Bill Kill slängde på telefonluren och svor en ramsa åt alla idioter till agenter som inte begrep ett enda skit. Den där mesen Fjållström hade inte lyckats fixa ett enda gig åt Bill på de sex månader han låtsat sig vara Bills agent. Skit.
-Vill man ha något gjort får man göra det själv, fräste Bill i riktning mot den öppna balkongdörren. Han grep efter den tomma pepsibuteljen och slängde ut den på gatan genom balkongdörren. Skriket av pinande bildäck talade om för honom att han denna gång lyckats nå ända ut i gatan med kastet. Oftast föll flaskorna ner på den lilla gräsremsan mellan cykelbanan och vägbanan och då var det ju ingen mening med det.
-Rätt åt dig! skrek han med adress åt bildäcken. Säkert en jävla Volvo, körd av en svenne på väg hem från jobbet. Jävla jobbare, förresten. Trodde de var coola bara för att de hade ett jobb. Nä, de skulle aldrig klara av ett riktigt jobb. Som till exempel en spelning på en raggarfest. Då jävlar fick man hålla i guran. Och be till någon Gud att propparna höll. En gång hade han spelat på en raggarträff i Enköping. Utomhus, och det regnade något alldeles i hästväg. Inte fan brydde raggarrövarna sig om det. De rockade för fullt lik förbannat. Då gick en proppjävel och det blev astyst. Ja på scenen alltså. Det blev fan i mig inte tyst på raggarna. Nä tvärtom. Sicket vansinnigt liv det blev. De höll min själ honom, Bill Kill, som ansvarig för dådet. Allt möjligt skit kastade de på honom. Som att han spelat för högt, slagit an strängarna för hårt, hoppat på scenen, skrikit i mikrofonen, pissat i elmätarskåpet. Han hade frågat den sistnämnde förslagsställaren om han ville visa hur det hade gått till, så skulle han, Bill Kill alltså, faninej fixa fram lite ström på momangen och i alla händelser innan den muntergöken pinkat färdigt. Då skulle han väl begripa när man pissar i elskåp och när man absolut inte gör det. Idiot.
Nä, skulle det bli några fler spelningar på denna sidan jul fick han nog själv leta fram dem. Hans fingrar fortsatte således att följa kolumnerna i telefonkatalogen på jakt efter något lämpligt offer.

Liksom de flesta andra riktigt stora ögonblick i mänsklighetens historia, bara skedde det. Inga trumpeter, inga pukslagare. Inte ens en felringning på mobiltelefonen. Bill stirrade på den lilla annonsen om m/s Blidösund, fartyget med såväl matservering som musikunderhållning. Allt medan skärgården rullades ut framför den häpna och hungriga gästen. Samt till ackompanjemang av ett mixat fält med gitarrpunk. Av Bill Kills egen produktion givetvis. Fan! Det var alltför bra för att vara sant. En båt! Med musik! Bill svalde hårt när han såg potentialen i sin idé. Faaaan-i-kubik. Nu skulle han minsann visa dom. Skitstövlarna.
Han kastade sig på luren och slog numret...

-Är det ditt fulla allvar att du skall släpa med dig det där missfostret? Bill tittade misstroget på Svante och hans hembyggda sånganläggning.
- Visst, serru. Jag har kompletterat den med en gammaldags fuzzbox för sången och en programmeringsbar sampler. Du kan inte ana vad du kan fås att låta häftigt! Du skall få se! Och sen vill du aldrig vara utan den...
Svante lyfte ur den sista lådan ur lastutrymmet på sin gamla Ford Transit. En relik från det glada sjuttiotalet. Turnébussen som sett allt. Ommålad ett dussintal gånger. Med pensel och även en gång med roller. Rollern fick träda i tjänst en mörk natt i en skogsdunge när spelningen inte gått så bra som man hade hoppats och det var av nöden med lite extra anonymitet. Polisen fattade aldrig att den buss de nyss vinkat igenom vägspärren var just den de var på jakt efter. Ändå stod det "Sonnys bilack" målat på sidorna. Inte ens den oturliga felstavningen väckte deras misstänksamhet. Å andra sidan var väl just poliser som grupp lika dåliga på stavning som Svante.

