|
|
|
In retrospect. Det har på flera sätt varit en märklig jul och nyårshelg. Vintern lyser helt med sin frånvaro och det är flera plusgrader i Skåne. Även nattetid. Lite på skämt kommenterade jag till en vän att jag varken sett Kalle Ankas julprogram eller midnattsmässan på TV i år. Ändå är år 2000 ett jubelår i katolska kyrkan. Följaktligen öppnade Påven den extra port i väggen till Peterskyrkan som bara används under jubelår. Det känns nästan ogudaktigt att strunta i begivenheten... Plankan och Grevinnan och betjänten fick också stryka på foten. Men jag har sparat det märkligaste till sist. I år fanns det ingen snaps till julbordet... Livet bjuder på många överraskningar. Om jag i november skulle fått se de nyss skrivna raderna hade jag säkert undrat vad som hade gått snett. Nu var det inget alls som gick snett. TV-tittandet lockade inte och snapsen avstods p.g.a. chaufförsåtagande. Okej, snaps till sillen är inte så tokigt, men det är inte absolut livsviktigt. Överhuvudtaget har 1999 för mig inneburit många och starka upplevelser. En del av privat natur så de tänker jag inte ta upp här. Men det finns tillräckligt över ändå. Jag har upptäckt att det finns riktiga människor ute på "nätet". Inte bara webbsidor. Jag har upptäckt att det kostar pengar att vara uppkopplad... (jaså, vilken nyhet...) och jag har upptäckt en del människor på nätet. Riktiga, glada. ledsna, hjärtegoda, kloka, tuffa, sorgsna, underbara, vänsälla människor. Mitt liv har fått ett bättre innehåll, den saken är klar. Jag har lärt mig något om att snickra hemsidor vilket var en odelat trevlig upplevelse. Som också kittlar fantasin och får mig att vilja skapa något De skriverier jag tidigare i hemlighet gjort på hårddisken har, åtminstone delvis, kommit ut i ljuset. För ett halvår sedan eller så skulle jag aldrig i helsike ha ställt ut någon av mina texter till allmänt beskådande. Men det har jag ju gjort här, vilket faktiskt gjort det bra mycket roligare att skriva. Möjligheten att mina kråkfötter verkligen läses av någon gör ju att jag vill mitt pyssel skall vara någorlunda genomtänkt. Jag tror att jag har lärt mig att det finns skeenden i livet som inte sker så slumpmässigt som det kan se ut. Att det faktiskt kan finnas ett samband och en linje även i händelser som verkar vara ren slump. I våras läste jag James Redfields bok "Den nionde insikten" och den fick mig att tänka. Inte så att jag ser boken som en "bibel" utan istället att den ger näring åt ett slags tankearbete jag inte tidigare försökt mig på. Jag tror på att man i sitt liv har en stor mängd val att göra. Val som påverkar hela ens liv. Men också att man inte har full kontroll över vad man väljer. Visst har det hänt många gånger för oss alla att man gjort ett medvetet val och sen i eftertankens kranka blekhet sagt: "Om jag bara hade vetat..." Någon gång kan man då i efterhand också se, att det fanns tecken som tydde på att man borde valt en annan väg. Men man fäste just då inte någon uppmärksamhet vid de tecknen. Varför morrar min hund åt vissa människor? Varför ser jag inte samma tecken som min hund gör? Numera kan jag inte bli fri från tanken att min hund gör en bättre bedömning än vad jag gör. Andra upplevelser under året har lärt mig att det som jag trodde var gammalt och dött, kan vakna till liv fortare än f-n får på sig tofflorna, som gamla skåningar brukar säga. En del av den gamla drivveden mådde bra att komma ut i ljuset. Andra gick inte alls att hantera utan får stå kvar i garderoben ett tag till. Tills jag lärt mig tillräckligt av livet för att kunna ta hand även om det. En annan nätvän förklarade så vist och klokt för mig, att jag är en summa av alla mina känslor och upplevelser under min levnad. Det som idag verkar svart och bara eländigt kommer att ha sin betydelse i det stora hela som är Jag. Min erfarenhetsbank ökar sitt kapital varje gång den fylls på. Rätt. Men visst är en del insättningar bittrare än andra. Det senaste halvåret har också gett mig en återstart i litteraturens värld. Efter att i många år i huvudsak läst facklitteratur på olika plan har jag nu återknutit kontakten med skönlitteratur. Det finns ju så mycket bra att läsa. Både att roas av och att utvecklas med. Orson