Historien om Anne och Jan.

Kapitel 6.

På jakt.

                                   
Siffrorna på väckarklockan visade på 3,28. Om två minuter skulle den börja pipa och väcka Anne och Jan. Anne hade frågat Jan en gång i somras om hon inte kunde få följa med honom på jakt vid något lämpligt tillfälle under hösten. Jan hade glatt sig åt hennes fråga och hade omedelbart accepterat. I går kväll hade de förberett det mesta och sen gått och lagt sig redan klockan nio. Siffrorna på klockan flyttade sig till 3,30 och alarmet ljöd punktligt. Jan vaknade genast och stängde av signalen. Han vände sig mot Anne, bara en mörk gestalt i sängen bredvid. Han väckte henne försiktigt.
"Vakna, Anne. Det är dags att stiga upp." Hon rörde sig en aning och tittade upp, lite yrvaken, men kom så ihåg vad det gällde och satte sig upp med ett ryck.
"Javisst! Jaktdags. Jag är vaken!" Jan log åt hennes iver och gav henne en kyss på de varma och sömnmjuka läpparna.
"Opp och hoppa mitt hjärta. Vi måste ha något i oss." Tillsammans klädde de sig snabbt och gick ut i köket. Kaffepannan sattes på och smörgåsar breddes, både för matsäcken och för omgående konsumtion. Jan hämtade studsaren och patroner ur vapenskåpet och så var de klara för avfärd. De bar ner utrustningen till bilen och var på väg mot Jans jaktmark redan innan klockan blivit fyra på morgonen.

Efter en knapp timmes körtid på mörka och tomma vägar, var de framme. När de rullade in på gårdsplanen till den ödegård jaktlaget disponerade, visade Jan med handen att han ville att Anne skulle sitta kvar inne i bilen. Han lossade på säkerhetsbältet och vände sig till henne för att tala om vad som skulle ske och hur de skulle uppträda. Han förklarade att de inte skulle få möjlighet att prata med varandra förrän efter klockan halvtio eller så. Om det inte kom till skott tidigare, förstås. Han ville att hon skulle sitta ungefär tre, fyra meter bakom honom och försöka hålla sig så stilla som möjligt, vad som än hände. Om han lyfte studsaren till axeln skulle hon samtidigt lyfta sina händer och hålla för sina öron. Smällen av skottet skulle bli rejält kraftig och det var onödigt att riskera hörseln.
Anne sade att hon tyckte det lät lite tråkigt, att sitta stilla i flera timmar utan att få småprata med varandra. Men hon förstod förstås att de inte skulle få se några djur om de inte var absolut tysta. Till sist bad han henne att gå bakom honom på några meters avstånd när de gick ut till passet, samt att stänga bildörren genom att pressa igen den i stället för att som vanligt slå igen den. Anne tystade honom med en kyss och sade lite tyst att hon hoppades att allt skulle gå bra denna morgon. Hon hejdade sig och undrade vad de skulle göra om han sköt på något djur som blev skadat och sprang sin väg. Jan förklarade att i så fall skulle de gå bort till granngården. Där fanns en gråhund som var tränad i eftersök och som tillsammans med sin ägare, brukade budas till eventuella skadskjutningar i trakten. Anne lät sig lugnas med beskedet och de klev försiktigt ut bilen, ut i nattmörkret.

De tog sina ryggsäckar på ryggen och gick i långsam gåsmarsch över gården och ut på vägen. Det var forfarande alldeles mörkt. Tusentals stjärnor lyste klart på himlavalvet och bara en svag vind drog fram över äng och skog. En aning fukt i luften gjorde att det kändes kallare än vad det egentligen var. Det var alldeles tyst i trakten. Overkligt tyst, när man stannade upp för några ögonblick och ansträngde sig för att lyssna. Trots den tidiga timman lyste det ändå i gården uppe vid skogsbrynet. Bönder ligger sällan och drar sig på morgonkvisten.

