När jag är på väg ut för min vanliga helgdagsmorgonpromenad med hunden finner jag att den hårda vinden har omarrangerat min närmiljö.
Vi stuvar in oss i bilen, hunden och jag, för att transportera oss några kilometer söderut, till den numera övergivna campingplats dit vi brukar gå på helgdagsmorgnarna. Klockan nio är, ovanligt nog, verksamheten i full gång i villakvarter, parker och planteringar. Träd ligger omkullvräkta tvärs över lokalgatorna. Mängder med skräp (var kommer allt ifrån?) sitter fastblåst i buskar och staketnät. De röda varningskonerna som i går stod runt vägarbetet, står någon annanstans idag... Husen ser i alla fall hela ut, tänker jag, samtidigt som vi passerar ett äldre hus med takpannorna i oordning. Några kåkar längre bort har han som bygger en uteplats, upptäckt att han får börja om från början. När han väl har samlat upp all bråte. Vi passerar banken och finner att en av deras flaggstänger ligger vikt längs med marken. Spetsen på flaggstången ligger bara någon meter från uttagsautomaten. "Tryck JA om du vill ha kvitto på uttaget". OK, trycker på tangenten, och sen bara ett jättelikt PANG! rakt bakom en.
När vi kör igenom det parkområde som är vår bys infart från söder, konstaterar vi att stormen fällt flera stora träd. Ett har hamnat tvärs över landsvägen, men det är förstås redan itusågat och bortflyttat från själva körbanan. Jisses vilken röra...

Strax utanför byn går landsvägen omedelbart intill öresundsstranden. Vinden har spytt upp tång och sjögräs på vägen vilket förstås ser overkligt ut. Skall man verkligen på stora landsvägen tvingas kryssa mellan tånghögarna?
Den lilla byn närmast söder om vår, har däremot fått riktigt på fan. Det verkar finnas folk ute på varenda villatomt vi passerar. Alla sågar i omkullfallna träd, släpar undan hindrande delar från träd, stöttar upp det som inte omedelbart skall tas omhand och diskuterar med grannarna om hur eländet enklast skall röjas upp. Vägen är alldeles täckt av kvistar, grenar, jord, träbitar, mängder av löv och, faktiskt, stora mängder av barr. Tallbar förstås. Tänk att barren kan blåsa av tallarna...
Den största överraskningen är dock när jag tittar ner i en liten gatstump som leder ner till stranden. De två vägmärken som flankerar tvärgatan är båda två kraftigt nedböjda mot marken. Uppskattningsvis 15 grader från ett helt vågrätt läge. Man börjar ana hur stark vinden har varit. Senare under dagen hörde jag en intervju i radion av en man från denna by, som blivit av med taket på sitt hus. Han hade nyss renoverat vardagsrummet. Nu får det göras en gång till. Jag undrar för mig själv om han känner mannen med uteplatsen i vår by.

När vi svänger in på vår ordinarie parkeringsplats syns det överallt spår av stormen. På vilket håll man än tittar bryts de normala lodlinjerna av träd som är mer eller mindre horisontala. Små grupper av kanadagäss drar tutande runt och tycks leta efter en skyddad landningsplats. I normala fall övernattar några tusen kanadicker i Lommabukten men ännu har inte så särskilt många anlänt till sitt vinterhotell. Jag gillar gäss och kan aldrig låta bli att titta efter dem. Särskilt kanadagässen tycker jag om. De är ofta lite ljudligare än de andra nordiska arterna. Inte för inte som de kallas för "honkers" på andra sidan pölen. Det finns ingen skönare syn, inte många i alla fall, än en fylking gäss på väg, lågt över ett gråmurrigt skånskt landskap.

På promenadstigen ner mot stranden ligger tre stycken stora träd nedblåsta till höger om oss. Rotvältorna pekar mot skyn som några förvuxna råttfällor. Vi följer stigen till vänster men upptäcker att den vägen är spärrad. Den lilla talldunge som förra helgen var ganska tät, är i dag ganska gles. Aeolus har skattat den på kanske vart tionde träd. Bråten är omöjlig, eller i vart fall farlig, att försöka tränga sig igenom så vi traskar istället direkt över gräsmattorna rakt ner till stranden. Havet är förstås fortfarande upprört och saltstänket ryker från bränningarna. Molntäcket är ganska söndertrasat och periodvis lyser solen guldgult på skummande grått hav och på gråbrungröna stränder.

