Det hände sig sålunda en vacker dag att Bill Kill tröttnade på livet som rockgitarrist i punkbranschen. Han tänkte först bara lägga av och skaffa sig ett jobb som brödutkörare eller lantarbetare eller kanske spiraljagare. Efter en god stunds tänkande insåg han emellertid att det vore som att prostituera sig. Inte fan kunde han se sina vänner, nja f.d. vänner, i vitögat och annonsera sin nya ockupation utan att skämmas för sin kräftgång i livets stora karusell.

Nä, det krävdes nog lite bättre idéer om han skulle komma ifrån det med livet i behåll. Tills det alltså gick upp för honom att det var just detta som var felet. Han skulle inte komma ifrån det med livet i behåll. Han tänkte istället, ta mig Fan, ta livet av sig. Efter en hel eftermiddags grunnande fastnade han för att supa ihjäl sig. En överdos av Explorer borde klara skivan. Sagt och gjort, han traskade ner till Systemet på torget och pyntade för En Hel Böj. Nästan hunnen ända hem, mötte han i porten till fastigheten en gammal polare, Nils Edwinsson, Klysitronen kallad. Klysitronen frågade om han varit på Bolaget, vilket Bill Kill frenetiskt förnekade. Varpå Klysitronen utan ett ord pekade på systempåsen. Eftersom det vore lönlöst att framhärda med lögnen, schavade sålunda de båda upp till Bill Kills lägenhet. Detta var själva anledningen till att Bill Kill inte söp sig till döds den dagen.

Påföljande veckoslut hade Bill Kill hittat den yttersta lösningen på sitt lilla avlivningsproblem. Den uppfyllda alla tre kraven. Den var gratis (det var givetvis OK med kredit...), den var hundrapocentig och den var någorlunda smärtfri. Han skulle sno en hund utanför Konsum och dra till Djursjukhuset och be att få den avlivad! I exakt rätt ögonblick skulle han sticka in sin egen hand i hundens omfångsrika päls och sålunda motta den sísta smörjelsen. Jävla Bra Idé! Det enda negativa han kunde se var att han antagligen skulle få nöja sig med att bli begravd på hundkyrkogården.

Sagt och gjort igen, han traskade ner till Konsum och fick vänta i sex (6) långa timmar innan fru Olsson som den enda hundägaren med shoppingavsikter anlände till Konsum, medförande Flurry, hennes pekingeser. Så snart fru Olsson gått in i affären och lämnat lilla Flurry utanför, rusade Bill Kill fram och grabbade tag i hundjäveln. I nästa bråkdel av en sekund genljöd ett omänskligt skrik genom hela stadsdelen, likt en gång Josuas basuner utanför Jeriko. Bill Kill försvann skrikande och vrålande neråt cykelstigen och försvann snart ur synhåll. Men inte ur hörhåll...
När fru Olsson kom utstapplande från Konsum för att se till sin hund, som hon trodde hade blivit överkörd av någon berusad parkarbetare och dennes minitraktor, fann hon till sin förskräckelse att Flurry låg och tuggade förnöjt på något som såg ut som en smal korv. Oh, har du fått korv, hickade fru Olsson, du borde skämmas att ta emot sånt från okända. Och titta, sitter där inte en nagel på korven också. Usch! Man borde ringa Hälsovårdsnämnden...

Vår hjälte insåg efter detta att den förbannade hundjäveln förvisso förtjänade veterinärens spruta men också att han nog borde vänta till fingerstumpen läkt innan han gav sig på sitt problem med blodigt allvar.

