|
|
|
Höstens tårar. När jag från mitt fönster en dag i oktober tittar ut över tomten ser jag den säkert 25 meter höga björken. Ett vackert träd och ett av de allra högsta inom synhåll. Just i dessa dagar kan man nästan tro att vintern redan kommit. Det snöar nämligen. Ja, det är förstås inte vanlig vit snö. Men när björklöven singlar neråt på sin första, enda och sista resa ser det faktiskt ut som om det snöar. Särskilt från vardagsrumsfönstret, där man inte ser hela trädet, är intrycket av fallande snö påtagligt. Bladmassan är förstås gul i första hand men också interfolierad med grönt och brunt samt alla schatteringar däremellan. I en novell skrev Gene Hill en gång att han tyckte det var väldigt naturligt att folk tyckte om hösten. Den tryckande sommarhettan var försvunnen. Man kunde sova om nätterna utan att först behöva ligga vaken och flämta sig trött. Luften är hög och ren. Naturens rikedom ger hela tiden anledning till förtjusta utrop: Ahhh! Ohhh! Åhh.... Den hektiska tävlan sommaren har varit fylld av har förbytts i en stillsam ro. Hela världen sitter och gungar stilla i en gungstol på verandan utan att behöva göra någonting, utan att invänta något. Bara vara. Carpe diem... På frågan om vilken årstid jag tycker bäst om har jag brukat svara "hösten". Det är nog först och främst den klara luften och naturens slösande färgprakt som bestämt mitt val. I år svarar jag inte med samma självklarhet. Varför vet jag inte. Jag är ju nyinflyttad och borde känna glädje över både nuet och den närmaste framtiden. Vara harmonisk och så... Själva flytten och allt däromkring gjorde att jag liksom missade sommaren. Alla säger att det var den finaste sommaren i mannaminne. Jag tror att de kanske överdriver en liten liten aning för jag uppfattade minsann aldrig att den var så himla fin. Fast, om sommaren bara halkade förbi borde man väl tycka att hösten är desto bättre? Jodå. Nu är det bara det här med detta eviga regnande. Regn, regn, regn och åter regn. Det har varit få dagar i september som det inte regnat åtminstone en skur. "Minns i november den sköna september"... I så fall får man nog se det främst ur ett historiskt perspektiv. Ändå tar förstås regnen slut de också. Liksom sommaren och liksom hösten. Hela det här året till och med. Faktiskt tar hela Livet slut endera dagen... Det är ju också det som är finessen med det hela. Med systemet alltså. Födelse och död. Förnyelse och förvittring. Så här dags på skalan får man lov att ta det lugnt. Det är okej att njuta av den ljuva sysslolösheten om man får travestera det gamla romarna. Höstkvällarna kan vara så obeskrivbart vackra. Sval, hög, luft. En stjärnhimmel som brinner med tusende små glittrande diamantljus. Och så, ett plötsligt svärdshugg, ett stjärnfall som ritar sin blixtrande vita eldstunga som en basunstöt i det stora himlaspelet, vittnande om en miniatyrvärld som förintades i en intensivt flammande sekund. Ungefär som ett människoliv, sett ur ett annat tidsperspektiv. Som för övrigt Kärleken den eviga. Flammar upp, brinner häftigt och förtär sig själv i en andlöst vitsvedande låga. Bara för att åter tändas, flamma upp och tyna bort. Så, en klar kväll, lyser nymånens skära däruppe över de nu kala trädtopparna. Man stannar upp för några ögonblick och får förstås Bo Bergman i tankarna: Jag har nigit för nymånens skära . Tre ting har jag önskat mig tyst. Det första är du, och det andra är du, Och det tredje är du, min kära. Men ingen får veta ett knyst. Jag har nigit för nymånens skära tre gånger till jorden nu. För inte så länge sedan väcktes min uppmärksamhet av en flock tranors trumpetande. Det var ett resandesällskap på ungefär två dussin som var på väg söderut i akt att lämna vårt land. Varför de trumpetade just när de passerade över min ringa person vet jag icke något om. Kanske hälsade de Mimers brunn när de råkade passerade rakt över den. Kanske såg de Öresund i diset söderöver och kände ljuvlig wanderlust i sina bröst. Kanske trumpetade de i förskräckelse över att nu tvingas styra ut över den oskyddade skånska slätten. Det kan till och med tänkas att de såg mitt uppåtvända anlete och trumpetade sitt innerliga deltagande för den stackare som bara stod där och inte kunde lämna den jord som hade fastnat under hans skosulor. Jag är den förste att medge att tranor inte är detsamma som gäss. Ändå är det något särskilt med tranornas trumpetande. Oftast hör man dem en solig dag i april, kanske i maj, när de högt, högt över den uppvaknande skånska slätten styr norrut mot sommarvistets fröjder. En fröjd som människan delar när ljudet av de älskliga stämmorna tränger ner till henne. Men nu var det hösten det gällde. Vegetationen firar hösten med att ikläda sig sina vackraste kläder. Det påminner en hel del om människans färd genom livet. Ungdomens skira skönhet har passerat och ersatts av den vuxnes blodfulla kraft och passion. Vilken långsamt bytt skepnad och visar sig besitta såväl visdom, den skönhet som kommer av vetskap om att man dragit sitt strå till stacken, samt att man lärt sig konsten att uttrycka sig utan att längre behöva använda endast de stora bokstäverna. Hösten är också, det kan inte undvikas, en påminnelse om