|
|
Kapitel 8.
Brevet.
|
Det föll ett brev ner på golvet från Annes brevinkast. Det föll med en knappt märkbar liten duns. Det lilla ljudet stod inte alls i proportion till den påverkan brevet skulle ha på ett stort antal människor i två världsdelar. Brevet låg kvar på golvet tills Anne kom hem från sitt arbete. När hon tog upp det såg hon stämpeln i vänstra hörnet som hon omedelbart kände igen. Universitetet i Amsterdam hade av någon anledning skickat henne ett brev. Hon gick in i rummet och sjönk ned i soffan och lade kuvertet oöppnat på soffbordet. Minnena kom över henne, först stilla och långsamt, men efter några minuter kom den lavin hon så länge sökt undvika. Tårarna började rulla nedför hennes kinder och hon slog händerna för ansiktet. Ett litet hickande övergick så till snyftande och så brast allt för Anne. Sittande upprätt i sin soffa grät hon ut tre år av tilbakahållen förtvivlan. Hon grät och skrek och förbannade allt. Livet, orättvisorna, meningslösheten och framförallt döden. Hon grät tills det inte fanns fler tårar kvar i henne, men snyftningarna fortsatte tills hon utmattad föll samman i soffan. Där låg hon stilla och tyst tills mörkret föll och gatlyktorna tändes. Anne hade en gång börjat läsa på Köpenhamns konstskola efter det att hennes gamle teckningslärare, magister Ekelund, hade dragit i en del trådar och lagt några ord på rätt ställe. Han hade tidigt upptäckt Annes anlag för bildkonst och hade därför uppmuntrat henne på alla sätt. På Konstskolan hade Annes bästa kompis Rikke tagit med henne på en föreläsning som gavs av en dansk professor med specialintresse i arkeologiskt intressanta bildvävnader. Ämnet väckte Annes intresse och det ena gav det andra och till slut reste Anne till Amsterdam för att träffa en viss professor Van den Linden. Plötsligt fann sig Anne vara anställd assistent med rätt att studera bildvävnadskulturer i Sydamerika under perioden 500 - 1500 talet. För Anne var det en lycklig tid av resor, intensivt arbete och intellektuella utmaningar. Hela hennes liv gick till arbetet som fyllde henne med mening och spänning. Ända fram till den där svarta dagen för drygt tre år sedan, då hon fick ett telegram innehållande en begäran att hon skulle ringa ett holländskt telefonnummer. Vilket hon förstås gjorde. Och fick ett bedövande slag av nyheten att professor Van den Linden hade omkommit under en söndagscykeltur i Amsterdam. Överkörd av en spårvagn mitt på självaste Damrak. Naturligtvis föll hennes värld samman. Den vänlige professorn fanns inte mer. Det intellektuellt stimulerande arbetet som hon kommit att älska fanns inte mer. De spännande resorna under Van den Lindens beskydd fanns inte mer. Det fanns inte någon som kunde fortsätta Van den Lindens arbete. Anne kände sig långt ifrån kompetent att ens försöka och därför blev det ingen fortsättning. Hon saknade Van den Linden oerhört. Han hade blivit den fadersgestalt hon inte haft sedan hennes far gått bort. Hennes beundran och respekt för den ostyrigt vithårige gentlemannen var gränslös. Den situation fanns inte som inte Van den Linden behärskade. Vare sig vid en presskonferens i New York, vid fotvandring på Anderna östsluttningar eller bland löst riff-raff i Mato Grossos djungler. Något medvetet sorgearbete blev det inte tal om, utan Anne bara stängde boken och fortsatte med ett annat liv på en annan planet. Hon stannade kvar hemma i Lund för gott och fick en anställning som inredningsspecialist hos en inredningsarkitekt. Allt var frid och fröjd. Tills nu, då brevet med stämplarna från Amsterdams Universitet fick rustningen att rämna. Rummet var mörkt och stilla. Anne låg kvar på soffan och tittade tomt i taket med oseende ögon. Då och då svepte passerande bilars strålkastarljus genom rummet som om det vore levande, trevande fingrar. Hon kröp längre ner i soffan som om hon var rädd att de sökte efter just henne. Rädd att bli upptäckt och avslöjad. En signal från telefonen ute i hallen spräckte stillheten i rummet. Anne gjorde ingen ansats till att svara och signalerna tystnade efter ett tag. Hon undrade stilla vem det var som hade ringt, men förstod egentligen att det inte kunde ha varit någon annan än Jan. Brevet låg fortfarande oöppnat på soffbordet och hon undrade över vad det innehöll. Säkert inget bra, i alla fall. Det ringde åter på