|
|
Kapitel 7.
Louise.
|
Jan stängde bildörren och låste den. Nyckeln stoppade han in i den blixtlåsförsedda ärmfickan som han stängde noga efter sig. Fånigt att tappa bilnyckeln om man var långt hemifrån, tänkte han. För att kunna komma upp på det skogsklädda krönet av Ulebjer, Uggleberget, skulle han få gå genom storskog i nästan fyra kilometer innan han måste börja klättra uppför den södra branten. Ja, klättra och klättra. Det var ju inte som på västsidan, vilket var ett drygt åttiometers stup. Sydsidan kunde man vandra uppför, även om det kostade på. Till Anne hade han sagt att han skulle upp i skogarna vid landskapsgränsen för att försöka få se någon pilgrimsfalk. Hon undrade om det verkligen var mödan värt och han hade svarat att det visste man aldrig förrän efteråt. Inför utsikten att bara gå och gå och inte få någon lön för mödan, ville Anne helst stanna hemma. Vilket han förstås hade förutsett. I annat fall hade han tänkt ut lite svårigheter av typen, blöt myrmark, klippklättring, kalla vindar och liknande obehagligheter för att i nödfall avskräcka henne. Jan kände att han behövde arbeta sig fysiskt genomtrött och sedan få några timmars fullständig avskildhet. Det hade hänt så mycket de sista veckorna att han behövde tänka igenom sitt liv, eller kanske snarare sitt fortsatta liv På den skola där han ibland jobbade extra som vikarierande timlärare i svenska och historia fann han när höstterminen började att lärarstaben hade utökats. Den gamle och sure Reuben Axelson hade äntligen pensionerat sig och i hans ställe kom Louise Almlind. Hon var en blond vikingadotter, stilig, stark, yppig, sportig och med ett smittande glatt humör. I alla egenskaper som Anne var sofistikerad och mjuk, var Louise blodfull och skrattande. Ingenting som hon gjorde var halvdant. Det fanns en oerhörd intensitet i henne. Hon var bräddfull av liv, bräddfull av passion, bräddfull av lidelse för allt hon gjorde. Från det första ögonblicket hade Jan blivit fascinerad av henne och han kunde inte förmå sig att släppa sitt intresse. Riktigt vad det skulle leda till hade han inte alls klart för sig. Louise trängde sig in i hans medvetande allt mer, vartefter tiden gick. Efter två månader tänkte han oftare på henne, än på Anne. Vilket nog var lite märkligt eftersom fröken Louise inte alls intresserade sig för Jan. Ibland blev han vansinnig på sig själv för att han inte tycktes kunna kontrollera sitt eget själsliv. "Du är vad du tänker", hade han fått lära sig. Men då kunde han ju bara ge fan i att tänka på henne, så skulle det snart gå över. Men det funkade inte. Jan insåg framemot oktober att han var förälskad som en trettonåring. Kär i en kvinna som inte ens såg åt honom. Jo, visst pratade de med varandra som lärare och kollegor, men det gick inte att föra in snacket i andra banor. Efter några veckor avslöjade hon att hennes pojkvän studerade i USA och väntades hem till slutet av vårterminen. Med en färsk och fin examen. Sen stundade antagligen bröllop till midsommar. Utsikterna att aldrig ens få en chans att bli närmare bekant med Louise gjorde honom mer eller mindre bedrövad. Han visste överhuvudtaget inte hur han skulle klara av att hantera den uppkomna situationen. Det var därför han hade bestämt sig för en heldag i skogliga omgivningar, för att ta sig en rejäl funderare i total ensamhet. Förhoppningsvis skulle någon sorts lösning dyka upp. Den första kilometern han vandrade var lättgången lövskog. För att komma till Ulebjer måste man gå genom väglöst land. I början kunde man bitvis följa diverse mindre stigar och viltväxlar, men så snart man kom in i barrskogen måste man veta vart man skulle. Sedan gå antingen på kompass eller på lokalkännedom. Jan hade vandrat i dessa skogar sen barnsben och behövde varken karta eller kompass. Lövskogen sträckte sig ända fram till åsens fot där barrskogen tog över. Den första biten var en granplantering som var kanske femton år gammal. En tätväxt djungel av stora julgranar, klibbiga av kåda och som strök Jan över