Anne gick några meter bakom Jan och såg att han gick på gräskanten ute i vägrenen. Hon förstod varför han gick där och slöt upp bakom honom. De gick ett tiotal meter, gjorde en paus på några sekunder, gick ett tiotal meter igen och så upprepades mönstret. Hon drog sig till minnes att han talat om för henne att det skulle ta ungefär en halvtimme att gå vägen ut till passet. Det var kanske inte så långt i meter men promenaden gick enerverande långsamt, tyckte hon. Men Jan såg ut som om han visste vad han gjorde så hon fogade sig. Efter ungefär tjugo minuter stannade Jan och vände sig om. Hon såg att han pekade uppåt en liten kulle, pekade på klockan och visade upp fem fingrar. Hon begrep att de strax skulle vara framme. Om fem minuter kanske. Anne följde i Jans fotspår och han gick nu verkligen långsamt. Efter vart tredje steg stannande han och lyssnade. De gick ungefär halvvägs upp på kullen och följde den sedan runt ett tredjedels varv. Jan stannade och pekade på marken framför en liten buske och hon förstod att hon skulle stanna där och sätta sig på sin ryggsäcksstol. I det svarta nattmörkret kunde hon nästan inte följa hans gestalt när han gick fram ytterligare ett antal meter. Jo, kanske ändå det fanns lite ljus. Det fanns allt en antydan av silhuetter av träd mot himmelen. När hon sänkte blicken mot Jan hade han försvunnit. Hon hickade till av skrämsel och en våg av mörkrädsla svepte över henne. Hon fick anstränga sig för att inte ropa på Jan. Hon visste ju att han var där, någonstans rakt framför henne. Efter någon minut tyckte hon att hon kunde urskilja hans rygg, nu sittande ner på sin ryggsäcksstol. Det var förstås därför han hade "försvunnit". Hon hade tittat efter en 175 cntimeters skuggfigur, när den i verkligheten bara var en knapp meter och dessutom satt halvvägs in i en hasselbuske.

Lugnet i den tysta morgonen spred sig till henne och hon började urskilja allt fler detaljer i naturen omkring henne. De satt på sidan av en kulle. Nedanför kullen var en ganska stor öppning i skogen. Från vänster till höger kunde man skymta en bred gata bland träden. Även rakt fram fanns en gata, bort från dem, något smalare men fullt utskiljbar. Hon kunde också ana att skogen började ungefär 60-70 meter framför dem på andra sidan öppningen. I själva verket slutade ånyo skogen efter kanske tvåhundra meter, mot en odlingsmark. Men det kunde inte Anne se i den ännu alltför mörka morgonen. Just vid gränsen mellan skog och åker gick markgränsen.