telefonen och Anne reste sig långsamt, stod en stund och samlade sig och gick ut i hallen för att svara. - Hallå. Det är Anne, svarade hon och genomfors av en djup lättnad när hon hörde att det verkligen var Jan. Hon fick upprepa sig två gånger innan Jan förstod hennes osammanhängande prat och att hon ville han skulle komma hem till henne så snart han bara kunde. Det dröjde knappt ens en halvtimme innan hon hörde hans bil svänga in på gården och parkera på gästplatsen. En minut senare ringde han på hennes dörr. När han kom in och såg hennes trötta och hängiga uppenbarelse förstod han att något inte var som det skulle. När han frågade vad som hänt drog hon bara med honom in i vardagsrummet. De kröp upp i soffan och Anne visade honom på brevet. - Det där kom idag, sade hon tyst. Det är från Universitetet i Amsterdam. Där jag jobbade och pluggade för ett par år sedan. -Vad står det i det? frågade Jan, innan han såg att det var oöppnat. Har du inte öppnat det? -Jag vågar inte, viskade hon. Jag är rädd för vad det kan stå i det. Jag vet inte ens om jag vill veta... -Vill du jag skall öppna det? frågade Jan försiktigt. Om du vill kan jag läsa det och sen tala om det för dig. Om du vill alltså... -Ja tack, vill du det? Anne blev märkbart lättad. Du förstår, jag vill inte veta om det står någonting om Van den Linden. Jag vill inte, jag kan inte... ha något att göra med DET jobbet. Kan inte fortsätta... Jan tog upp kuvertet och sökte i fickan efter sin lilla fickkniv. En liten Gerber Microlight, som var Jans oskiljaktige reskamrat genom livet. Han hade fått den av Kajsa på sin födelsedag för en hel del år sedan och trots att den påminde honom om en havererad kärlekshistoria kunde han inte förmå sig att kasta bort den. Det var en bra kniv och så vad den ju trots allt svart. Med den lilla knivens hjälp öppnade han kuvertet och drog ut ett maskinskrivet blad. Han lutade sig tillbaka i soffan, sträckte sig efter kontakten till golvlampan för att få läsljus tillräckligt och läste så eftertänksamt brevet. När han läst färdigt satt han en stund och funderade och tittade så på Anne. Hon satt i andra ändan av soffan och stirrade tomt framför sig. Jan vek ihop brevet och lade det på soffbordet. -Älskade vän, kom hit till mig får jag krama dig! Anne ruskade sig vaken och gled över till hans sida. Hon kröp ihop i hans famn och kände äntligen att kylan började försvinna ur henne. Han kramade hennes axlar och kysste hennes hår. -Kära älskade Anne, vad skulle jag vara utan dig, vet du det? Ingenting. Ett rö för vinden. En hemlös vandrare som inte har någon att komma hem till. En själen och hjärtats uteliggare. Men vare sig du nu vill eller inte, måste jag tala om för dig vad brevet innehåller. Jag gör det inte gärna, men det är på rent egoistiska grunder. Anne tittade upp i hans ögon men såg inget skämt i dem. Jan var allvarlig och hon såg något annat också i de blå ögonen. Något oroat och kanske en aning smärta. -Okej, jag måste ta itu med det. Vad står det? -Det är från en professor... han öppnade brevet och läste, från en Jansen på någon slags institution som jag inte ens vågar uttala. Möjligen något om Sydamerika. Han kände att Annes kropp hårdnade, att hon spände sig för fortsättningen. -Om jag har fattat vad det står så är den här Jansen är en nyanställd professor i något slags arkeologi-tjosan. Jag förstår inte all den akademiska rotvälskan men inbillar mig att de frågar om du vill bli anställd som något slags assistent. Begriper du vad det handlar om? -Ja, jag tror nog det. För en del år sedan jobbade jag som en slags forskarassistent åt en oerhört fin gammal man vid Amsterdams Universitet. Tyvärr finns han inte längre... Hon tystnade och svalde upprepade gånger och Jan kunde känna hennes kropp åter hårdna till. Han tog henne varsamt i sin famn och kramade henne. Strök henne över håret och ryggen. Efter en stund mjuknade hennes spända muskler och hon kröp ännu längre in i hans famn. Han borrade in sitt ansikte i hennes lockiga hår. Tyst viskade han till henne att hon inte behövde prata om det om hon inte ville. Anne förblev också ordlös i en god stund. Men till slut tog hon till orda igen. -Han var den finaste människa jag någonsin mött och han dog mitt på gatan under en spårvagn. Världen hade idag varit en bättre plats om han bara hade fått