ansiktet för varje meter som han tvingade sig genom den hindrande barrväggen. Om passagen genom planteringen skedde nattetid krävdes en del självkontroll för att hålla kursen. Han mindes en gång för länge sen, när han och en kamrat gått på snedden istället för rakt fram och kommit fram ur granet en hel kilometer öster om parkeringen. Nå, sådana misstag gjorde han inte mer i sina hemmamarker. Något hade han i alla fall lärt sig. När han äntligen bröt igenom granplanteringen kom han ut i en gammal högväxt granskog. Rena indianskogen. Men sikten var på sin höjd sjuttiofem meter så även här gällde det också att veta var någonstans man befann sig. Jan satte sig på en gammal kullblåst tall och tog en liten rast. Vädret var perfekt, kanske tolv, kanske femton grader, blå himmel med vackra vita cumulusmoln som seglande fram, kraftigt kontrasterande mot det kungsblå lufthavet. Skogen var som vanligt ganska tyst. Lyssnade man uppmärksamt kunde man höra talltitornas väsande sisningar och långt bortifrån skränade en spillkråka irriterat. Bilden av Louise gled fram i hans hjärna och han undrade över varför han egentligen var så intresserad av henne. Han ansåg ju att han hade det bra med Anne. De älskade varandra lika mycket som tidigare. Eller gjorde han det? Kunde han överhuvudtaget tala om att älska sin sambo om han samtidigt tänkte på en annan? Nej, säkert inte... Han stönade tyst över sitt dilemma och gled ner på marken, sittande med ryggen mot tallstammen. När han suttit en knapp minut började temperaturen stiga innanför jacka och tröja och han fick därför lätta på klädseln en aning. Märkligt förresten att han skulle bli så förtrollad av en kvinna som knappt såg åt honom. Förbannade idéer, egentligen. Inget annat än hjärnspöken. Men varför kunde de då inte gå sin väg! När de satt i lärarrummet sökte han ständigt efter ett uppslag för att nå fram till henne. För att kanske få till stånd någon sorts gemenskap, kanske en gemensam uppgift i lärarkollegiet, eller något deras klasser kunde göra tillsammans. Bara han kunde få en chans att utvidga bekantskapen. Ofta skämdes han över sina tankar när han träffade Anne. Han hade lovat sig själv säkert ett hundratal gånger att upphöra med dumheterna. Och det gick alltid bra, ända tills Louise kom in i lärarrummet nästa gång. För tre veckor sedan trodde han att det äntligen blev en öppning, när rektorn hade frågat om det fanns två frivilliga som kunde åka till en informationsafton som Hem & Skola höll i grannstaden. En sekund innan han hann anmäla sitt intresse hade den gamle skolfuxen flinat och sagt att han givetvis förstod att ingen ville åka frivilligt. Han kommenderade därför sig själv och bad att Louise som den yngsta i skaran, skulle bli den andre representanten. Vilket hon förstås glatt accepterade. Han hade svurit och förbannat invärtes och retat sig vansinnigt på utgången. Så nära och ändå så helsikes långt borta! Anne hade märkt hans sinnesstämmning när han kom hem den kvällen och undrat vad som hade hänt. Han hade bara mumlat tillbaka något om ointressanta möten där inget av intresse någonsin behandlades. Efter en stunds vila fortsatte han vandringen. Den sista biten gick genom den lövskogsklädda åshöjden som blev allt brantare och brantare. Hade han närmat sig Ulebjer från andra sidan hade det gått betydligt lättare men också varit en avsevärt tråkigare väg. Här och var fanns riktiga branter att forcera. På två ställen fick han klättra några tiotal meter för att överhuvudtaget komma upp. Den grå graniten var spräckt och full av brustna stenblock på dessa ställen vilket gjorde det ganska lätt att klätta uppför den sluttande väggen. Men vädret var vackert och temperaturen var behaglig. Nästan rent av varmt för årstiden. Stenen var därför varm av magasinerat solljus och var trots alla sina vassa kanter, behaglig att känna mot händerna. När han var på väg uppför den första riktiga branten hörde han ljusa skri från en fågel som han bedömde var en pilgrimsfalk. Även om han inte såg någon