Vi var några stycken som hade arrenderat lite jaktmark på Linderödsåsen, i mitten av Skåne. När det började närma sig älgjakten, första måndagen efter den 16:e oktober, kom vi överens om att ta ledigt två dagar i avsikt att fylla resp. deltagares frysboxar med prima älgkött.

Tidigt på måndagens morgon, vid pass fyra på morgonen, träffades vi i den ödegård vi disponerade för regniga dagar. Tillsammans bestämde vi våra pass och hur vi skulle uppträda under förmiddagens jakt. Då marken inte är så stor, bara cirka 100 hektar, var drevjakt utesluten. Vakjakt var det som gällde. Var och en fick ett pass och där fick man stanna. I all fall fram till klockan halv elva. Jag fick mitt pass i kanten på en äng. Alldeles mitt i en kraftledningsgata som delade marken. Det var fri sikt på ena hållet, nästan till markgränsen. På andra hållet var sikten kanske 250 meter innan ledningen förgrenade sig på två håll. Om något hände och om jag var vaken fanns det vissa chanser till skott.
Mina kamraters pass var i sin helhet belägna i spenaten så att säga. De kunde smyga ut till passen utan att ställa till med alltför mycket oväsen. Mitt pass däremot måste nås via landsvägen. Alltså ansågs det inte för otroligt att jag skulle kunna skrämma allt levande i skogen "till skogs". Basen bestämde således att jag gick ut 20 minuter efter alla andra. Basta!

De avtalade tjugo minuterna tog säkert trekvart på sig att förflyta. Men till sist var det min tur att såsom ett andeväsen, smyga söderut längs landsvägskanten, sjung dudeli-dudeli-dej. Becksvart var det och där på bondvischan i mörkaste Skåne fanns definitivt ingen vägbelysning. Tack och lov, egentligen.
Efter kanske hundra meter i öppet odlingslandskap, svänger vägen en aning just när den går in i skogsbrynet. Efter ytterligare ett par hundra meter öppnar sig en äng på vänstersidan. Ängen är lustigt nog triangulär, med spetsen ut till vägen och basen längs med kraftledningsgatan som just där går parallellt med vägen.
Man mer anar än ser, att skogen på vänstersidan plötsligt upphör. Just då är det dags att smyga genom en delvis raserad stengärdesgård och ta sig in på ängen. Då man inte bara kan marschera fram längs landsvägen med spikbeslagna marschkängor, utan hellre bör smyga sakta längs dikesrenen, tog promenaden fram till ängskanten kanske en halvtimme. Det becksvarta mörkret började, mycket svagt, spädas ut med lite mörkblått till en början. Något lite ledljus kunde man ana mot trädtopparna. Framkommen till avfarten gjorde jag en paus för att ladda studsaren. Fem patroner smögs extremt långsamt, men också så gott som ljudlöst, ner i magasinet, slutstycket fördes fram och mekanismen spändes. Nu kunde allvaret börja.

