|
|
|
När jag flyttade in i den bostad jag har nu, ett radhus, var de det yttersta huset i byn och landsvägen gick knappt 20 meter från husgaveln. Sen en del år tillbaka är vägen flyttad. Flyttad ca 100 meter längre bort och nu med 45 graders ändrad vinkel. Förr kunde jag med ögat följa vägen bortåt mot nästa by. Tanken kunde liksom färdas längs vägen mot okänt mål. Idag har jag istället förmånen att få stirra in i en s.k. bullervall. Både synen och tanken bromsas till tvärstopp efter tvåhundra meter. Av någon anledning som jag helt inte förstår är det viktigt för mig att känna frihet. Jag behöver plats för både ögat och tanken. Eller om det kanske är känslan som kräver den här platsen. Vid något tillfälle har jag nämnt att det går lättare att andas på ett visst ställe i Skånes sydvästra hörn. Området är så platt att himmeln sträcker sig 180 grader från vänster till höger. Ingenstans jag vet är firmamentet så stort som just där. Nu är det inte bara på stäppen jag trivs. Det finns också en och annan utsiktspunkt på "backar" ( i Skåne finns väl knappast några berg...) där det finns luft tillräckligt för en andens flygtur. Säkerligen skrev John Lennon och Paul McCartney "the fool om the hill" åt just en sådan backsittare och dennes drömmerier. Vid några tillfällen har det faktiskt hänt att jag kört en sväng med min motorcykel, rent "spontant", medan det i själva verket varit frukten av en noggrann planering. Allt för att kunna göra en paus på rätt ställe, vid exakt rätt tidpunkt. Kanske just när skuggorna faller ut långt över slätten i kvällningen. När måsarna lämnar jordbruksbygden och flyger tillbaka till sin marina miljö. När solljuset övergår från ljusgult till en närmast orange ton. Just då vill jag sitta på en gammal vikings gravhög och fästa blicken på åsarna i fjärran och låta tanken resa dit den helst vill. Efter en sådan stund känns det som om blodet har renats i något slags filter och i de bästa stunderna känns som om man antingen blivit återfödd eller också att man fått ta emot en bit oanvänt liv. Att använda efter bästa förmåga. The fool on the hill, sees the world spinning round... Orten där jag bor är en f.d. badort. i det här fallet betyder f.d. att det inte längre finns några fritidshus kvar. Förortsfolket har tagit över. Fördelen med en badort är föstås att den ligger vid havet. Öresund alltså. En del anser att det är en ankdamm och inget hav. Lik förbaskat hänger vattnet här utanför samman med Copacabana, med Tahiti och med Berings sund. Det är bara att skaffa en eka och börja ro. Nej, jag driver inte med någon. För mig känns det viktigt - och riktigt - att vattenspegeln verkligen är en del av världshaven. Det är verkligen en kommunikationsväg till Stilla Havet. Om jag själv vill. I vårt århundrade har kommunikationerna utvecklats på ett sätt som ingen tidigare ens kunde ana. Om jag försöker föreställa mig hur livet levdes i min by för hundra år sedan, kan jag då också känna en slags kvävningskänsla. Fy tusan för att vara så svårflyttad som man var då. Om man inte kunde rida eller åka häst och vagn fick man vackert gå. Eller bli kvar där man stod. Fiskarmadammerna traskade från kusten till städerna inåt land med fisk i en skottkärra. Det tog bara ett par timmar för dem att gå den väg som jag kör med bilen på några minuter... Tänk att ha en så pass begränsad aktionsradie att man inte på en vanlig dag kan gå lika långt som ens öga kan nå. I dag är snabba transporter så vanliga att vi tar dem för givet. Dessa transporter ger oss så enorma möjligheter till personligt uppfyllande. Jag kan gå på bio i Malmö. Jag kan gå på teater i Göteborg. Jag kan bevista en konsert i Borgholm på Öland. Det är närapå bara tanken som begränsar möjligheterna. Det är smått otroligt men nästa världsdel ligger bara några timmars resa bort. Jag menar, jag har faktiskt varit i Afrika! Och tillbaka, på en vecka. Det tog längre tid för Richard Lejonhjärta... I vilket fall som helst har jag bott så länge på denna min nuvarande plats att det händer att det stör mig. Allting är så invant och inpyrt. Det känns som om man alltid går samma gata upp och ner. Det är samma strand jag promenerar vid, i ur och skur. Tja, numera finns det ju i och för sig Öresundsbron att glo på, men det hjälper i alla fall inte. Jag skulle verkligen tycka om att byta bopålar. Flytta från havet till skogsbygden. Se om jag kunde lära mig att