Plötsligt hörde Anne små, tysta, smygande steg bakom henne. Håret reste sig på hennes huvud och skräckens klor grep tag i henne. Hon ville ropa, nej skrika, till Jan men inte ett ljud kom över hennes läppar. Stegen kom närmare henne. Bakifrån. Och så tystnade de... Hon spände uppmärksamheten till sin absoluta gräns. Men stegen hade tystnat. Fanns där någon bakom henne? Vem visste att hon satt just här?? Sökte någon efter henne och vem skulle det vara i så fall? Hon frös plötsligt i hela kroppen. Och darrade okontrollerat.
Hörde hon stegen igen, skulle hon dö, det var hon övertygad om. Där! Nej... Men där! Där borta vid busken bredvid! Där var prasslet igen. Hon stirrade med skräck i sina vidöppna ögon mot busken och ansträngde synen till det yttersta i ett försök att tränga igenom skumrasket. Men inget stod att se. Inget... Efter en evighet kom hennes hjärta tillbaka till sin vanliga plats och frossan började lämna henne. Vilket spöke var det som hade hemsökt henne? Men det kanske inte ens hade sett henne? Det var förstås därför hon hade kommit undan... En ny rysning banade sig vägen nerför hennes rygg. Aldrig mer hon tänkte följa med ut i skogen igen! Plöstligt hördes de prasslande stegen igen. Anne bet sig i knogen och stirrade åter mot busken. Och där, där under grenarna precis vid roten såg hon den allra sötaste lilla skogsmus sitta och titta på henne med nätt och jämt urskiljbara pepparkornsögon. Lättnaden var så oerhörd att ett skratt bubblade upp ur hennes inre. Hon lyckades hejda det innan det nådde struphuvudet. Jan skulle nog inte dela hennes glädje över den lilla musen. Och jisses, så söt den var där den satt och provluktade på de underliga dofter som den kände i morgonluften. Hon trutade med läpparna och sände en tyst kyss mot den lilla där hon satt i busken bredvid. Sekunden senare var musen försvunnen som genom ett trollslag. Anne log och tänkte att det säkert var ett bra omen. Tänk att få se en livs levande mus på bara två meters håll. Och inte heller var den rädd för henne. Hela trakten kändes plötsligt mycket ljusare och trevligare. Hon önskade att hon kunde kalla på Jan och berätta, men det gick ju inte. Han satt därframme orörlig som en stubbe. Han hade kanske somnat?
Hon tog sig en lång titt runt omgivningarna. Ljuset började komma nu på allvar och man kunde någorlunda se alla detaljerna. Skogen framför dem var i huvudsak gran men det fanns björkar insprängda både här och där. Samt några andra lövträd som hon inte kunde namnet på. Bakom henne kunde hon höra hur korna började råma på betesmarkerna runt granngården och ljudet av en bil som kom förbi på vägen försatte henne i en behaglig sinnesstämning. Det var ju faktiskt inte så dumt. Morgonkylan var fortfarande fullt märkbar men himlen var molnfri och snart skulle solen värma upp trakten på allvar.