De två kumpanerna stod på kajen där m/s Blidösund låg förtöjd. Ombord såg det bommat och dött ut. Inte ett ljud eller ens minsta rörelse skvallrade om att fartyget levde. Plötsligt bröts friden av en fruktansvärd svordom. Någon var mycket irriterad på någonting. Bill Kill skruvade nervöst på sig vid tanken på att det kanske var han själv som var objektet för förbannelserna. Hans blick sökte av däcket efter upphovsmannen till köttederna. Ur en dörr på akterdäck hördes dova bultanden och så plötsligt slogs dörren upp och ut mer eller mindre föll en äldre man med ruffigt utseende. Mannen gjorde en överhalning och törnade mot en hink som föll omkull och rullade längs med båten, ända fram till fören, under ett djävulskt skramlande. Mannen spottade efter hinken och vrålade en oanständighet efter den. Bill Kill bleknade över språkbruket och Svante drog sig långsamt närmare sin Transitbuss. Mannen vände sina blodsprängda, stickande ögon mot de såta vännerna.
-Vem i helvete tror ni att ni är! Va fan glor ni på? Skall jag skära kulorna av er? Mannen trevade i fickorna efter något och svor ljudligt över sin brist på kunskap över sina fickors innehåll.
-Helvete! Jag hittar inte kniven... Å inte knogjärnet heller. Jävla skitdag! Å dom där jävla musikerna kommer väl inte heller. Bill Kill skrapade lite med foten i gruset och hostade till.
-Öööhh... Det är nog vi som är musikerna. Vi skall spela här på båten...
-BÅTEN??? vrålade mannen. Kallar ni min skuta för BÅTEN skall jag min själ skära kulorna av er! Jävla yngel! Jävla landkrabbor!!! Han satte i halsen, storknade och försvann hostande ner bakom en låda som stod på däcket. När han försökte resa sig fann han att Bill Kill stod bredvid, beredd att räcka honom en hjälpande hand.
-Ja, Kapten får ursäkta, men vi har aldrig varit på sjön förut. Annat än på Djurgårdsfärjan förstås. men den räknas väl inte. Kapten kan väl betrakta oss som vanliga passagerare, vilka som helst.
-Ja, ja. Det är väl okej. Ni tycks ju i alla fall begripa vem det är som bestämmer på skutan. Hjälp mig upp, för själva Svarta Djävulens skull! Bill Kill hjälpte kaptenen upp och fick som tack för hjälpen en pust av kaptenens andedräkt som fick skäggstubben på Bill Kills kinder att lossna och falla av. Andedräkten var alkoholhaltig. Så pass att brandfaran var uppenbar för vem som helst som gått ur söndagsskolan. Bill Kill gungade till en aning av stanken.
-Vaffan? brölade Kapten. Tål ni inte lite sjögång? Stå lite mer bredbent för Satan. Följ med i sjögången! Bill Kill nickade medhåll och hjälpte den gamle sjöbussen tillbaka in till styrhytten. Det här skulle nog gå bra, tänkte vår hjälte. En gammal sjöbuse skall vi väl klara av. I alla fall så länge som han inte hittar sin kniv.

De två kumpanerna hjälptes åt att tillsammans släpa ner sin utrustning till den kombinerade matsalen och konsertlokalen. Under inkopplingen och provkörningen av musikanläggningen kände de att fartyget gungade till några gånger. Svante märkte också att motorn startades och stoppades några gånger, men fann ingen anledning att meddela sin kamrat denna föga märkvärdiga händelse ombord på ett fartyg i trafik. Inte förrän Bill Kill skulle gå en sista runda till bilen för att hämta det rör av snus han laddat upp med inför sjöresan fann han att m/s Blidösund numera var ett seglande fartyg. Gungandet hade uppstått när kapten Hans Andersson, ty så var hans namn, hade lossat förtöjningarna. Egentligen hade kaptenen i dopet fått namnet Viking Ståhl men hade bytt namn när han insåg vilket värde de nya initialerna hade på en svag och lättpåverkad själ. Att upprätthålla disciplinen på sítt fartyg var nämligen en viktig sak för kapten Hans.