ersätta de vida vyerna med vyer i det mindre formatet. Vår by känns lite instängd efter alla dessa år. I min drömvärld bor jag i en liten gård på landet, i ett brutet skogs- och odlingslandskap. En vid utsikt åt det ena hållet och skogen som skydd och lä på den andra sidan. Hustrun vägrar emellertid att acceptera samma dröm, så därför får det stanna vid just en dröm. Varför känner vi ibland kvävningskänslor? Varför drabbas vi av s.k. kriser, trettioårskrisen, fyrtioårskrisen, femtioårskrisen... Lever vi våra liv fel? Är det så att vår nutida livsstil leder till att vi känner oss kvävda och instängda? Skulle vi mått bättre om vi levt som våra farföräldrar gjorde? Vi bryter till exempel upp från våra förhållanden för att de inte "funkar". Vad är det som inte funkar? Är det jag som söker efter något annat, något nytt? Kanske det Inte är så noga vilket, bara det är nytt? Vad gäller särskilt arbetspsykologi sägs det att det är mycket viktigt för trivseln att man känner att man kan påverka sin situation. Antag nu att vi inte har tillräckliga möjligheter att påverka jobbet. Kommer i så fall den bristen att påverka hela personen, i allt den företar sig? Om jag tycker att mitt jobb är knöligt, kommer jag då automatiskt att tycka att "livet" är knöligt? Beror min önskan att flytta på att jag behöver visa för mig själv att jag kan påverka mitt liv? Antag att jobbet är knöligt men det är det enda som erbjuds. Jag kan alltså inte flytta. Betyder detta att risken för att bryta med min partner ökar? Enligt principen: Något måste jag väl i alla fall vara herre över... Är det månne viktigt att ens liv förändras med någon slags regelbundenhet? Är ett statiskt liv något som människan alltid vänder sig emot? Är det i så fall oftast relationerna som får bestå turbulensen. Ja, kanske är det inte fel tänkt. Det är ju liksom svårt att få veta vad som livet hade haft i beredskap åt mig om jag hade friat åt någon annan istället. Eller om jag hade emigrerat till Australien som tjugoåring. -Fan, vad tråkigt vi har det Svea! Låt oss flytta till Kalix i morgon! Jag tar jobb som renskötare och så får du bli ambulerande föredragshållare. Det här med relationer och turbulens i dem, slog mig häromdagen när jag var på biblioteket och stod och bläddrade i en citatbok. Där stod ungefär som följer: "Varje gång jag träffar en ny man, tänker jag: "Är detta mannen som mina barn skall vara hos på weekenderna?" Ganska lustigt men kom mig också att fundera på våra relationer och då särskilt de mellan man och kvinna. Min kompis L fick för ungefär ett år sedan besked av sin fru att han skulle se till att skaffa sig en egen lägenhet. Förslaget kom som en blixt från en klar himmel. De hade varit gifta i nästan 20 år, har två gemensamma barn och L kunde inte förstå att hon helt plötsligt ville avsluta deras liv tillsammans. En trolig förklaring torde man kunna ana, när man någon månad senare ser en ny bil stå parkerad utanför det hus L nu lämnat. Nu finns det människor som påstår att det omöjligt kan ha varit på det viset att L inte fått signaler om åt vilket håll det barkade. Själv säger han till mig att det var hans livs största chock och då har han ändå hunnit vara med om en hel del i sitt liv. Andra säger, med adress till frun, att det inte finns något sådant som att bli kär i någon ”vid första ögonkastet”. Något lite känner jag kvinnan ifråga och jag kan inte för mitt liv få för mig att hon skulle ha bedragit sin man under en tid. Alternativet skulle vara att hon träffat de ”nye” först efter brytningen med L. Det tror jag inte heller på. Nu känner jag inte henne tillräckligt väl för att fråga henne rent ut. Likväl menar jag att den tredje förklaringen är den enda plausibla. Hon har i ”mogen” ålder sprungit på en man och mycket stark och mycket ljuv musik har uppstått. Hon har insett att hennes liv har förändrats bortom möjligheten att s.a.s. strunta i den nya kärleken. Återstår att avsluta den befintliga relationen och börja ”på riktigt” med den nya. Hur kom det sig att hon s.a.s. blev mottaglig för nya relationer? Var det månne den enda variabeln som var kvar att variera? En annan kille, han får här heta P, har under rusets inflytande (nåja, så särskilt mycket rus var det kanske inte) bett om ett råd. Hans historia har en annan utgångspunkt. Sedan några år är han sambo med en kvinna som han säger sig inte kunna lämna. Hans känslor för henne