|
|
Kapitel 9
Kris.
|
Anne satte in de sista tallrikarna i diskmaskinen och slog på strömbrytaren. Hon slog sig ner i kökssoffan bredvid Jan som satt och läste i dagstidningen. Det kunde inte vänta längre, hon hade dragit ut länge nog på det. Det måste sägas rent ut, även om det var lite obehagligt. - I går skickade jag mitt svar till Amsterdams universitet, sade hon som om det vore den oskyldigaste sak i världen. Hon såg att Jans ögon slutade läsa i tidningen även om han satt kvar i samma ställning. Det blev tyst i några långa sekunder innan Jan svarade. - Det har du inte sagt något om... Jag önskar att du hade sagt något innan så jag hade sluppit fråga hur du svarade... Hon såg tydligt att han var sårad av det bristande förtroendet. - Jag ville bara veta om erbjudandet fortfarande står kvar och om det är samma jobb som jag haft tidigare. Är det inte det så är det ju inte ens något att tänka på. - Vad är det för fel på det jobb du har? - Men det där har vi varit igenom hundra gånger redan, svarade hon häftigt. Därför att det intresserar mig och jag känner att jag bidrar med något väsentligt. Inte alls som att välja gardintyger åt någon nyrik datanisse. Jag vill göra något med mitt liv! - Förlåt kära Anne, det var inte min mening att vara dum. Jag är bara så förbannat rädd att vi kommer att glida från varandra. Tänk att inte få träffas i månader. Vi kan inte ens prata med varandra på telefon. Det finns ingen att komma hem till, ingen att äta middag med, ingen att kramas med och älska med. Ingen... Han tystnade och såg på henne. - Javisst kan det bli tufft, men det är massor av par som har det tufft. Jag tycker du bara är gnällig som inte ens vågar prova. Du tror väl inte att jag springer runt och knullar med varenda en i byxor bara för att du inte står bredvid redo att slå dem på käften? Det kanske jag skall göra. Skaffa mig lite nya erfarenheter. Han öppnade munnen som för att svara men det kom inga ord. Han försökte igen, men med samma resultat. Hon kunde se i hans ögon att hennes ord hade gjort honom mycket illa och hon önskade genast att hon aldrig brusat upp. Jan reste sig från soffan och gick bort till fönstret och tittade ut några ögonblick. Så vände han på klacken och gick ut ur köket. Anne satt kvar i soffan och stirrade rakt fram, rätt in i köksskåpen. Fan. Varför kunde hon inte bara lugnt säga det hon ville ha sagt. Skämta lite om det kanske. Varför var det så förbannat viktigt att hon absolut måste ta upp det där jobbet igen? Så hör hon till sin outsägliga förvåning att ytterdörren gick igen. Jan har gått. Utan ett ord. Bara lämnat henne där hon sitter. Hon kan inte tro sina öron och kallar på honom. Men det kommer inget svar. Hon reser sig och skyndar ut i hallen. Han har verkligen gått. Klädhängaren där hans jacka hängt alldeles nyss, hänger nu tom. Anne står kvar i hallen länge, länge. Tankarna rusar genom hennes huvud. Varför bär han sig åt så här? Varför blev han så förfärligt upprörd? Vart tog han vägen? Hon hör hans röst inuti sitt huvud: " Jag är bara så förbannat rädd att vi kommer att glida från varandra... Jag är bara så förbannat rädd att vi kommer att glida från varandra..." - Faan! Jävla idiot! Jävla Jan! Åt helvete med dig! Kom aldrig mer tillbaka, din förbannade skit! Hon dunkade sin knytnäve i garderobsdörren och ögonen tårades. Trots att hon förbannade honom, var det sig själv hon var arg på. Om hon åtminstone hade kunnat hålla inne med sina giftigheter. Men icke så. Eftermiddagen gick och kvällen gick utan att Jan hörde av sig. Anne ringde ett flertal gånger hem till honom utan resultat. Till sist fick hon gå och lägga sig. Ensam, för första gången på bra lång tid. Den natten dröjde det länge innan Anne somnade. Påföljande dag fick hon ett telefonsamtal till sin arbetsplats. Det var från Jans jobb. Man