Nu stävade m/s Blidösund med god fart ostvart mot den annalkande skymningen. Ett urval av måsar och trutar följde med fartyget, ridande på den luftvirvel som alltid bildas strax midskepps på alla motorfartyg. Måsarna kände igen fartyget och väntade sig ett skrovmål av köksrester lite längre fram på aftonen. Det märkliga var dock att fartyget inte tycktes följa den vanliga rutten. Vanligtvis, ja alltid faktiskt, gick man in till kaj vid Skeppsbron för att hämta upp kvällens passagerare. Den här kvällen struntade man i den upprörda hop av människor som stod på kajen och skrek efter skutan. En del kastade saker efter m/s Blidösund och åter andra liksom hoppade upp och ned på stenläggningen samtidigt som de viftade energiskt med armarna. Måsarna låtsades inte se all uppståndelsen. Människorna hade de för länge sedan upphört att försöka förstå. Det fanns alltför många fullständigt ofattbara beteenden...

Svante gick för att söka upp Kapten H.A. och be om närmare instruktioner angående plats och tid för påbörjandet av musicerandet. Trots ett energiskt eftersök förblev Kapten försvunnen. Svante fick återvända till Bill Kill med oförrättat ärende. De enades om att Kapten antagligen hade viktiga marina uppgifter att sköta som landkrabbor intet visste något om. De gav alltså fullkomligt Fan i var den gamle surkarten befann sig och även vad han eventuellt gjorde där. Frid över Kaptens minne. Det var först sedan en vindsurfare seglats i kvav som Bill Kill insåg att Kapten var den som normalt styrde båtjäveln att gå fritt mellan grund, öar, stadsdelar, broar, båtar och annat djävulskap som tornade upp sig framför fören på m/s Blidösund. Det fanns liksom inget annat att göra än att själv försöka runda de största hindren på deras kurs mot okänt mål. Våra vänner inledde omedelbart en lång serie av fruktlösa förök att slå stopp och back i maskin. Någonstans fanns det säkert en stoppknapp att trycka på men våra vänner lyckades aldrig hitta dess geografiska placering. Därför gick det också som det gick.

I skärgården befann sig samtidigt den ryska ubåten U-169 som fått en felprogrammerad rysk/uzbekisk GPS-anläggning och därför trodde sig vara under insegling i djuphamnen i Rotterdam men som istället hamnat NO utanför Värmdö där man just skickat upp periskopet för att kolla båttrafiken i Rotterdams hamn. När kapten Gurkij såg grosshandlare Fetströms vita sekelskiftesvilla rakt framför sig insåg han att han möjligen inte var inne i Rotterdams djuphamn. Han tvekade över sitt nästa steg. En tvekan som skulle kosta honom hans karriär inom Östersjöflottan. Visserligen skulle han långt senare åter få befäl över en liten patrullbåt med utombordsmotor i en av Jenisejs bifloder men han skulle ändå aldrig glömma tiden som ubåtskapten. Nu tänkte han, tyvärr alldeles för långsamt, att han kanske borde ta ner periskopet och anropa basen, trotsigt trotsande den anbefallda radiotystnaden.

I stället kom nu m/s Blidösund stävande i god fart och körde rakt på periskopet bakifrån varvid U-169 blev utan sina synintryck. Kapten Gurkij, som chockades lätt över den plötsliga dunsen mot sitt tittrör, trodde sig lösa situationen genom att svänga bort från farleden. Istället for han med sju knops fart rakt in i ett stort båthus, till all lycka tomt, tillhörigt Björn Borg, även om denne haft så många skärgårdshus att han totalt glömt bort just detta. U-169 dundrade in genom porten, krossade den plastracer som låg förtöjd inne i båthuset, tryckte nosen genom bakväggen och gled halvvägs upp på land. Vid kraschen sprack det illa byggda undervattensfartyget i tvenne delar långskepps och besättningen fann sig plötsligt sitta inomhus fast ändå utomhus i ett luxuöst inrett båthus. När tystnaden lagt sig och alla träbitar och glasskärvor lagt sig till ro kommenderade kapten Gurkij givakt och klev själv i land för att besiktiga det ockuperade båthuset.

