Egentligen var det lilla elverket själva grunden för hela idéen. Utan elverk inget gig. Han hade inte råd att köpa ett och de fanns inte att hyra. Enda utvägen var således att stjäla ett. Nåja, stjäla och stjäla, han hade ingen avsikt att tillägna sig det. Bara att låna det för några timmar. Strängt taget var det inte att stjäla. Olovligt förfogande kanske man möjligen kunde kalla det för. I alla fall hade han dyrkat upp låset till ett förråd tillhörigt Lantmännens och valt ut ett litet nätt bensindrivet aggregat som skulle räcka väl till för hans behov. Der var inte heller tyngre än att det enkelt lyftes upp på den transportmoped han hade lånat av en bekant. Visserligen hade han fått lämna sin gamla vita Fender Mustang i pant för moppen, men det var ju OK. Sin förstärkare hade han lindat in i svart byggplast och noga tejpat igen. Vädrets makter visste man inte alltid var man hade och han tänkte inte ta några chanser. Slutligen hade han valt bland gitarrerna och fastnat för den bruna Höfner-plankan. Egentligen en lågbudgetgura, men den passade liksom så väl in i stuket med transportmoppe och allting.

I våras hade han behövt stanna på motorvägen för att pinka. Det var mitt i natten och vägarbetet han passerade kändes som vore det tusen mil långt. Till slut måste han bara lätta sig och svängde in på den avspärrade väghalvan och parkerade vid en arbetarbod. Han smet bakom den och pinkade en hel liten sjö på den nytjärade vägbeläggningen. På bodens baksida hängde en orange vägarbetaroverall som han lade sig till med ifall det skulle komma någon polis i sista sekunden och försöka bötfälla honom. Försök bara, flinade han invärtes, "jag jobbar här och hade bara glömt overallen när jag slutade för kvällen". Nå, det kom ingen polis och overallen fick skjuts ända hem. Kunde vara bra att ha. Jojomen. Visst var den bra. Om allt gick som det skulle var den hans passerkort ut på Bron i natt.

Ända sedan Öresundsbron stod där ute i vattnet hade han önskat att han kunde få spela för Havet och för Måsarna och kanske för en eller annan nattvandrare också. Byggjobbare kantänka. Men det var inte så lätt. Dels fanns det bevakning mer eller mindre dygnet runt, dels kunde det ju inte göras ljudlöst. Tvärtom. Han ville det skulle höras i två länder. Han ville lira för två miljoner åhörare.
Men redan där sprack det på allvar. Om två mille skulle höra hans konsert fick han tjuvkoppla Barsebäck och det var en bit över hans förmåga. Därför blev det bara ett portabelt elverk.
I tre dagar hade Bron nu använts av fotgängare, cyklister, inlinesåkare och löpare. Oräkneliga antal människor hade redan befarit den. Men allt hade varit tillrättalagt för dem. Det fanns program och tidsangivelser förbanne mej för allting, tänkte han argt. Tänk om något kunde störa ritningarna. Tänk om någon själv tog sig samman och hittade på något utanför programmet. Men det var väl för mycket begärt... Det var så idéen dök upp i hans hjärna.
Inte dom, men han... Han skulle ta sig ditut mellan de gigantiska pelarna och lira för alla som trampat fram där. Han skulle min själ sätta fräs på natten. Att planera alltsammans tog på sin höjd två minuter. Allt fanns liksom redan fix och färdigt.

Allting fungerade exakt som han förutsett. Vakten vid brofästet slötittade på honom när han kom knattrande på sin flakmoppe iklädd sin oranga vägarbetaroverall och vände sig om för att fortsätta läsa sin tidning. Trafiken var nu nästan obefintlig. Något enstaka strålkastarljus lyste som små rörliga fyrbåkar i den andra filen. Hans egen fil, den västergående, var fullständigt öde. Klockan hade blivit 02.30 och natten var precis så svart som man kunde begära. Det var bara att parkera över mittspannet, mellan de väldiga pylonerna och sätta igång. Av med plasten runt bagaget. Fram med elverket, ett ryck i startsnöret och så tuffade det igång. En snabbkoll på mätarna och han fann att allt var som det skulle. Av med gitarrfodralet och fram med gitarren, sladden pluggades i förstärkaren och han var klar.