En liten brun fågel med rostrött bröst kom flygande rakt emot henne och gjorde en kraftig gir för att undgå kollision och landade, även den i busken bredvid. Först knäppte den lite förargat mot henne. Tick, tick, tick! lät det. Anne satt alldeles orörlig och den lilla fågeln tycktes bli nyfiken på den orörliga varelsen. Plöstligt flög den upp från sin gren och på ett ögonblick hade den slagit sig ner i Annes buske. Hon vågade knappast ens andas. Fågeln satt högst en meter ifrån henne och tycktes fundera över vad det var för något slags nyhet, som hade växt upp ur kullen. Efter ytterligare några ögonblick tappade fågeln plötsligt intresset och började söka efter något matnyttigt i buskens gömslen och skymslen. Anne log i sitt hjärta. Nog var detta bättre än TV! Här visste man inte vad som skulle hända härnäst och man fick dessutom vara med själv " i filmen". Återigen blev hon talträngd och önskade att han inte varit så bestämd på den punkten. Inget prat, hade han sagt. Inget alls. Synd!

Så fångade en liten rörelse ibland granet på den motsatta sidan av öppningen hennes uppmärksamhet. Där ute längst till vänster. Hon undrade om Jan hade sett något. Men han satt lika orörlig som tidigare. Indianhövdingen Mossiga Klippan, tänkte hon och såg åt hans håll. Han satt kanske verkligen och sov? Återigen rörde det sig något bland grankvistarna och hon tittade allt mer uppmärksamt ditåt. Hon skymtade något brunt bland grenarna och hennes hjärta tog ett skutt och hoppade sen över ett par slag. Tänk om det var ett djur... Jan satt lika orörlig som tidigare. Inte en ryckning, inte ens en huvudvridning. Han hade bergis inte sett något. Så urskiljde Anne plötsligt huvudet och framkroppen av ett rådjur som står till hälften utanför granridån där borta till vänster. Nu måste han väl i jisse namn ha sett något? Men icke! Nu ville hon visa honom djuret. Hennes puls ökade för varje sekund som gick. Rådjuret stod nu helt utanför skogen. Helt ute i den öppning som nu visade sig vara en kraftledningsgata. Och hennes drummel till karl ser ingenting! Hon sökte med blicken efter något att kasta på honom. En kotte eller en liten kvist eller något annat lämpligt. Hon vände åter blicken mot rådjuret. Det rörde sig nu sakta närmare dem. Nu vågade hon inte göra någonting, rädd för att skrämma djuret. Långsamt. långsamt kom det närmare. Hon var spänd som en stålfjäder. Då bröts den absoluta stillheten av ett svagt brummande ljud. Ljudet ökade långsamt i styrka. Fan! Det kommer en bil på landsvägen! Fan-i-helvete, den kommer att skrämma bort rådjuret, tänkte hon desperat. Nu kom bilen fram i den lilla kurvan precis på andra sidan kullen. Rådjuret spetsade sina öron. Man kunde se att den var uppmärksam, men inget annat hände. Bilen försvann bortåt krökarna mot byn till och rådjuret fortsatte att komma närmare. Anne var nära att upplösas i atomer.
Stressen på henne var oerhörd. Här hände allting rakt framför ögonen på henne! Och han, jägaren, satt och sov! Eller kanske ändå inte? Hon tyckte sig ana en förändring i hans ställning. Visst lutade han en aning mer åt vänster? Jo! Nu såg hon att han rörde sig ytterligt långsamt. Pipan på studsaren pekade inte längre rakt åt vänster utan betydligt mera rakt på rådjuret. Som kom närmare och närmare. I en slow-motiondröm såg hon att Jan sakta, sakta lyfte geväret. Rådjuret anade inget av faran utan gick långsamt och betade av slyet i kraftledningsgatan. Nu hade Jan nästan fått upp kolven till axeln. Då stannde rådjuret, lyfte på huvudet och tycktes titta rakt emot dem. Anne ansträngde sig med varenda fiber i sin kropp att inte röra ett endaste ögonlock. Jan satt stilla som en staty med studsaren mycket obekvämt lyft till trefjärdedelar. Efter vad som kändes ett par hundra år, sänkte rådjuret plötsligt sin nos och betade återigen bland slyets läckerheter. När den för en kort sekund vände huvudet rakt från dem lyfte Jan snabbt studsaren till axeln och Anne fick lika snabbt upp sina händer för att täcka sina öron.
Men inget hände. Anne pressade händerna mot öronen, stirrade och stirrade men något skott kom inte. Rådjuret tog ytterligare ett steg och vände sidan mot dem. Då small det! En fullkomligt öronbedövande knall följde på den svidande långa eldslåga som slog ut från gevärsmynningen. Anne kände tryckvågen av skottet som ett slag mot sin kropp och höll nästan på att falla av stolen. Rådjuret hoppade rakt upp i luften, kom ner på alla klövarna och satte full fart framåt. Men tydligen snubblade djuret på något, för den föll till marken efter bara några språng. Den reste sig igen, bara för att åter falla omkull. Anne förstod att den var träffad och tryckte händerna ännu hårdare mort öronen för att inte behöva höra några skrik. Men några skrik kom aldrig. Det prasslade bland blad och löv och dunkade lite i marken när rådjurets ben sprattlade febrilt. Men rörelserna avstannade efter en kort stund. Anne upptäckte nu först att Jan hade ställt sig upp och följde rådjurets rörelser i siktet, beredd till ett nytt skott om det skulle behövas.