undrade om hon visste något om varför Jan inte kommit till jobbet. Hon svarade att hon inget visste, men att de haft ett litet gräl kvällen innan. Samtalet gjorde henne upprörd och orolig. Att Jan skulle ha struntat i sitt jobb hade varit otänkbart. Det hade aldrig tidigare hänt. `Hon ringde hans bostad åtskilliga gånger under dagen utan att få något svar. Anne var nu allvarligt rädd att det verkligen hade hänt något obehagligt. Till slut blev oron så outhärdlig att hon ringde polisen. Den ytterst vänlige och korrekte polismannen som tog emot anmälan lovade att höra av sig så snart han hade gjort vissa kontroller. Klockan nio på kvällen ringde det äntligen i Annes telefon och hon slet upp luren och svarade "Ja?", men det var inte Jan utan polismannen som ringde för att meddela henne att Jan inte fanns omhändertagen eller inkommen till något sjukhus i hela landsändan. Hon andades ut och fick lova att omedelbart ringa om Jan kontaktade henne på något sätt. Klockan elva på kvällen ringde det på dörren. Anne förstod förstås att det inte kunde vara någon annan än Jan. Hon sprang till dörren för att öppna och lovade sig själv att han skulle få sig en avhyvling som han aldrig i hela sitt liv skulle glömma. När hon öppnade dörren och såg honom stå där, orakad och lite smutsig i ansiktet kom hon alldeles av sig. Hon hann heller inte säga ett enda ord förrän han bad henne att inte säga något. - Älskade Anne! Vänta! Säg ingenting. Ingenting alls. Vänta tills jag har sagt vad jag måste säga. Jag behöver förklara ett och annat innan du ger mig den omgång jag säkert har samlat ihop till. Hon klev åt sidan och visade med handen att han skulle stiga in. Han gick före in i vardagsrummet och satte sig i soffan och visade i sin tur att han önskade att hon satte sig bredvid honom. - Allra först måste jag be dig om ursäkt för mitt uppförande. Jag förstår ärligt talat inte själv varför jag bara gick. Men jag tyckte att hela min värld kraschade åt helvete till. Jag inser nu att likväl som jag finner att vissa saker är livsviktiga, har du något som du tycker är lika viktigt. Det behöver inte nödvändigtvis vara samma sak hos mig som hos dig. Du fäster större vikt vid ditt jobb än vad jag gör vid mitt. Min fritid kompenserar mitt jobb så att säga. Jag förstår nu att detsamma inte alls gäller för dig. Alltså måste jag lära mig att tycka om ditt val. Inte så att jag tänker börja plugga jag också, utan jag måste tycka om att du gör just det du gör. Sen måste jag lära mig att våga vara utan dig. Det är den verkligt svåra biten. Hur det skall gå till begriper jag inte ens. Jag hoppas att du kan hjälpa mig. Sen den dagen vi träffades har jag inte ens vågat tänka tanken på att vara utan dig. Att behöva säga adjö till dig och sen inte få se dig på månader fyller mig rent ut sagt med isande skräck. Hur i helvete skall jag kunna stå och se dig kliva in i ett flygplan och sen fara längre och längre bort från mig för varje sekund som går? Tanken på att komma hem varje kväll till en tom lägenhet gör mig förtvivlad. Och ändå är du ju fortfarande kvar här. Hur skall det då kännas när du verkligen har rest? Jag kommer att dö inuti... Han tystnade och såg på henne. Hon svarade inte med ord men i hennes ögon kunde han läsa allt som behövdes. Han svalde och svalde men klumpen i halsen ville inte försvinna. Istället hindrade den honom att fortsätta sin monolog. Hon såg hans predikament och svarade honom på det enda sätt som hon kunde. Hennes hand gled över skäggstubben i hans ansikte, hon lät den glida runt hans nacke och drog honom till sig. Kyssen kom som en befrielse för dem bägge. Ingen av dem ville att den skulle sluta. Deras händer smekte varandra med en iver som om de mötts först denna stund och inte vågade tro på en fortsättning. Den natten satt de tillsammans och