Allra först vände han ansiktet upp mot stjärnorna och förklarade sin avsikt för Stora Björn, bugade lätt mot Polstjärnan och började så på sitt Stora Gig.

Musiken från en ensam starkt övertyrd gitarr vällde ut i den svarta natten. Måsarna väjde undan för den rullande ljudmattan och skränade unisont av upprörd förskräckelse. Vad var nu detta för ett larm? Ett par i en segelbåt på väg i natten, trodde inte sina öron och hojtade något som Bill inte kunde uppfatta. Han tog för givet att de visade sin uppskattning och det gladde honom oerhört. Tänk att det fanns människor därute i det svarta som så tydligt visade att de tyckte om musik. Han improviserade lite med några barréackord runt ett fiss och använde svajarmen en aning för mycket. Häftigt, tänkte han. Förr Jävvla Häfftigt!
Bill lät improvisationen glida över i en slags medley på blandat Led Zeppelin, Ac/Dc, Guns ´n Roses spetsat med lite rysk punk. Han gled ut i ett solo som övergick nästan av sig självt till en bluestolva. Ackorden dånade ut i natten och Bill kände ljudet direktkopplas till sina nervändar. Han vevade några rundslag, precis som Pete Townsend brukade göra och gjorde en piruett varvet runt... och såg att han inte var ensam.

Bakom honom stod en kille i blå gympabrallor och en vit t-shirt och glodde på honom. På t-shirten stod det "paa vej hjem... Danmark er dejligt!". Bill tappade tråden totalt och musiken tvärdog. Han stirrade på killen som om han sett i syne...
-Öh... hej du, sade Bill lite förvirrat.
-Davs!, svarade killen. Uppenbarligen en dansk.
-Är du inte lite sent på det? Målet stängde väl kl 21,00 undrade Bill.
-Mon ikke, svarade killen, men jag har sen i förmiddags försökt springa från Sverige till Danmark. Men det går inte. För mycket folk. Man blir tillbakapressad hela tiden. Jag tog en lur härunder på järnvägsspåren. Det går ju inga tåg än...
-Åh Fan! Varför springer du åt fel håll?
-Fel??? Det är väl fel att springa till Sverige. Bron har de ju byggt för att ni skall kunna komma bort från Sverige. Förresten vaknade jag av att du spelade fel...
Bill Kill blev genast aggressiv.
-Vad fan menar du med fel? Danskjävel!
-Jo i Stairway to heaven spelade du ett c efter ass:et. Det är fel, det skall vara ett d.
Bill visste att killen hade rätt men ville inte medge det.
-Om du är så bra på det här kanske du kan visa mig?
-Jess, de kan jeg s´gu gøre, hvis jeg maa, flinade killen. men det är bättre att vi drar hem till mitt. Där finns fler som vill höra musik. Vad heter du förresten?
De presentrade sig och Bill fick veta att dansken hette Herluf Jensen och bodde i Dragör med sin gamla moster. De kom överens om att Herluf skulle köra flakmoppen medan Bill åkte på flaket med utrustningen.

Sagt och gjort. Herluf trampade igång den gamla Sachsmotorn och ekipaget rullade västerut i natten. Bill hade inte åkt mer än några hundra meter innan han kom på att det gick utmärkt bra att spela under färd. Det var ju inte han som körde. I trettio knutar brusade de fram i natten, en gitarrsolist med en våldsamt överstyrd gitarr spelande Purple Haze och All along the watchtower, allt medan Herluf vid styret kompade med rösten som en slags stor dansk mungiga.

Sålunda ljudande rullade de ner i tunneln. Ekot där nere var fullkomligt fantastiskt. Det naturliga rymdklangen tillförde spelningen nya dimensioner. När Bill kom till "ad lib" delen i Watchtower spelade han nästan duo med sig själv. Han behövde ingen paus för att känna att han borde fortsätta med en liten bit Santana och Black magic woman dök av sig själv upp i hans hjärna. "Fan, att man inte har lite brass att röka!" tänkte han med ett sting av missnöje. Att behöva spela Santana utan en reefer i mungipan är ju nästan kätterskt. Men har man inte så har man inte. "Förresten är vi snart i Christiania..."