Scott Card har jag läst två (2) böcker av. Det räckte fuller väl för att inse att jag hittat en favoritförfattare. Mr Cards författarskap talar direkt till min fantasi. Jag kan nästan inbilla mig att han skriver just för mig och att jag känner det som han vill att jag skall känna. Det finns en kommunikation mellan Card och mig själv, som jag ännu inte förstår något av. James Redfield´s Den nionde insikten har jag nämnt tidigare som en bok som fick mig att tänka i tidigare oanvända banor. Card visar mig på tankebanor som jag inte vill tänka i. Men det är inte bara böcker som har fått mig att fundera. Flera av de som skriver på konferensen har gett mig något att bita i. Rejäla tuggor. Hur skulle jag framledes vilja finna att det nya året 2000 har givit mig? Ja, det är inte lätt att formulera. Flera av mina vänner har uttryckt en mild förundran över mitt lätt rasande intresse för "allt". Den aptiten har jag ändå burit med mig sen jag var liten. Redan på skolans mellanstadie undrade klassföreståndaren hur det kom sig att jag lånade högvis med böcker på biblioteket men inte var särskilt intresserad av det som skolan ville lära mig. Jag tror inte de förstod varför (det gjorde jag inte själv heller). Fortfarande är jag oförstående men struntar i orsaken och är nöjd med att bete mig som jag gör. Det finns ju så outsägligt mycket där ute. Som jag inte vet någonting om. Jag vill lära mig bokstavligen allt. Jag vill se allt det som finns att se. Jag vill känna lycka, glädje, kärlek, sorg, saknad, förväntan, mättnad, hunger, kyla och värme och alla de andra möjligheterna till upplevelser som livet bjuder på. Jag önskar att jag kunde teckna, sjunga, spela piano, programmera i java, skriva riktiga böcker, jaga, flyga och något lite om allt det där som, lite retsamt dyker upp först i morgon. Men jag kommer inte att hinna med mer än en bit av en liten bråkdel. Det är för trist att jag inte ens kommer att hinna läsa alla böcker som jag skulle vilja... Varför har vår Herre gett oss sådana oerhörda möjligheter och så lite tid? Jag önskar ändå att jag får större ro och bättre förståelse för mig själv. Och givetvis att jag får bättre kunskap om min omvärld. Jag hoppas få möjlighet att oftare få träffa mina vänner och får mer tid att tillbringa med dem. Även om detta medium är väl ägnat åt kommunikation, går det ändå inte upp mot den där öga-mot-öga upplevelsen. Jag hoppas att kunna släppa ut de spöken i garderoben som jag fortfarande dras med. Jag önskar att jag kunde förstå och acceptera att de tingens ordning som inte har någon chans att se dagens ljus, får stanna kvar i tankevärlden. Men att jag kan gå vidare ändå. Eller åtminstone acceptera att det finns en mening med allt, även det som är svårt. Ibland, när jag undrar varför? tillräckligt intensivt, säger jag åt mig själv att jag vill leva mitt liv så att om jag måste dö i natt, vill jag gärna kunna säga: du behöver åtminstone inte skämmas över redovisningen. Det är ett motto jag tror att jag kan sikta på... Men jag är ju inte ensam i världen. Det finns ju andra människor också som jag har önskningar för, gällande det nya året. En del är bara glada och trevliga, för dem önskar man förstås att de måtte fortsätta vara de glädjespridare de är. Andra måste kämpa mot svårigheter varje dag. En del varje stund på dagen. För dem önskar man hjälp, bot och bättring på sekunden helst. Vissa måste tyvärr bara kämpa vidare. Ibland önskar jag att jag kunde få bära deras bördor - åtminstone för en stund. Men det går ju inte. Några står mitt hjärta mycket nära och för dem har jag förstås önskningar som jag inte vill, inte kan, torgföra här. Till sist kan jag inte låta bli att kommentera sommaren 1999. Aldrig i mannaminne har vi haft en sådan fantastisk sommar. Början var lite trevande, men sen kom den verkligen loss. Inte ville den ge vika för hösten heller. Det fina vädret medverkade förstås till att jag (och min hund...) tillbringade mycken tid utomhus. Faktiskt så mycket att en arbetskamrats lilla dotter frågade mig någon gång i augusti/september: "Har du vatt i Florida?" När jag svarade nekande och frågade varför hon ville veta det, svarade hon att jag var ju så solbränd.... Det ni.
© Hotten 2000-01-06
|