livets kretslopp. Från födelse till död. Naturen klär sig i sina vackraste kläder inför den fest som skall sätta punkt för den här gången. Om ni har varit på en begravning över en människa som levt ett i allo rikt liv och fått förmånen att gå bort lugnt och stilla, förstår ni vad jag menar. Saknad, givetvis men dessutom med glädje och tacksamhet. Så skrider året obevekligt framåt utan att någonsin göra halt. Löven faller från trädens grenar och höstvindarna sprider ut dem i landskapet. Drivor av löv samlas i vindarnas bakvatten likt de snödrivor som de siar om snart skall komma. Nakna svarta grenar spretar mot den grå hösthimlen. Den bilden har nu gått från fyrfärgstryck till svartvit grafik. Likväl blir himmelsljuset både mjukare och kallare för varje dag som går. Ett egendomligt faktum, motsägelsefullt som det verkar. Den här tiden får mig varenda år att tänka på min barndom i centrala Malmö där jag gick i skolan från andra till sjätte klass. Vi hade gymnastik och träslöjd på en annan skola ett halvt dussin kvarter bort. När jag traskade hemåt i vinterskymningen kändes omgivningen så overklig. Under några minuter verkade det som om dagsljuset finns kvar och rusar runt i jakt på utgången innan mörkret lägger sig tungt över den och hindrar dess flykt. Det är dessa korta ögonblick som föregår tändandet av tusentals lampor i lägenheterna. Gatubelysningarna har ännu inte tänts och det finns därför inga skuggor på gatorna utan bara detta milda svaga ljus. Dessa ögonblick tillhör de få från min barndom som jag tänker på med stor och varm glädje. Ty jag vet att de finns kvar än i dag. De finns kvar i alla dagar, bara man är närvarande på rätta tidpunkten. Och vad har då denna lilla vinterbild gemensamt med hösten? Jo, ljuset förstås. Trots att det vittnar om en förgången sommar är det ändå både vackert och förväntansfullt. Det finns ett liv till bortom detta. Och ett till. Och ännu ett. Människan envisas dock med att tro att det endast finns ett och sen är det slut. Efter en mycket lång vila väntar återuppståndelse men definitivt inget nytt liv. Jag undrar det... Vi lär oss att allting i naturen är en del av ett kretslopp. Allting är en del av ett cykliskt förlopp. Morgon följs av middag som övergår i kväll som blir till natt. Vår, sommar, höst och vinter. Frö, planta, växt, frö, planta, växt etc. Avlelse, foster, barn, vuxen, avlelse, foster, barn och så vidare. Med en stor avgörande skillnad. Människan anses ha mer än bara en kropp. Det finns en själ också även om ingen har sett den. Å andra sidan är det inte nödvändigt att ögonen måste ge sin vittnesbörd på att någonting existerar. Det finns många företeelser som är osynliga men som bevisar sin existera genom de fotavtryck de sätter i den s.k. verkligheten. Kärlek och hat är två utmärkta exempel. Frågan är förstås vilken materia den här själen består av? Om den består av någon materia överhuvudtaget. Om den består av materia så är den oförstörbar, som all materia är enligt Einstein. De flesta världsreligioner anser dels att det finns en själ, dels att den är odödlig. Det finns något i ett frö, i ett ägg, till och med i en svampspor som gör att det blir en del av ett cykliskt förlopp. Men människans själ skulle vara ett undantag? Varför har naturen gjort ett så stort avsteg vad gäller själen? Jag undrar om det verkligen finns ett avsteg. Tänk om själen helt enkelt är den lilla bit som gör att vi och allt med oss återföds till en ny cykel? Tänk om själen behöver en hjärna som sitt verktyg för att kunna tala med sig själv? Samma själ finns inuti det lilla fröet också men saknar där kommunikationsmöjligheten. Tänk om själen verkligen är evig. Tänk om den använder våra utbytbara kroppar som varandes enkla verktyg för sitt uppehälle... Symbios, likt en mistel i en trädkrona... Höstens tårar... En lördag stod jag i en bokbacke här utanför och väntade på att hinna i kapp mig själv. Vindbyarna som passerade med några minuters mellanrum skakade om i trädkronorna och för varje vindby reste en handfull löv ut på sin sista virvlande och gungande resa i den luft vari de levt hela sitt korta liv. Ungefär som du och jag fast i mindre skala. Ett litet brungult löv kom gungande och seglande ner i långsam slow-motion. Den gungade sig ner som om den låg i en vagga med en hastighet av kanske en decimeter i sekunden. Oerhört fridfull och trygg på sin stora resa till sitt nästa liv. Det lilla lövet föll rakt ner i min utsträckta handflata och jag såg på det och fann dess skönhet vara betagande. En liten stund höll jag det i min kupade hand och jag ville ta det med hem och lägga den på fönsterbrädan för att jag skulle kunna se höstens skönhet närhelst jag fäste blicken på den. Efter en stund insåg jag att jag ville stoppa tiden för mig själv och mitt liv och dessutom tänkte jag förmena det lilla lövet dess plats och syfte i livet. Istället lade jag det ner på marken tillsammans med alla dess vänner i boklövens stora släkt. Meningen med dess existens kan nu fortsätta ända in i dens nästa cykel. Vad mer kan man begära av livet än att få fullfölja det uppdrag man kommit hit för? Höstens tårar? Jag är inte så säker på det längre...
© Hotten 2001-12-20
|