Då han fann detta tomt på både människor och djur lät han sin trogna besättning gå iland och hjälpa till att sondera terrängen. Vid sonderingen fann man fyrtiotre lådor rosa champagne, två burkar rökta ostron och en kartong Kalles Kaviar-tuber. Samt i-och-för-sig en burk Whiskas kattmat men då burken var försedd med en bild av en katt tog besättningen för givet att det bland galna svenskars matvanor även ingick att äta konserverade katter. Burken åkte därför helt sonika i sjön.

Efter att en längre stund ha smort kråset med champagne och Kalles Kaviar beslöt man sig för att lämna den förstörda ubåten och paddla hemåt via Åland i räddningsflottarna. Man satte eld på båthuset och tände sprängladdningarna som skulle förstöra den förstörda ubåten. Kapten Gurkij läste med viss avsmak instruktionerna för sprängningen och fann allra sist i det lilla häftet att sprängsatserna hade tillverkats av samma firma som programmerat hans GPS...
Kapten Gurkij kommenderade sitt folk i båtarna och paddlade försiktigt ut genom den numera försvunna båthusporten. Han visade med handen åt vilket håll man torde återfinna Åland och så satte den lilla tysta eskadern igång sitt paddlande ostvart. De rundade udden med kamrer Svenssons lilla badbrygga och försvann snart som osynliga andar. De väntade länge på explosionen som skulle meddela att båthuset och dess innehåll nu var ett före detta båthus. Någon explosion kom emellertid aldrig.

På m/s Blidösund stod Bill Kill vid ratten och styrde fartyget i farleden. Ovanpå nakterhuset låg telefonkatalogen över Stockholm uppslagen på kartsidorna. För en kort stund sedan hade han känt en liten duns och hört ett skrapande ljud kommande någonstans underifrån. På grund av en tilltagande dimma kunde han emellertid inte avgöra vad som hade hänt och då fartyget ändå tycktes vara oskadat slog han bort tanken på ett eventuellt haveri.
-Satans dimma, mumlade han mellan tänderna. Sen jag tände det där sista blosset på pipan har sikten försämrats så förbannat mycket. Jävla SMHI. De kunde väl sagt något om dimman. Men närå! Fan, men så heter de ju också Sveriges Mytologiska och Hypotetiska Institut.
Han bet ihop tänderna om pipan när det knackade på dörren till styrhytten.
-KOM IN FÖR FAN! skrek han i riktning mot dörren. Om du hittar in, asså!
Dörren gick upp och in klev en skäggig karl i oljig maskinoverall. Samtidigt som han klev in, klev dimman ut och styrhytten blev rökfri på tre blanka sekunder.
-Jävvlar! utlät sig Bill, Svante! såg du så fort vi kom ut ur dimman? Nu ser man ju förrrfann hela Askrikefjärden!
-Det är inte Askrikefjärden, mumlade Svante, maskinisten, det är Furusundsleden.
-Skit samma. Det är väl vatten i alla fall. Fan, hade inte dimman lättat så snabbt kunde vi seglat till Falun innan vi visste ordet av.
Maskinisten nickade. Han hade haft en moster i Falun och förstod hur illa det skulle kunnat bli.
-Jävla nära, mumlade han. Tänk om vi fått mannagrynspudding till efterrätt...

De två kumpanerna lät dörren till styrhytten förbli öppen. Någonstans från land hörde de ljuden från ett dragspel som spelade Kalle Schevens vals. När de lät blicken följa ljudet kunde de mellan träden på ön de just passerade, se olikfärgade glödlampor glimma och enstaka festklädda människor som var på väg mot dragspelandet.
-Fy Fan! utlät sig Bill Kill med avsmak. Jävvla Svennar. Dragspel... fan vad genomvidrigt! Det skulle fanimej förbjudas. Det finns förbanne mig mycket skit därute i buskarna som vanligt hederligt folk inte vet något om.

Utan att ha vetskap om det, närmade sig nu de såta vännerna och det fartyg de tillfälligtvis var ombord på, Sandhamn. Det råkade hampa sig så att det var kvällen efter målgången i årets upplaga av havskappseglingen Gotland Runt. Festen på bryggan I Sandhamn hade startat för några timmar sedan och det var redan ett sjuhelvetes hålligång. För övrigt var kvällens tema bland festfolket en maskerad med motiv från det marina livet i Östersjön. Aje Philipson, som traditionsenligt hade vunnit den största klassen, hade klätt ut sig och sin besättning till ryska Spetsnaz-soldater och gjorde stor lycka på festen i sina fina uniformer.