pratade om sin kommande gemensamma framtid. Hur de ville att den skulle bli, vilka mål de hade tillsammans och var för sig, vilka svårigheter de kunde ana på vägen. Anne gladde sig åt att Jan accepterat hennes drömmar om det nya erbjudandet och Jan blev lättad när han förstod att Anne tog hans farhågor på största allvar. De insåg båda två att de måste vara lyhörda för varandras signaler. Att inte gå upp alltför mycket i sig själv och sina egna behov. Bara de pratade om sina svårigheter på ett öppet sätt skulle det antagligen rent av stärka deras förhållande. Jan undrade över hur långa perioder de skulle behöva vara skilda åt. När Anne förklarade att det kanske vid något tillfälle kunde bli tre, kanske fyra månader, stönade han uppgivet. Anne förstod fuller väl vilket offer det skulle bli för Jan och tröstade honom med att de säkert skulle kunna kommunicera ändå. Kanske i telefon någon gång. I brev naturligtvis och antagligen även via email. Jan stönade ännu mer och menade att sådant inte var något annat än surrogat. Han ville träffas rent fysiskt, känna på varandra, kramas, älska, smeka, kyssa. Inte skriva brev, inte tala i telefon... Anne fick förklara arbetsmetoderna för honom. Hur man först hade bildat teorier om något, sedan reste ut och undersökte de kopplingar man hade teoretiserat över, därefter reste hem med materialet för att arbeta med det och modifiera teorierna. Ofta fick man därefter göra ytterligare ett varv och kanske ännu fler... De funderade över sina ekonomiska utsikter. Vad som kunde komma ut av Annes nya anställning och om det kunde möjliggöra någon resa för Jan, så att de kunde träffas någon gång under de längre perioderna de var borta från varann. Om de var sparsamma fanns det antagligen utrymme till en sådan resa under varje längre forskningsperiod. I varje fall om de noga valde platsen där de kunde träffas. Det närmaste större turistmålet borde kunna betyda relativt billiga charterresor. Jan tyckte att det verkade som om deras gemensamma framtid skulle utspelas en vecka i taget på diverse turistorter eller liknande. Anne skrattade åt honom och menade att det var nog ganska skönt att alltid träffas på hotell där det fanns horder av tjänare som lydde deras minsta önskningar. Man behövde inte kasta bort tid på att städa och laga mat utan kunde ägna sig år varandra och vissa nöjen utan onödig tidsspillan. Ett argument som även Jan fann behag i. Till slut fann de svaren på de flesta av de viktiga frågorna och kände sig lugnade för framtiden. Några alltför våldsamma ändringar i förutsättningarna trodde de inte att de skulle behöva uppleva. Anne glömde alldeles bort den utskällning hon hade tänkt bestå Jan med. Han i sin tur hade inte räknat med att komma alldeles helskinnad ur den sits han hade försatt sig själv i men undvek att föra saken på tal. När tanken åter dök upp hos Anne tyckte hon att Jan måhända kanske redan hade lidit nog av händelsen och lät sig därmed nöja. Den natten kom hon till honom i stället för som oftast tvärtom. De älskade med varandra mjukt, sakta, njutningsfullt. Jan berättade aldrig för Anne att den natten kändes för honom som om de utförde en religiös akt. Hans hjärna sade till honom att all hennes ljuvlighet plötsligt kunde vara borta, som en dröm, i vilken han bara spelade en statists roll. Hon kunde försvinna spårlöst i en främmande världsdel. Kanske skulle deras kärlek aldrig överleva den kommande prövningen. Men hur det nu än skulle gå hade de i alla fall den natten tillsammans. Många svårigheter och besvikelser låg förvisso i deras väg, men deras kärlek skulle trots det klara sig igenom dessa. Föga visste de att den stora prövningen skulle komma vid ett helt annat tillfälle. Och utan all förvarning... 2000-05-26 email: sam@hotten.htmlplanet.com url: http://hotten.htmlplanet.com |