leva. Hon satt tyst en lång stund och Jan kände att han inte ville jäkta henne utan satt även han tyst och stilla. Till slut började Anne berätta om det som hon aldrig tidigare berört sedan den dagen då hon fick budet om Van den Lindens död. Hon förklarade hur allt började, vad arbetet gick ut på, alla resor de gjort och deras ändamål och till slut, med långa pauser mellan meningarna, allt vad det hade betytt för henne och hur bittert hon fortfarande kunde sakna den tiden. Jan kunde inte undvika att känna ett styng av svartsjuka över att hon kände så starkt för något som han inte var det minsta delaktig i. Han nämnde inte något om dessa sina känslor för Anne, han försökte tvärtom undertrycka sin besvikelse och rationellt intala sig att alltihop var en slags själslig terapi. Eländet måste ut i dagen för att sen kunna lämnas bakom dem. -Nu tycks de äntligen ha hittat en ersättare för Van den Linden, fullföljde Jan resonemanget. Och denne någon har hört talas om dig och vill antagligen att du skall fortsätta ditt gamla arbete. Han kramade om henne lite extra och undrade vad hon tänkte göra. Hon svarade inte utan satt bara tyst ihopkrupen i hans famn. Till slut svarade hon stilla att hon inte hade en aning. Att hon helst hade önskat att brevet aldrig hade kommit. Hennes liv var annorlunda nu och hon skulle aldrig kunna återgå till det gamla. -Varför hoppade du av konstskolan? undrade Jan. Vad var det som fick dig att sadla om så fullständigt? Hans bekymrade ögon sökte hennes. Hon satt tyst en stund och funderade över sitt svar. -Man vet inte alltid vad man vill när man är så ung, men visst var det av intresse. Det var både bildkonst och historia och arkeologi. Allt var roligt var för sig men tillsammans blev summan på något vis större än de ingående delarna. Men jag kände mig också oerhört smickrad att det var just jag som erbjöds jobbet. Jan såg något blänka i hennes ögon som han inte tidigare sett. Eller kanske bara inte lagt märke till. Hennes ögon påminde på något sätt om blå opaler. Fast man mycket väl vet att de är blå, finns det också något odefinierat färgskimmer inuti. Det gamla och invanda visar sig vara något helt annat. -Vad tänker du göra? frågade han. -Jag vet inte. Först ville jag inte ens höra talas om det, men nu vet jag faktiskt inte. Vad tycker du? -Jag tycker att du skall göra det du verkligen vill göra. Man kan inte leva sitt liv på några andra premisser. Jag tror att vi finns till för att vi har en uppgift att fylla. Att då undvika det vi helst av allt vill göra måste ju vara helt fel. -Du tycker inte illa vara om jag börjar igen med mitt gamla jobb? Jag menar med resor och så... Hon tystnade och tittade på Jan som undvek hennes blick. Han satt stilla och tyst och verkade plötsligt så ointresserad av hennes beslut. Hon frågade honom igen om han tyckte det var okej. Han nickade och svarade att det var hennes beslut. Hon måste sköta sitt liv så som hon har tänkts sig det. Det gick några sekunder varefter Jan lutade sig tillbaka i soffan och började planlöst plocka bland allt som låg på det lilla bordet som stod bredvid. Det gick en evighetslång minut under fullständig tystnad. Anne satt och stirrade rakt in i väggen och var långt borta i sina tankar. Hon var därför inte alls beredd när Jan, med en våldsamhet som skrämde henne från vett och sans, utan någon förvarning plötsligt vräkte dagstidningen som han höll i handen, tvärs över rummet och in i väggen mittemot. Hon stirrade förfärad på Jan vars ansikte var förvridet av oförlösta känslor. -Nej så min själ om jag klarar det här!, närmast skrek han ut i rummet. I helvete jag står ut med att du reser bort från mig i månader. Fan! Fan! Fan! Jag blir sjuk om jag inte får se dig varje dag. Du får inte! Du kan inte lämna mig här när du reser! Förstår du det! Jag förlorar förståndet utan dig! Han vände sig mot henne och grep efter henne, men hon gled ifrån honom innan han fick tag i henne. Men hans smärta och ångest fick hennes rädsla att rinna bort som utspillt vatten. I nästa sekund var det hon som satt bredvid honom och höll sina armar tröstande runt hans axlar. Viskande i hans öra att hon inte tänkte göra någonting som de inte var överens om och att han inte behövde vara rädd för att bli lämnad ensam och att han inte heller behövde vara ledsen alls utan att de