att se saker ur andra synvinklar. Ni har pekat på idéer och vägar, på bilder och uppfattningar, på drömmar och på jäkelskap och planterat frön i min tankevärld. Frön som gror, förr eller senare. Jag vet att några av Er därute, har mer att säga mig och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kommer att förstå vad Ni vill lära mig. Jag vet också att jag har något att säga till några av Er och i det fallet önskar jag dels att jag verkligen vågar säga vad jag är fylld av, dels att mottagaren kommer att uppfatta det på det sätt som jag avser. Jag har jobbat mer under år 2000 än vad jag skulle ha önskat. Trots att jag får säga att jag trivs på min arbetsplats har likväl tanken om att göra något nytt infunnit sig. Önskningarna under 1999 att år 2000 skulle medföra betydande förändringar i mitt arbete har inte infriats. Tvärtom skulle jag vilja säga. Optimismen inför det nya möjligheterna har svalnat i takt med att "nyheterna" som skulle medföra utökade möjligheter snarare visade sig medföra minskade möjligheter. Kanske felbedömde jag tidigare möjligheterna, kanske felbedömer jag nu svårigheterna. En fråga som verkligen fastnade i mig var: "`Vilka förändringar skulle du göra med ditt liv om du fick veta att du bara hade sex månader kvar att leva"? Om förändringarna du skulle göra vore omfattande, varför gör du dem inte redan nu? Ja, ja, men jag har inte fått reda på att jag skall dö om sex månader. Nähä, och hur länge har du kvar då? Vet vi alltid vad vi vill göra med våra liv? Jag vet det inte, men jag hoppas att jag kommer att lära mig se så pass mycket att jag åtminstone kan se och kanske följa mitt livs kompass. Just när detta skrives, januari 2001, häpnar jag själv över hur mycket som kommer till mig alldeles av sig själv. Ibland är synkroniciteten oerhört påfallande. Jag kanske äntligen har hittat en förklaring till något, Av en slump läser jag i "rätt" bok något som tar mig ännu ett steg vidare. Så berättar en vän helt apropå något som jag inser är mitt nästa steg. Periodvis kommer stegen slag i slag, periodvis ligger allt stilla i väntan. En annan fråga som irriterar mig oerhört, därför att jag inte kan (eller vågar?) svara, är "Vad skulle du göra om du visste att du inte kunde misslyckas"? Då menar jag inte svar av typen "spela på Lotto". Vilka av sina drömmar skulle man helst vilja se materialiseras? Det beror på. Jag är säker på att en del drömmar har sitt största värde i att förbli drömmar. Något som fungerar som inspirationskälla så länge de finns där uppe på himlavalvet. Svårigheten blir givetvis att materialisera rätt dröm. Jag har valt att se frågeställningen i sig som en inspirationskälla. Jag ger tusan i valet, det är tanken på drömmarna som har det största värdet för mig. Var det Krösus som önskade sig att allt han tog i förvandlades till guld? Han dog av svält... Jag har åter kommit i åtnjutande av en liten bit jaktmark. Det är uppenbart att jag saknat möjligheten att få gå ut med bössan i skog och mark. Sen den förra jaktmarken såldes har jag känt att jag saknat en väsentlig del av mig själv. Nu fick jag chansen att få dela en bit mark med tre andra jaktkamrater och jag tog den med glädje. Bättre något än inget alls. Ja, och nej... Att jag åter kan få jaga lite på en egen bit mark är synnerligen glädjande. Tyvärr finns det en hel del att önska angående den markbiten. I första hand skulle jag önska att där inte fanns så många kor. En tredjedel av marken är inhägnad åt en besättning biffkor. Vildnaden delar inte gärna vardagsrum med femtio kossor. I andra hand hade jag gärna sett att det regnat lite mindre under hösten. I slutet av november och början av december var området mer vattensjukt än vad som går att förklara på denna plats. Det var på sina ställen inte möjligt att ta sig fram i vanliga stövlar. Vadarstövlar hade varit bättre under förutsättning att man hade sluppit fastna i leran. Det största öppna fältet blev degraderat till ett kärr och var överhuvudtaget inte möjligt att beträda. Likväl finns det områden som varit mer normala. Det viltslag som är vanligast på marken är rådjur. Liksom överallt annars i Skåne, är jag frestad att säga. Just dessa marker kan ändå sägas vara rådjurens kärnområde i så måtto som att det finns skog, åker, äng, vatten och förhållandevis lite människor. Vi söker efter en ny och bättre bostad. Tyvärr får jag lov att säga, har inte något enda riktigt intressant dykt upp under hela år 2000. Nu så här en liten bit in på det nya året har det dykt upp flera tänkbara objekt. Tyvärr sträcker de ekonomin längre än vad vi hade önskat men det kanske löser sig ändå. Våra krav är inte oskäliga på något sätt men kanske svåra att realisera i ett och samma hus. Viktigast är att det ligger på rätt plats. Vi har definitivt tröttnat på stadslivet. Vi söker del i en mindre bygemenskap. Natursköna omgivningar är nästa krav. Vi är hundintresserade och ser promenadmöjligheterna som viktiga. Inget traskande på stora landsvägen här inte. Vi kräver att det finns allmänna kommunikationer dels som reserv för att jag skall kunna komma till jobbet men också för att min fru själv skall kunna förflytta sig utan att hon måste luta sig på mig. Knappt hundra kvadratmeter stort är nog en optimal storlek på kåken. I skick så att det inte krävs något omedelbart renoveringsbehov. För min egen del spökar det allra första huset vi tittade på för snart två år sedan. Enligt min uppfattning var det (och är fortfarande) den perfekta bostaden. Av diverse skäl blev det ingen affär och huset gick till en annan spekulant. Nåja, det fanns säkert en mening i det som skedde. Vad önskar jag att det nya året bär i sitt sköte? Först och främst att jag får fortsätta att vara lycklig med de människor jag håller av. Att jag får förmånen att fördjupa den vänskapen. Men också att jag får nöjet att ännu mer få lära känna så många som möjligt av de härliga bekantskaper som jag redan har stött på och så de som ännu väntar runt hörnet. Ibland kallar jag mig själv för en ensamvarg. Det kanske jag också är, men jordens salt finns i kontakten mellan människor. Kontakter som så gott som alltid är intressanta men som i gudabenådade ögonblick är ren och skär magi. På en träff för nätvänner i fjol diskuterades bl.a. vilket som är svårast, att ta emot eller att ge kärlek. Svaret fick nog anses vara att ta emot. Många, och dit får nog jag räknas, har svårt att kunna ta emot kärlek förbehållslöst, utan att känna ett behov att reagera på givarens gåva. Om jag bara får en enda önskan för år 2001 får det nog bli att bättre kunna lära mig att ta emot. Allt.
© Hotten 2001-01-29
|