har svalnat i den betydelsen att det som kvarstår är kamratskapet. Ingen passion, nästan inget sexliv och väldigt lite gemensamma intressen. Han skulle vilja bryta upp från förhållandet men anser att det är omöjligt. När jag frågar honom varför det är omöjligt, vill han inte svara. Av personliga skäl, antar jag man kan kalla det. Han menar något i stil med att hon skulle inte klara av att fortsätta ett eget liv och han ser det som om han - på fullkomligt allvar alltså - skulle ta livet av henne om han lämnade förhållandet. När jag frågar honom om det inte tar livet av honom att stanna kvar, svarar P att det är just det som han är rädd för. Han ser sitt liv gå åt råttorna men kan inte finna att det finns någon lösning på problemet. Antag att det för P inte finns några variabler alls. Kan han fortsätta livet ändå, eller kommer han för eller senare verkligen att kvävas? A är en kvinna i fyrtioårsåldern som inte är gift med mannen i hennes liv. Av för mig okända anledningar valde hon istället medvetet en annan. Möjligen kan jag misstänka att A och den "rätte" inte lyckades kommunicera sitt intresse för varandra förrän det var "för sent". Kanske fanns det särskilda anledningar till att A valde "fel" man. Kanske valde hon den variabel som hon trodde skulle ställa allt annat tillrätta Vågar man här dra den slutsatsen att den variabel som varierades, inte var den som hade den största betydelsen. I A´s historia finns/fanns något annat som påverkade henne. Något som inte förändrades trots gjorda försök att förändra sammansättningen. Man vågar kanske gissa, att det inte räcker med en förändring, den måste vara trovärdig också. K är en annan kvinna, en bit över trettio år gammal. Nyskild efter ett par års äktenskap med ett riktigt bomskott. Att hon lämnade honom har jag den allra största förståelse för. Däremot förstår jag inte hur hon kunde falla för just honom. Från den första minuten jag träffade karlsloken framgick det synnerligen tydligt att han älskade bara sig själv. Med hela sitt förstånd, om jag får lov att vara lite elak... Nå, de kvittar ju, dels är de numera skilda, dels har jag inga intressen i den frågan. Men K lever nu sitt liv i ständig spaning efter en ny man att dela sitt liv med. Såvitt jag begriper är K en av vinstlotterna i Livets Lotto. Klyftig, ambitiös, företagsam och ser dessutom bra ut. Något nytt fast förhållande har det inte blivit. Kanske är det så att hon har fått så mycket "stryk" i sitt havererade förhållande att hon ställer alltför stora krav på sina nya manliga bekanta. Därom vet jag ju inget utan kan bara gissa. Har K månne alltför stor variation i sitt liv. Kanske är hon fullt nöjd om hennes jobb, boende, vänkrets ger tillräcklig stabilitet åt det andra. Kanske hon inte alls önskar föra in ännu en person i sitt liv med alla de valmöjligheter som då uppstår. Varför betyder våra relationer så mycket? Varför blir våra liv förstörda när relationerna inte fungerar fullt ut? Varför går det inte att enkelt söka nya relationer? Gång efter annan kan man läsa inlägg vari författaren trånar efter "en annan", alternativt erkänner att den man valt inte är den man egentligen helst ville ha. Är det månne ett uttryck för den alienation man känner när man upplever att resten av livet är betongfast statiskt? Jag "kan" inte flytta, huset går inte att sälja, alla mina vänner bor här, barnen går i skolan här, osv. Jag "kan" inte byta jobb, det finns inga andra lediga platser i mitt yrke, jag är för gammal, jag har ingen/fel utbildning. Men jag kan byta partner... Jag behöver bara hitta en annan och det är minsann ingen brist på lämpliga kandidater. Man kan förstås fråga sig om jag har rätt i själva ursprungstanken. Alltså att det krävs ett visst mått av oprövade möjligheter, av variation, för att människan skall må bra. Ja, jag vet inte. Jag bara spånar lite över ämnet. För visst vore det väl härligt om det fanns alla möjligheter kvar, vid alla tidpunkter i ens liv. Eller skulle vi då få beslutsångest? För min egen del tror jag att det har funnits tillräckligt med "dynamik" i mitt liv för att jag skulle vilja förändra så särskilt mycket. Att byta bostadsort blir då fullt tillräckligt. I så fall blir den sista frågan om det är viktigt ATT det verkligen byts bostad, eller om det kanske räcker att söka efter en ny bostad. Den som lever får se. Kanske jag byter jobb istället...
© Hotten 2000-07-22
|