Anne skakade i hela kroppen. Chocken av smällen och djurets dödsryckningar hade fått henne i tillfällig obalans. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hon stirrade lätt skräckslaget på Jan. Men han såg enbart glad ut. Långsamt sänkte han geväret och log mot henne för en sekund.
"Hurra! sade han högt. Nu kan vi prata!" Anne rusade upp från stolen glad att slippa sitta overksam.
"Jag trodde du sov! Att du inte såg den"! ropade hon upprört till honom.
"Sov"? utbrast han. "Inte kan man sitta och sova en sådan underbar morgon. och så mycket som har hänt dessutom. Det var länge sen det har varit en sådan trafik runt oss".
"Jaa"! utbrast Anne. "Det satt en liten fågel nästan alldeles PÅ mig", rabblade hon ivrigt och orden nästan snubblade på sin väg ut. "Men rådjuret! Du, vi måste se så det verkligen är dött".
"Lugn, bara lugn", log han och strök mössan av sig. "Nog är det dött alltid. Kom så går vi och tar hand om det".

Tillsammans gick de ner från kullen och ut i kraftledningsgatan. Anne hade glömt exakt var djuret fallit och gick runt lite på måfå innan hon frågade Jan var det tagit vägen. Han visade henne var det stått när skottet gick. Det fanns lite hår på marken om man tittade riktigt noga och lite blod på några blad. Anne rös när hon såg blodet och tvekade att gå vidare. Men Jan sade lugnt att rådjuret ligger där borta, kanske 20 meter bort. Och ser antagligen helt och fint ut. Anne svalde en gång och bestämde sig så för att lugnt följa med. Trots allt har Jan gjort det här många gånger, tänkte hon.
Mycket riktigt låg rådjuret en liten bit bort. Anne satte sig på huk och betraktade djuret.
"Så oerhört vackert det är", sade hon tyst.
"Visst är det", svarade Jan. "Känn på pälsen på nosen så mjukt det är". Anne sträckte fram handen och tänkte röra vid djuret men hejdade sig. Jan frågade om hon kände obehag inför det döda djuret och Anne medgav att så var fallet. Hon kände förstämmning över att det djur som för några minuter sedan lugnt gått och betat plötsligt låg här dött. Och att det var de två som var orsaken till döden. Jan nickade och satt tyst några ögonblick.
"Vet du, så kände jag också för mitt första rådjur. Jag var både glad och ledsen. Det är nog viktigt att man aldrig glömmer bort att man tar ett liv. ytterst för att själv få mat. Allt som sker i naturen syftar till att äta och bli fler. Vi människor är också en del av allt detta och har också rätt att äta av det. Och rätt att bli fler", log han med en liten retfull glimt i ögat.
Anne log lite och sträckte så fram handen och strök över nosryggen på rådjuret.
"Hur gammal tror du han är"?, undrade hon och kände försiktigt på hornen.
"Tjaa, skulle tro att han är kanske tre år gammal. Det som förvånar mig lite är att jag aldrig har sett honom här förut. I reviret finns oftast bara en bock. Han kör bort alla spolingar som försöker sticka upp. Men den här verkar vara lite äldre än de ynglingar som drar runt på hösten och försöker para sig med de honor de lyckas snusa reda på. Dvs innan de blir bortjagade. Borta på andra sidan betesmarken, uppe i bokskogsbackarna, har vi en riktigt gammal bock. Ingen har lyckats överlista honom så han måste vara minst en sju, åtta år gammal".
"Hur kommer det sig att du vet så i detalj"? undrarde hon.
"Vi brukar gå omkring och kolla när vi är här uppe. Bröderna Jönsson särskilt, sitter ofta på vår och försommar och inventerar viltbeståndet. Men jag tar väl min del, jag också. Trodde du vi satt och ölade när vi grabbar är här uppe"? Anne skrattade åt honom och avslöjade att hon nog just hade trott att öl var den viktigaste anledningen.
Jan böjde sig fram mot henne och lade armen om hennes axlar. Han kysste henne på pannan, på tinningen och på munnen. Talade sen om för henne hur glad han var att hon hade velat följa med den här morgonen. Fortsättningsvis skulle de kalla den här bocken för "Annes bock". Varje gång de såg på hornen på väggen skulle den här morgonen komma för dem. Hon besvarade villigt hans kyss och de satt en minut eller två, tätt tillsammans bredvid det döda rådjuret. Efter en stund sade Jan att de nog måste ta hand om djuret. Det skulle passas och så måste de bära hem det. Anne tittade på rådjuret och svarade tyst att hon antog att han menade att han skulle ta ut inälvorna.
"Javisst", svarade han. "Det är viktigt och inget får heller förfaras. Här sitter antagligen flera stycken små varelser just nu och tittar på oss och undrar om det skall bli något över till dem". Han förklarade att han tänkte bära in kroppen i skogsbrynet och passa djuret där. För att inte andra djur skulle behöva utsätta sig för alltför stora risker genom att gå ut på den öppna platsen för att äta upp resterna. Han tyckte att hon gott kunde sitta kvar där hon satt tills han var klar. Ett förslag som Anne tacksamt accepterade.