Jag hade inte tagit mig in på ängen längre än högst fem meter, när Fan själv väckte den sovande trakten. Den totalt dödstysta och bedövande svarta natten rasade på en hundradels sekund fullständigt samman i ett larmande inferno, sprunget direkt ur avgrundsdjupa helveteshål. I bortre ändan av ängen for tre bruna djävlar rasande runt, spyende eld ur struparna och vrålande de hemskaste tillmälen mot min ringa person. Ekot av de fruktansvärda ederna, skälldes ut och rullade över mig, och resten av häradet, som en lavin i alperna. Det fanns ingen möjlighet att undkomma. Min studsare hoppade av sig själv ner i utgångsställning och högertummen skulle just till att osäkra... När jag förstod att dessa djävlar var av kött och blod. Synnerligen välsmakande kött och blod. Tre rådjur for ilsket varningsskällande iväg norrut in mot mitten av vår mark. Jag beundrade min stora självbehärskning och gratulerade mitt bankkonto till att just ha sluppit utgiften att ersätta fem, nyss avskjutna, svindyra, jaktladdade patroner. Pulsen hade dock stigit till ungefär samma numeriska värde som kostnaden för ett paket patroner. För att inte tala om den monolog jag förde med mig själv över den otillständigt klumpiga entrén. Faan, jag kunde ju räknat ut med en viss kroppsdel att det fanns rådjur så här dags på ängen. Faaan i kvadrat.
Mina fötter rörde sig däremot inte ur fläcken. Ingenting rörde sig ur fläcken. Jorden slutade långsamt att rotera och efter kanske 10 minuter, kanske tjugo, var världen stilla och tyst igen. För att undvika ytterligare variténummer beslöt jag att följa stengärdet på insidan de metrar som var kvar till den högra sidan av ängen. och därifrån fullgöra ansmygningen till passet under kraftledningen.
Då hörde jag till min stora förvåning att någon kom raskt gående i gruset på vägen. Eller snarare några. Det verkade vara fler fötter än två. Inget gjorde de heller för att gå tyst. Tvärtom hastade de fram med rätt så stor nonchalans. Rakt emot mig. En aning irriterad funderade jag på att anropa kamraten, eller kamraterna, och undra vad i helvete de sysslade med på första älgjaktdagens morgon. Men innan jag kom längre än till tanken, upphörde rasslet i gruset som ett trollslag. Min blick var riktad mot ljudet och det fanns en liten gnutta ledljus på himlen. Då ser jag två enorma skuggor dra förbi på utsidan av stengärdet. Absolut ljudlöst. Det tog inte mer än ett par, tre sekunder innan bjässarna, fortfarande utan ljud, försvann mot trädens kolsvarta massa.
Jag stod som förstenad. Hjärnan kunde inte förstå de intryck den just fått ta emot. Var tog fotstegen i gruset vägen? Vem är ute och går i natten? Varför upphörde ljudet? Och framför allt, fanns det någonting levande som var så oerhört stort att det kunde stå i silhuett mot himlen bara på några meters håll? Det enda som skvallrade om att det verkligen hade passerat någonting, var en svag doft av svavel.

Inte skäms jag för att erkänna att jag var förstenad och förvirrad. I hela mitt liv har jag trivts i skogen. Där på landet där jag växte upp, fanns inte alltför många lekkamrater. Min kära Mor tillät mig därför att springa själv i skogen, vilket säkert grundlade den trygghet jag känner i trädens, och i de vildas djurens, sällskap. Jag har aldrig varit mörkrädd utomhus. Tvärtom, har jaktintresset ofta fört mig till skogs vid de tider då hyggligt folk ligger och sover sin skönaste sömn. Men aldrig har jag upplevt någonting som ens på avstånd kunnat liknas vi detta. Var det rent av Fan själv som var ute på jakt? Eller, kanske troligare, någon av hans hantlangare? Var det mig de var på väg för att hämta? Till stinkande vidrigheter i ett evighetslidande utan botten? Något lite råfuktig kändes allt luften. Ända tills den rationelle tänkaren fick övertaget.

Första morgonen på älgjakten, remember? "Alla" är på väg ut i skogen till sina pass. Det är inte alla som kan smyga som Hjortfot genom skogen (nä, just det...). Det var förstås inget annat än två vuxna älgar som stötts upp på grannmarken på andra sidan landsvägen och som nu var på väg mot sitt favoritställe. Nämligen en liten kulle på vår mark som var fullständigt och fullkomligt täckt av unggranar av närmare 3 meters höjd. Ljudet av deras steg upphörde förstås när de gled av vägen och klev in i skogen. Märkvärdigt att så stora djur kan röra sig så totalt ljudlöst i tät skog.

Tyvärr skulle det visa sig att de var de enda älgar vårt jaktlag skulle "se" det året. Men rådjuren kom fram på ängen igen, lite senare framemot förmiddagen. Jag hade två av dem högst tio meter ifrån mig i säkert en hel kvart, innan de trippade vidare in i skogen.

Men man skjuter inte rådjur den första älgjaktsmorgonen.