Sålunda hände det sig en vacker dag att han såg - som i ett rosenskimrande dis - en annons om semesterresor i Florida. "Kom till Key West, Hemingways sista fäste", utropade annonsen. Ja! För Helvete! Gamle Ernst! Han kunde ju för helvitte konsten att ta sig av daga. Bill rusade in till sin dator och hade snart fått tag i alla de fakta han behövde. Han öppnade raskt ett kreditkonto hos reseföretaget och bokade biljett till onsdagen därpå. Det tog sålunda bara tre dagar innan han befann sig i den Hemingwayiska metropolen. Han gick raka vägen till Harrys Bar och slog sig i slang med bartendern därstädes. Jodå, Papa hade skjutit sig med sitt hagelgevär, en gammal Parker side-by-side, kaliber 16, förklarade Sammy, den färgade bartendern. Den aktuella kvällen var det ingen som förstod att Papa hade skjutit sig, för han brukade alltid innan skymningen föll slänga några skott efter någon av de talrika fotografer som alltid smög runt kring egendomen. En gång hade han t.o.m. monterat upp en spansk kulspruta på verandan, men stadens sheriff, Tobacco-John Masterson ( faktiskt en brylling till The Bat Masterson ) gillade inte arrangemanget utan lät konfiskera vapnet. Men hans dubbelbössa, Parkern, var mer att anse som ett gentlemannatillbehör än som ett livsfarligt vapen. Bill Kill nickade energiskt. Ja för fan. Gubben hade stil. En Parker förstås, Americas finest. Han frågade bartendern om denne visste var bössan numera förvarades. På väggen i vardagsrummet i Hemingways kåk förstås. kom svaret rappt. Det är ju det som är vitsen med ett museum, förtydligade drickablandaren. Menar du att du inte varit där? Bill Kill fick sig tryckt i handen en fyrfärgsbroschyr över muséet med öppettider och allt. Äntligen, tänkte han, äntligen har turen vänt. Karon, gack genast iväg och hämta dina åror!

När mörkret föll påföljande kväll befann sig Bill Kill inuti en garderob i det Hemingwaysiska muséet. När han var säker på att allt var Lugna gatan klev han ut ur garderoben och tassade iväg mot vardagsrummet där han några timmar tidigare hade sett bössfan. Där! Där hängde kanonen som snart skulle utföra sitt blodiga värv för andra gången på drygt femtio år. Han kände efter i fickan att hagelpatronerna fanns där och klev upp i soffan för att haka ner skjutjärnet från krokarna.

Men va Fan?? Det gick inte?? NEEEEJ!! Något jävla offer hade skruvat fast Parkern i väggen och den vägrade samarbeta. Jävla Clinton, jävla miffo, jävla pottsorkar, jävla sumprunkare! Han blev käpprätt asförbannad. Såna förbannade blekfisar! Den där vidriga anti-gun-kräk-lobbyn hade förstås sina smetiga fingrar med i byken. Skruva fast Ernst biljett till de Sälla Jaktmarkerna... ett sådan oförskämt tilltag! Nåja, klart att det lilla problemet kunde lösas. Han provade om det gick att öppna bössan. Det gick konstigt nog alldeles utmärkt. Han stoppade i två patroner, en i vardera loppet. Nu behövde han bara ta sig upp till mynningen sen skulle saken vara biff. Råbiff. Han försökte klättra upp via en bokhylla som stod snett till vänster men han kunde inte riktigt nå denl.
Fanihelvete!!! Bill tog ett skutt i soffan av ren ilska och fann att resårerna i möbeln var allt annat än antika. Ljuset gick upp igen för vår hjälte. Om han tog lite sats var soffan en perfekt trampolin. Han hoppade till några gånger och för varje gång steg han allt högre till väders. Vid femte hoppet var han lagom högt och grabbade tag i en lampett med vänster hand och lyckade svänga upp fötterna på bössans översida. Så där ja. Perfekt. Men det var ju djävulen vad långt ner avtryckaren satt... Det fanns inte en chans i himmelriket att han skulle kunna nå ända ner dit. Han måste hoppa ner igen och aptera ett snöre i avtryckaren.

Då såg han...

Framför soffan satt två välväxta Rottweilers och slickade sig om munnen. Två stycken. En per pipa. Om man nu hade kunnat få ner bösshelvetet från väggen. Fast då fick man först gå ner och ordna verktyg. Det gick ju liksom inte. Inte heller kunde han skjuta sig förrän snöret hade kommit på plats.

Remi.

Om någon undrar vad det blivit av Bill Kill är således svaret: Han sitter som en fluga på en vägg i en kåk i Key West och väntar på att två Rottweilers skall falla för åldersstrecket.