När de dök upp ur tunneln såg de till sin förvåning att det satt en liten grupp människor runt ett gammalt oljefat. Det brann en brasa i fatet och de satt tätt tätt runt fatet som för att värma sig. "Kanske har de lite brass att sälja..." funderade Bill när han blev renons på den musikaliska fortsättningen. En stor man klev ut i körbanan och sträckte högerhanden i vädret. De rullade in till kanten och stannade.
-Halløjsa! Er de svenskere, eller er de venner? Mannen såg bister ut men började storskratta när han läste texten på Herlufs t-shirt. "Naa, saa for Faen!!!" vrålade han och slog sig på låren. Hjem!!! Manner, for helvede! Velkommen tilbage till goe gamle Danmark!
Herluf tog över själva snacket och förklarade att han och hans kompis hade tänkt köra in till Postgaarden i Dragör för att spela för Herlufs vänner. Den store mannen förklarade att de var hemlösa och bodde i tunnelmynningen på natten. På dagen var där så mycket folk att de inte märktes att de inte hade hemortsrätt på byggplatsen. Samt att de hade lyckats tillverkat en dyrk till storbyggets förråd av öl. Herluf skrattade och frågade om de hade en bajer att bjuda på. Mannen blev genast bister och tyckte att de kanske skulle fortsätta in till byen omedelbums. Om de inte hade några defekter i ansiktet som de först önskade få justerade. Herluf bad om ursäkt över sin ogrannlaga fråga och lovade att han skulle se till att några kasser med øl skulle skickas med bud från Postgaarden per omgående. I alla fall så snart de nått dit. Medelst denna muta lyckades de raskt ta sig helskinnade från det plötsligt kyliga sällskapet.

Så snart de kom ut på det vanliga vägnätet började Bill sin spelning igen. Nu behövde han lugna ner sig en aning och körde därför alla de låtar han kunde av Shadows och Ventures samt en gammal Spotnickslåt som hans morfar alltid spelade på sin kantele, "Sekijärven polka". Bill hörde hur fånigt det lät att spela Shadows åkande på en flakmoppe mitt i natten. Han kunde ju inte ens ta några danssteg till tonerna.
Uschelt...

Strunt samma. Innan Bill hann avsluta tankebanan kom de fram till innerstaden i Dragör och här svängde Herluf till höger in på en kullerstensbelagd gård. Stenarna var så kullriga att sladden hoppade ur förstärkaren och den absoluta tystnaden lägrade sig över Dragör City.
Dock icke för mer än på sin höjd tre sekunder. Sen slogs dörrarna till Postgaarden upp och ett halvt hundratal människor strömmade ut på gården ivrigt kacklande. De lyfte ner Bill Kill från moppen och bar honom i triumf tillbaka inomhus. Herluf följde förvånat efter.

Det visade sig att Bills spelande hade hörts lång väg i den tysta natten. För fem minuter sedan hade en av gästerna hyssjat på de andra och så hade de alla tystnat, andäktigt lyssnande till ett medley på gammal gitarrpop - i huvusak gamla Shadowslåtar. Tills någon utbrast med hög röst:
-Det är GUD som kommit tillbaka!!! Jörgen Ingmann har återuppstått!!!
Den sista delen hördes bara av ett fåtal. De flesta hörde istället en av gästerna skrikande svara "GUD! DET ÄR GUD! DET ÄR CLIFF RICHARD SOM HAR KOMMIT TILLBAKA!!!"
Men det var det ju inte, egentligen. I en mörk dansk gästgivargård klockan fyra på morgonen ter sig emellertid verkligheten ofta annorlunda. De närvarande, ganska kraftigt beskänkta om man tar till i underkant, köpte omedelbart idéen med Cliff Richard. Ingen fann det det minsta egendomligt att Cliff pratade svenska. För övrigt hade det inte varit någon som hade hört på denne Ingen. Redan efter någon minut kom någon på det förlösande påhittet. "Vi ringer till alla våra vänner inne i Köpenhamn och ber dem möta upp på Rådhusplatsen, så kan han spela där och vi blir alla lyckliga!!!

Det tog inte många minuter förrän Bill och Herluf befann sig ute på gården igen. En lastbil kördes fram och flakmoppen, med elverket fortfarande diskret puttrande, lyftes upp på flaket liksom även Bill och Herluf. Alla andra hastade till bilar och cyklar och så satte sig karavanen långsamt i rörelse mot Byens City.