var han i alla fall nöjd med ljudet. Det kändes som om han verkligen befann sig i en folktom vildmark. Och folk ville han helst inte träffa just den här dagen. Till slut nådde han toppen av Ulebjer och satte sig allra längst ut på brantens västra kant. Under hans dinglande fötter stupade klippan nästan åttio meter rakt ner. Vid foten av stupet fanns årtusendens samling av nedfallna block och stenar i ett enda skarpkantat virrvarr. Ville han raskt ordna till ett avslut av sitt liv var det bara att lätta lite på ändan och några fattiga sekunder senare skulle han inte längre vara bland de levande. Jan satt stilla och såg ut över skogarna och åsarna som böljade mot horisonten. Mörkt gröna färger, blandade med grågröna, ljusare grönt och grått. De olika höjdsträckningarna och åsarna hade var och en sin alldeles egna nyans. Ljusare ju längre bort de låg från honom. Här och var fanns liksom hack i de jämna kurvorna. På det närmaste åskrönet fanns ett kraftigt fyrkantigt hack i silhuetten. Han visste att det var riksvägen som gick där, men ur den aktuella vinkeln kunde man varken se vägen eller trafiken. Så egentligen fanns där ingen väg. Inte heller en endaste människoboning fanns att se. Om det hade varit natt hade ljusen avslöjat bedrägeriet, men på dagen fanns där intet att se. Märkligt att man så långt söderut i Sverige kunde få se en sådan vy, så gott som utan ett enda spår av människans härjningar. Nåja, det fanns förstås sår av kalhyggen lite här och där. Föryngringsytor heter det egentligen, gudbevars. En vit kondensstrimma efter ett flygplan drog sitt ljudlösa vassa snitt diagonalt över himlavalvet. Åter en påminnelse om omvärlden och om hans situation. På ena sidan strimman fanns Anne och på den andra Louise. Och var fanns han? Vad hände den stund strimman upplöstes? Plötsligt överfölls han av den djupaste känsla av hopplöshet. Vad tjänade allt till? Varför inte verkligen lätta på arslet och ordna till en slutgiltig lösning. Han hade väl inte väntat sig att hans liv med Anne skulle hålla för alltid? För eller senare skulle hon lämna honom. Precis som Kajsa hade gjort. Och Louise var förstås inget annat än en vild dröm. En dröm om ett riktigt liv, ett lyckligt, där den krassa verkligheten inte gjorde sig påmind. Hon hade ju inga känslor för honom och skulle aldrig få några heller. Han kunde hålla på till domedag med att försöka få ihop något med henne, men den dag skulle aldrig någonsin komma då hon skulle släppa in honom i sitt liv. De var alltför olika helt enkelt. Det skilde kanske tio år i ålder, men det skilde ett århundrade socialt. En tillfällig timanställd lärare var inte hennes mål här i livet. Han var ett känslomässigt misslyckande. Den saken hade i vart fall Kajsa gjort väldigt klart för honom. Och det begrep han ju faktiskt själv. Märkligt att Anne hade stått ut med honom så länge. Och för sitt besvär lönade han henne med att söka få till stånd ett förhållande med en annan kvinna. Fan, vilket jävla liv man lever, tänkte han. Skit från början till slut. Skulle han verkligen orka med mer? Ännu fler år? Det skulle inte dröja många dagar förrän Anne begrep hur det var fatt. Lika gott åt honom förresten. Kräk, skulle hon kalla honom. Och mer därtill. Med all rätt... Han stirrade rakt in i solen tills det brände och sved i ögonen. Han ville blinka men stålsatte sig. Blicken var stadigt fäst rakt in i solen och allt blev till slut en enda vitglödande, bländande ljusmassa i hans huvud. Nu så... Dags att göra vad som måste göras. Bara lätta på arslet och glida iväg... Inget att fästa sig vid. Inget farligt alls, bara titta stadigt in i solen och glida en liten, liten bit... Han gled några centimeter med baken ut över själva kanten. Solen brände så satans illa i ögonen. Men det kvittade ju... hade ingen betydelse längre... Om bara någon sekund så... Inget farligt. Bara skönt. Lite till, bara... lite... Så där,ja! Och så lite till... Inget farligt alls... bara varmt och skönt... Korpens klonkande väckte honom ur hypnosen. Det