Alldeles utanför inloppet till Sandhamn möttes m/s Blidösund och kapten Gurkij igen. Nu blev den lilla, nu illa kvickt paddlande, ryska eskadern påseglad för andra gången av m/s Blidösund. Den här gången såg Bill Kill de fyra gummibåtarna men hann inte väja för dem, trots att han vevade som besatt på ratten. m/s Blidösund svängde långsamt om på sin kurs och gick nu med full fart rakt mot baksidan av den scen som byggt upp nere på själva huvudbryggan. Med sju knops fart rände m/s Blidösund rakt in i scenbyggnaden, körde fören rakt igenom bakväggen, fick orkestern - som just hade kommit halvvägs in i "Fjäriln vingad.." - på scenen att falla i vattnet där de blandades hej vilt med kapten Gurkijs ryska ubåtssoldater. Strömmen gick och det blev för ett kort ögonblick alldeles svart.

Då tändes ljuset på m/s Blidösunds fördäck...
Där stod Bill Kill och Svante i nitar och läder. Efter en andlös sekund, nej två andlösa sekunder (kanske tre...) , lyfte Bill Kill handen och så föll den. Plektrumet (ett Sharkfin av medelhård grad) gjorde kontakt med strängarna på hans svartlackerade Fender Mustang, först med ett enkelt ackord, ett G, och publiken svarade omedelbart med ett unisont anskri. Bill Kill bestämde sig ögonaböj för att dra sitt Sex Pistols-program och gav järnet i en Bill Kill-variant på God save the Queen. Därefter bröt helvetet riktigt lös i en hårt förpunkad version av Micke Rickfors "Vingar". Publiken var hela tiden fullständigt med på noterna och så började det gig som mer än något annat skulle befästa Bill Kills renommé som en världsartist fullt i klass med Jimi Hendrix. Men inte ens hälften så mesig som denne.

Kapten Gurkijs alla besättningsmedlemmar hade simmande räddat sig in till bryggan där de fann en stor samling människor i oerhört märkliga kostymeringar. Där fanns ett förband Spetsnaz-kollegor som konstigt nog inte besvarade deras hälsningar, där fanns folk av båda könen i Kalle Anka-kostymer och det fanns t.o.m. ett par som var utklädda i delfin-kostymer. Först trodde kapten Gurkij att det var ett par amerikanska seal-soldater, men eftersom de inte hade rakade hjässor anade han ugglor i mossen. De drogs upp på bryggan av skrattande människor och när kapten Gurkij såg en imponerande myndighetsperson komma mot honom var han säker på att han skulle bli arresterad. Istället fick han till sin outsägliga förvåning motta priset för bästa kostymering. Vilken han i och för sig inte heller förstod, Spetsnaz-förbandet såg ju mer "riktiga" ut, men han kände i alla fall igen champagneflaskorna och insåg dess värde.

Han och hans besättning skulle först åtskilliga veckor senare återkomma till S.t Petersburg och då med flyg. Där skulle de omedelbart interneras och skickas till Sibirien för fortsatt tjänst.

Utan att närmare gå in på detaljerna gick den kvällen givetvis till hävderna i Gotland Runt´s annaler. Varken förr eller senare har ett så energiskt uppträdande förgyllt After-sail-partyt. Bill Kill eldade så upp massorna att dessa rev Stora Hotellet och med alla träbitarna tände det största bålet i Sandhamns historia. Kapten Gurkij sågs i flammornas sken dansa elddansen tillsammans med systrarna Graf samtidigt som han fotograferade eldbegängelsen för att kunna påvisa för Kommendören över Östersjöflottan att han, kapten Gurkij, minsann bränt Sandhamn lika ordentligt som Tsar Peter den Store gjort några år tidigare.

Mer än något annat var det just denna kväll som gjorde Bill Kill till det riktigt stora namnet på punkscenen i Östeuropa. Ett flertal ryska skivbolag erbjöd honom rubelfeta skivkontrakt som emellertid inte accepterades av Bill Kill. Denne myntade då det sedmera mycket berömda uttrycket "Det är bättre att ha en tia i handen än tio skivbolag i Moskva".

Och det kan han ju rätt i...