Under färden tillstötte allt fler människor. Ur gator och gränder, från trappuppgångar och från villaträdgårdar, överallt anslöt sig människor till kolonnen. Bill åsåg med förvåning skådespelet och kunde inte förstå var folk kom ifrån eller varför de ens var uppe så tidigt på morgonen. Eller om det var sent på natten? Herluf såg hans förvåning och flinade menande. "Det hade inte Post og Telestyrelsen tänkt på när de bestämde lagen om mobiltelefoni". Då såg Bill att det i varje bälte, ja nästan vid varje öra, fanns en mobiltelefon. Så enkelt! Man ringde förstås sina vänner som genast slöt upp i kön. Redan nu var det säkert flera hundra personer som styrde sin kos inåt Centrum.

När massan, för nu hade det växt till en folkmassa, närmade sin innerstaden ville Bill stanna vid en mack för att fylla på bensin till elverket. De gick inte av rent praktiska orsaker. Kön på kolonnen stannade inte utan de var tvingade att fortsätta framför den mänskliga flodvågen. På något oförklarligt vis lämnade några villiga händer fram en fylld reservdunk med bensin och Bill kunde fylla på tanken såsom avsett.

Den sista biten i mot Rådhuspladsen var ett triumftåg. Uppe på lastbilsflaket satt Bill Kill och spelade igenom alla sina gamla Shadowslåtar, lagom kryddade med lite allmän rockmusik. Och folkmassan sjöng med stor inlevelse med. Bill provade några ålderstigna Beatleslåtar, "All my loving" och Can´t buy me love" och piggades upp av gensvaret. Övergick därefter till "Money" och spädde på brasan med "Roll over Beethoven". Folkmassan hade nu verkligen fått upp ångan och Bill hörde därför inte polikpiketens ylande sirener. Ej heller kunde han se polischocken in i folkmassan längst norrut mot H.C.Andersens Boulevard. Han såg inte poliserna uppslukas av folkmassan, som tog hjälmar och batonger, kängor och tårgasgranater från dem och hissade dem i luften och tvingade hela insatsstyrkan att sjunga med i "Summer holiday". Under hela tiden skrek talkörer unisont: "Cliff rular fett!(fast på danska förstås...) Cliff´s the KING! To hell vith Elvis-or-what´s his name!!" "Cilff-Cliff, Cliff-Cliff-Cliff, Cliff-Cliff!!" Bill hade inte hjärta att tala om för dem att han inte var Cliff Richard utan istället en svensk punkare. Nja, egentligen insåg han klart och tydligt att det inte var Upplysningens Tidevarv, inte just nu i alla fall. Senare kanske... När alla brudarna hade gått hem och bajern var slut.

Ingen visste att självaste Polischefen lýckats undkomma folkmassan genom att iföra sig en clown-näsa och med hög röst påstå att han hette Anker-Jörgensen och hade varit statsminister en gång. och fört vidare arvet från Napoleon och Stalin. På detta falskeliga sätt tog han sig bort från grannskapet och for raka vägen till Christiansborg för att avlägga rapport för regering och Dronning. Statsministern (som inom parentes var en stor Cliff Richard-fantast) avgick omedelbart, föregivande omsorg över Rikets säkerhet och Dronningen sände därför en Löpare till Rådhuspladsen för att erbjuda ledarposten till Bill Kill. Löparen hade först svårt att övertyga Bill Kill om budets genuinitet, men till slut accepterade Bill, förlåt Herr Statsministerkandidat Kill, anbudet.

Det är alltså därför ni i morgonnyheterna fått höra att Danmark oväntat bytt statsminister.

Transportmopeden finns i denna och nästa vecka utställd i foajén på det Kongl. Balettakademi å Nikolajgade. Det portabla elverket har skänkts till Danska staten av Lantmännens. Det har fått en hedersplats i De Hirschspungske Samlinger vid korsningen Fredriksbergsgade och Rådhuspladsen. Men Bill Kill har ingen sett till sedan dess. Senast sågs han vid en korvgubbe i Christiania de de stod och dealade om priset...

Men...
...om ni hör musik i svarta natten. Toner som rullar över stad och land och väcker dig med en sällsam lust att dra ut i mörkret till ett möte med det okända. Om dina öron smeks av en ensam, starkt överstyrd, gitarr med inslag av fuzzbox, kan ni ge er den på att det är en Höfnerplanka och att Han är i antågande.

Varen då så förbannat och utsökt vänliga att låta bli kalla honom för Cliff. Det kan straffa sig...