kom starkt och klart bara något tiotal meter från honom. Han vred upp huvudet mot ljudet och försökte blinka fram synen igen. Men ögonen sved alldeles förbannat och han såg inget. Korpens skri kom närmare. Och närmare! Och så skrek fågeln rakt in i örat på honom och han kastade sig bakåt när den stora svarta fågeln svepte rakt in mot hans ansikte, när den kom vinande in från den ljusblå rymden. Jan föll baklänges mot den mjuka mossmattan på klippan där han satt. "Jävla korpsatan", vrålade han efter fågeln så rösten sprack och den svarte svarade honom med ett hånfullt korrande. Han gned bort svedan ur de tårande ögonen med händerna och satte sig upp. Förvirrad, skrämd och med bankande hjärta. Kallsvetten bröt fram över hela kroppen på honom. Han blev yr och började må illa. Det smakade plåt i munnen och saliven rann till så kraftigt att munnen blev full och han måste svälja och svälja. Han lade sig på rygg och undrade över det han nästan hade gjort. "Käre Herre Gud! Skulle Du verkligen inte ha hindrat mig?" Jan viskade rakt ut mot den blå himmelen. Hur hade han fått sådan idéer? Fruktan och ångest svepte runt inom honom. Men han hade ju trots allt inte glidit över kanten. Han hade faktiskt hindrats innan han gled över kanten. Korpen hade väckt honom ur hans trance, med sitt dykanfall. Ett sådant beteende hade han aldrig ens hört talas om. Skulle en korp verkligen anfalla en människa? Om det nu alltså hade varit ett anfall. Han tittade efter den svarte som nu bara var en prick mot himlen och som syntes stiga och stiga och stiga, allt högre upp. För att till sist helt försvinna upp i det stora blå. Märkvärdigt. Märklig fågel. Stiga så där, rakt upp i evigheten. Han följde den svarta pricken med blicken tills den upplöstes i intet. Jan rös och solskenet kändes bara vitt, inte varmt. För bara några ögonblick sedan hade han nästan startat på sin sista resa. Nu låg han på klippan och huttrade av kyla. Hade inte korpen dykt upp hade troligen resan redan varit fullbordad. Märklig tanke. Skulle korpfan alltså ha räddat hans liv? Ja, räddat och räddat. Hindrat honom från att glida över kanten i alla fall. Varför hade han plötsligt fått en sån dödslängtan förresten? Så illa var väl ändå inte livet. Historien med Louise var ju ändå bara en slags fix idé. Det var ju Anne som var hans liv. Det var hon som räknades. Hon och ingen annan. Och likväl... Han kunde tagit livet av sig av rent och skärt vansinne. Om inte korpen kommit. Men korpar bär sig bara inte åt så här, resonerade han. Om det nu var en korp. och om det verkligen hade hänt och inte bara varit ett hjärnspöke alltsammans. Men kylan i kroppen var påtagligt verklig. Han frös ända in i märgen, det stack i händerna och han hackade tänder. Jan satte sig upp på den mosstäckta marken, drog upp knäna mot bröstet och slog armarna om sina ben. Så satt han, gungande fram och tillbaka och försökte bringa ordning i den stora oredan i honom. Allt medan kölden i hans inre endast långsamt lämnade honom. Högt, högt upp i det gränslösa Stora Blå, svävade en väldig svart fågel på orörliga vingar. Längre upp än något mänskligt öga någonsin har uppfattat ett levande, flygande väsen. I de blanksvarta ögonen syntes hela världsalltets själ och den fågeln var varken av kött eller blod. Varelsen talade så med ohörbar röst som likväl fyllde hela rymden. Till den blonde mannen där på berget sade Han "Vänd om! Annars förstör du ditt liv! Glöm aldrig att du måste välja själv!" Hela rymden genljöd av de ohörbara orden. Mannen tittade upp mot den blå kupan och skuggade sina ögon med handen, som om han sökte efter något. Men där fanns inget att se. Mannen satt stilla ännu en stund. Valde så livet, vände om och gick tillbaka. Den dagen gav Jan ett ärr som han aldrig kunde glömma. Men då människan är ett svagt käril skulle lärdomen han fått, en gång falla i glömska, och han skulle rasande förbanna just de orden, "du måste välja själv". 2000-02-04 email: sam@hotten.htmlplanet.com url: http://hotten.htmlplanet.com |