Under hösten har det samlats stora flockar av sothöns i bukten. De finns fortfarande kvar hos oss, men en del har idag funnit för gott att vila sig på land i stället för i det hävande havet.
Jag stannar en god stund nere på stranden och låter vinden blåsa ur sinnet. Rena det från tunga tankar som annars har en tendens att låsa sig fast. Havet har alltid en positiv inverkan på mig. Jag kan viska till vågorna vad mitt hjärta är fyllt av. Eller skrika till bränningarnas rullande dån, vilka orättvisor jag måste utstå. Och jag kan fråga måsar och trutar vad de tycker om mina innersta hemligheter. Oftast är det bara jag som sköter talandet. Men det har hänt någon gång att jag fått ett svar på mina monologer. Precis som om det fanns någon därute som hade svar på mina frågor och lämnade sin tröst i ljuden och dofterna i gränslandet mellan hav och strand. Hur det nu än var med det, så förstod jag svaren jag fick.
Den enda gång som jag inte trivs vid havet, är på sommaren bland solande och badande. Det är ensamheten bland vågorna jag söker. Det finns säkert en förklaring till varför? och det kan ju tänkas att jag finner den där, en vacker dag. När jag en gång dör, skulle jag gärna se att min aska ströddes ut över Öresund. Det skulle kännas fint att få bli en liten del av allt detta.

Efter en knapp timmes promenad biter den kalla och fuktiga vinden genom kläderna och vi går tillbaka till bilen för att åka hem. Vi kör en annorlunda väg hem, bara för att se oss omkring lite. Efter ett par kilometers körning på småvägar upptäcker vi att det ligger ett träd tvärs över vägen. Jag går av och känner på det. Men det är alldeles för tungt att flytta för hand. Inte heller finns det plats bredvid för att, med hjälp av bil och bogserlina, dra det från vägbanan. Vi får vända helt enkelt.

När vi efter några minuter kommer ut på stora landsvägen och stannar vid stopptecknet ser vi att Perssons stora gamla lada kanske fått dödsstöten. Taket är helt, men intryckt av vindpressen. Takstolarna måste ha knäckts på insidan. Krafterna på ett så stort tak måste ha varit oerhörda. Vädertjänsten uppgav senare på dagen att vindstyrkan i byarna varit väl över 40 meter per sekund. Fy tusan...
När vi närmar oss vår by norrifrån kan man se strax bortom till höger, att taket på sporthallen delvis blåst av. Det nakna trävita underlaget lyser som en fyrbåk mot allt det svarta. Tack och lov har vårt eget område inte fått några skador alls. Om man bortser från några grenar på några gamla träd. Liksom även vår granne, som fått alla sina vackert röda äpplen bortblåsta från äppleträdet. De flest ligger nu i vår trädgård, där koltrastarna framöver kan gå till dukat bord.

När vi lite senare kör till Center Syd i Löddeköpinge för att göra våra inköp, passerar vi vägkorsningen till Furulund. Två stycken gatubelysningsstolpar på den korsande vägen lutar betänkligt åt öster. Ytterligare ett tecken på våldsamheten av nattens storm. Vilket även McDonalds fått känna av. Deras jättelika gula "M" har blåst sönder.

Jag hör på bilradion att så mycket som 100 000 människor i sydsverige f.n. torde sakna ström. Då stannar tankeverksamheten upp en aning. Tänk vad vi är sårbara egentligen. Det räcker med en ordentlig stormnatt för att folk skall fara illa. Hur många kan klara sig själv några dagar tills samhället har ställt allt till rätta igen? Jag menar, det kan ju komma värre stormar än den sistlidna. Kan man hålla sitt hus någorlunda varmt? Kan man laga mat? Fixa belysning? Egentligen borde man se till att det alltid finns en viss beredskap. Plus att man vet var någonstans den förvaras och har provat använda den.

Men jag kan inte hjälpa att jag kittlas av en riktig fullfjädrad storm. Vilket jag f.ö. också görs av ett hejdundrande åskväder... Jag när kanske en längtan att utmana det okända? Eller kanske bara är kaxig...