tillsammans nog skulle hitta en lösning som skulle bli lycklig för dem båda, framförallt att han inte skulle vara ledsen utan allt skulle bli bra, ja det skulle rent av bli ännu bättre än de någonsin haft tillsammans. Jans förtvivlan lade sig under Annes tröstande och efter en stund hade han lugnat sig och kunde förklara för henne hur förfärligt han kände sig inför utsikten att skiljas från henne. Även om det bara var för kortare perioder. -Fy fan! utlät sig Jan med stort eftertryck. Jag vet inte vad jag skall tycka. Det är ju klart att du skall bestämma över ditt liv, men jag skulle inte stå ut med att vara skild från dig i veckor, ja kanske månader. Inte kunde jag väl tro att jag skulle vara så beroende av dig. Jag trodde att jag hade pejl på mitt eget liv och att jag kunde klara av allt som dyker upp allteftersom. Men det verkar ju inte så... Hon tittade på honom med allvarsamma ögon. -Jag vet inte heller hur jag skall göra. Tidigare har jag lovat mig själv att det för alltid var ett passerat kapitel. I kväll när jag kom hem och hittade brevet var jag fullständigt säker på att jag aldrig nånsin, inte under några som helst omständigheter, ville ha ett dugg att göra med den gamla historien. Men nu vet jag faktiskt inte vad jag skall tro. Kanske... hon tystnade och stirrade framför sig med fjärrskådande ögon. Jan tog hennes händer mellan sina och förde dem till sin mun. Han kysste hennes fingertoppar, varenda en i tur och ordning, innan han viskade till henne. -Älskade Anne! Gå inte från mig. Jag är rädd, så förbannat rädd att det här är början till slutet för oss. Hur skall jag kunna sova, äta, jobba, leva, om du finns i en annan världsdel? Hur skall jag ens orka andas om jag vet att du finns tusen mil från mig? Tänk om det händer dig något? Det kan dröja månader innan jag ens får besked om något har hänt... Han släppte hennes händer och tog hennes huvud mellan sina händer, försiktigt lutade han sig fram och kysste hennes mun, hennes ögon, hennes panna. Han lät sina händer smekande glida genom hennes hår och fortsatte viskande. -Jag kan inte leva utan dig och vad värre är, Jag vill inte leva om det måste vara utan dig. Ändå begriper jag att jag inte har rätt att bestämma över ditt liv. Inte heller är jag dummare än att jag förstår att detta är betydelsefullt för dig. Så pass att du kanske känner att du vill börja om. I så fall hoppas jag att jag kan få kraft att fortsätta leva. Men inte utan dig. Det går bara inte. Möjligen om vi kan lösa det på något vis. Om det tillåter att vi träffas tillräckligt ofta. Kanske inte varje dag men... Han släppte taget om hennes huvud och händerna föll tungt ner till sidorna. Hela hans kropp uttryckte med all tydlighet hur förtvivlad han kände sig. -Ja, jag vet inte hur, viskade hon tillbaka till honom. På något vis är jag säker på att det här kommer att lösa sig för oss. Vare sig det blir på det ena eller andra hållet. De släckte belysningen och lade sig på soffan tillsammans. I varandra sökte de tröst och styrka inför sin ovissa framtid. De starka känslor de hade för varandra kunde inte hållas tillbaka och det dröjde inte lång stund förrän lidelsen började brinna i dem. I det mörka vardagsrummet, upplyst av en ensam gatlykta utanför fönstret, älskade de med varandra med en vildhet och våldsamhet som annars var främmande för dem. Som om de kände att bara de gav sig hän fullkomligt och förbehållslöst skulle deras kärlek vinna över de andra makter som så plötsligt dykt upp i deras liv. Inget yttrade de till varandra under sitt kärleksarbete. Inga viskade kärleksord, inget betygande av evig kärlek, inget annat än de häftiga och tunga andetagen och knirrandet av soffan. Efteråt somnade de av utmattning i varandras armar och sov en orolig och drömlös sömn ända tills den nya dagen grydde. Den första dagen i deras framtid, såsom den nu skulle utveckla sig. Anne visste ännu inte att hon skulle komma att acceptera erbjudandet och Jan hade ingen aning om allt han skulle behöva gå igenom för att hålla deras kärlek levande. Ändå skulle de kunskaper han tvingades lära sig, rädda livet både på honom själv och på Anne när deras förflutna hann upp dem en svart höstkväll utanför Annes bostad. Men dit var det fortfarande lång väg att gå. 2000-03-05 email: sam@hotten.htmlplanet.com url: http://hotten.htmlplanet.com |