När Jan kom tilllbaka. bar han rådjuret över axeln. Benen var sammanbundna med en rem och upphängda över hans vänstra axel. Anne reste sig upp och strök rådjuret över sidan. Jan räckte över studsaren till henne och föreslog att hon skulle bära den. Det var helt okej, sade han. Det fanns inga patroner i den och dessutom bar han slutstycket i fickan. Anne hängde geväret över sin axel och så anträddes återfärden till gården där de hade parkerat bilen för snart fem tinmmar sedan. Under marschen tillbaka pratade Anne av sig alla de upplevelser hon haft under morgonen. Från de skrämmande, prasslande stegen till den söta lilla fågeln. Jan gladde sig åt allt hon hade sett och upplevt. Han kunde förstås inte låta bli att fråga om hon hade sett räven. Han fick bara ett stort frågetecken till svar. Jodå, förklarade han, ungefär en kvart innan bocken dök upp hade en räv kommit rakt emot dem i den kraftledningsgata som låg i rak linje mot deras pass. Räven hade tyvärr gett sig in i skogen till höger istället för att komma ända fram. Anne medgav att hon inte hade sett ens en skymt av någon räv. Jan skrattade lite retsamt åt henne och tröstade henne med att det alltid händer en massa om man bara sitter stilla och använder sina ögon.
"Många människor tittar, men ser ändå inget", filosoferade han. "Jag är mycket glad åt att du har Sett. Jag hoppas innerligt att du vill följa med fler gånger".
"Jaa", svarade hon med eftertryck. "Om jag vill! Vad skall vi skjuta nästa gång"? Han skrattade högt åt hennes entusiasm.
"Käraste Anne!, om du visste hur många timmar man kan få sitta utan att se ett endaste skjutbart djur. Jagar man älg kommer rådjuren på rad. Är det rådjurstid passerar älgarna på löpande band. Jagar vi hare på marken borta i Sjöbo, finns alla hararna på grannens mark. Nej du, vi har blivit välsignade av Diana idag. Hon bjuder väldigt sällan på något utan att man måste flitigt och omsorgsfullt offra till henne".

Så kom det sig att Jan denna höstmorgon sådde ett frö i Annes hjärta. Ett frö som växte i henne. Växte ut till en vidunderlig blomma. Som i sin tur förökades till en blomsteräng, vilken skulle förgylla hennes framtid ett oräkneligt antal gånger. Även om hon allt framgent delade Jans intresse, försökte hon aldrig själv skjuta något djur. När han en enda gång försökte påverka henne, svarade hon helt enkelt att hon var kvinna. Ägnad åt att ge liv, inte att ta. I just det ögonblicket hon svarade, hade hon full ögonkontakt med honom och såg, för en svindlande kort sekund, i hans pupiller en blixt av universums oändlighet. Glansen och djupet av bilden berörde henne starkt, utan att hon kunde förstå varför. Först sen hon väckts av ett förfärligt telefonbesked en solig höstmorgon några år senare skulle hon förstå bilden.

Men då var det också oåterkalleligen för sent...



2000-01-19
email: sam@hotten.htmlplanet.com
url: http://hotten.htmlplanet.com