|
|
|
Ända sen jag steg upp i morse har jag haft en molande huvudvärk. Trots flera huvudvärkstabletter ville värken inte gå över. Vid halvfyrasnåret i eftermiddag kunde jag inte längre koncentrera mig på boken jag läste. Möjligen skulle det hjälpa med en rejäl skopa frisk luft. Det har varit ganska blåsigt idag med bara några få plusgrader. Dvs. vanligt skånskt novemberväder. Kylan bet allt lite i ansiktet när hunden och jag var på morgonpromenad på den övergivna campingplatsen vid Öresundstranden. Därför plockade jag nu fram stora skinnjackan och stoppade en "rånarluva" i fickan för alla eventualiteters skull. Väl utkommen i friska luften kände jag draget till saltvattensdoft och bränningsbrus. Vi har hemma i byn en badbrygga som sticker 503 meter rakt ut i Öresund. Där längst ut på plattan är det litegrann som att vara på sjön fast ändå på land. Nu kände jag att det var dags för en bryggvandring. Då tanke och handling äro ett hos en handlingskraftig man tog det bara några minuter innan jag svängde in på parkeringen strax innanför bryggfästet. På med en förstärkta klädseln och så travade jag rakt ut över Öresund. Det blåste friskt och jag var hela tiden rädd att mössan skulle blåsa av huvudet i den starka vinden. Dock ingen fara, den satt kvar på skallen utan några missöden när jag nådde den yttersta ändan av bryggan. Där längst ut vidgar den sig till ett dansgolv på kanske hundra kvadratmeter och där finns bänkar runt om så att man kan slå sig ner och sitta, begrundande Havets storhet. Eller ens egen litenhet. Runtomkring i vattnet fanns förvånansvärt mycket sjöfågel. Lite här och var simmade ganska stora flockar av sothöns. Under den mörka delen av dygnet övernattar ibland flera tusen kanadagäss ute på vågorna, strax innanför de yttersta sandrevlarna, cirka 5-600 meter från stranden. Närmare tusentalet svanar simmar alltid runt i bukten, en karaktärsfågel sommar som vinter. Då står jag där med näsan i vindriktningen, stirrande med ofokuserade ögon västvart i skymningen. Ljudet av tutande kanadicker tränger svagt igenom vind och vågbrus. Vart? Där? Nej, inte där. Svårt att se.. Jo, där! Upp längs kusten på nordlig kurs kommer en, nej två flockar kanadagäss. Flyghöjden är inte mer än 1 á 2 meter över vågorna. Det är vinden som pressar ner dem, det är kraftbesparande att inte slå sig trött mot blåsten utan uttnyttja de fördelar som finns. När de främsta är hundra meter ifrån mig tänker jag att de strax kommer att väja när ledargåsen upptäcker mig. Men undret sker! Akka, som givetvis sett mig, väljer ändå att strunta i den mörka gestalten där ute på bryggnocken och kanske hundra kanadicker drar förbi mig på tio meters håll och på nästan samma höjd som jag själv befinner mig. Hela tiden honkar flocken för full hals. Där står jag, lyckligt flinande mitt inne i ett gåsasträck, mitt i en bedövande kakafoni av tutande gåsröster. De överröstar vinden och vågorna och fyller ut hela mitt medvetande med sina trumpetande stämmor. Det är svårt att beskriva men ljudet fyller varje cell i mig med lycka och den känns rent fysiskt för varje enskild tutning jag hör. Fylkingen drar förbi norröver och jag står kvar och är fylld till brädden av stor tacksamhet för det under som jag nyss blivit beskärd. Mina ögon följer gässen tills jag förlorar dem ur sikte. Blåsten känns ordentligt här ute så jag flyttar mig några meter för att få vinden i nacken och näsan pekar då snett in mot land istället för ut till havs. Upplevelsen med gässen sitter kvar i sinnet på mig inte minst därför jag är så förtjust i gäss. Särskilt dessa kanadicker som så förgyller Skånes västkust. Vintertid ser man deras V-formationer klyva himlen både morgon och kväll. Deras hesa tutanden hör man över hela kustbandet. Morgnar och kvällar hörs de till och med inne i min bostad eftersom jag har turen att bo rakt under en av deras flygkorridorer. Nu står jag därute på bryggan och sluter mina ögon. Vinden fyller mina öron och blandas med bränningarnas brusanden knappt hundra meter längre ut. Där står jag så, blundar och försöker tömma huvudet på ovidkommande tankar och bara vara till. Lyssna, känna, lukta, glädjas. Surret i hjärnan sjunker tillbaka och jag står helt stilla och gläds åt att vara till. Kanske har jag stått så i flera minuter. Så förnimmer jag en obetydlig störning bland ljudet av vågor och vind. Ett annat ljud hörs svagt. Ett sjungande rytmiskt ljud. Ljudet av svanvingar tränger igenom min stilla frid. Det ljudet går inte att ta miste på. Ännu reagerar jag inte på annat sätt än med hörseln. Den mur jag byggt upp omkring mig håller än. Men svanvingesymfonin spelas allt högre för varje ögonblick. Och än högre blir det, och ännu högre... När ljudet till sist får mig att öppna mina ögon möts jag av den fantastiska synen av åtta stycken vita knölsvanar med kurs exakt rakt på mig. 40, 30, 20, nej tio meter kvar att flyga... Jag hukar under de väldiga vingarna som piskar luften när de åtta apokalyptiska flygarna passerar mig på två, tre meters höjd. Så nära så stora flygande fåglar har jag aldrig varit i hela mitt liv. Upplevelsen är oerhört stark och nästan overklig så här strax efter mötet med gåsflocken. Mitt hjärta dunkar nästan så jag kan höra det och jag fryser inte längre när de åtta försvinner i skymningen söderut längs kusten. Det är svårt att frigöra sig från tanken varför detta bara "råkade" hända mig. Visserligen kommer många naturupplevelser till den som kan sitta tyst och stilla länge, men just i kväll kände jag en stark samhörighet mellan mig, gässen och åtta vita sväner. Som om det var ett slags svar på en fråga jag ännu inte ställt. Kanske har jag blivit religiös i alla fall.
© Hotten 2000-11-19
|