|
|
Kapitel 5.
Nyckeln.
|
Jan vaknade av att hans armbandsur pep. Han stängde snabbt av den för att inte väcka Anne och smög ut fötterna från täcket. Sakta och försiktigt gled han ur sängen och reste sig upp. Annes lugna andhämtning visade att hon inte hört honom. Det var ganska skumt i rummet. Den första morgonrodnaden visade sig redan vid sextiden på morgnarna och nu började det snart ljusna på allvar. Han tassade försiktigt ut i hallen och hämtade det lilla platta paket han gömt i sin ena känga. Smög sig därefter ut i köket och stängde tyst dörren om sig. Kaffebryggaren puttrade snart igång och han plockade fram bullar och kakor från skåpen. Ett stearinljus som han hade gömt i köket föregående kväll, letades fram och monterades i en liten ljusstake och så var brickan dukad för Annes födelsedag. Kaffe på sängen ville ha ge henne. Det var första gången som han sov över i hennes lägenhet när hon fyllde år. Förra födelsedagen, den första de firade tillsammans, hade han inte träffat henne förrän på kvällen, efter arbetet. Då kunde han ju inte gärna ge henne kaffe på sängen. Allra sist lade han det lilla platta paketet på brickan bredvid hennes kopp. Redan förra året hade han bestämt sig för att ge henne just den här presenten. Det hade tagit honom en rundlig tid att hitta exakt rätt. Men han var också ganska säker på att hon skulle tycka om hans gåva. Även om hon aldrig rent ut sagt att hon ville ha just en sådan, hade han ändå förstått på henne att det skulle bli uppskattat. Jan log för sig själv. Jodå, visst skulle hon bli överraskad. Det kunde man nog lugnt anta... Ljudlöst smög han in i sovrummet med kaffebrickan. Anne sov fortfarande. Han hade tänt stearinljuset och den lilla lågan avslöjade allt han ville se. Hon låg på sidan med benen uppdragna en bra bit. Vänster arm låg ovanpå täcket och hennes lockiga hår flöt ut över kudden. Han kände hur det svällde i bröstet på honom och han var tvungen att svälja några gånger. Gud, vad han älskade denna kvinna! Hon var allt han någonsin kunnat önska sig. Allt, och mycket mer därtill. De hade nu varit tillsammans i över ett år och hon förvånade honom fortfarande mest varje dag. Han kände sig ofta väldigt utvald, Hon hade ju faktiskt valt honom av alla de män som fanns tillgängliga. Även om han inte riktigt kunde förstå vad hon såg för slags kvalitéer hos just honom. Jan satte sig försiktigt ner på golvet och stödde brickan mot sitt ena knä. Mjukt och försiktigt böjde han sig fram mot Anne och kysste henne på munnen, lätt som fjärilsvingar. Hon rörde sig lite och mumlade något obestämt. Nattlinnet gled ner från axeln och i öppningen kunde han se hennes ena bröst. Han smekte det ömt med blicken, "Gode Gud", tänkte han, "Jag vill älska med dig, inte dricka kaffe...". Men han kysste henne igen och denna gång svarade hennes mun honom. Först mjukt och lite sömnigt, men strax alltmer fodrande. -God morgon min älskade. Gratulerar på födelsedagen. Vad vill du ha till kaffet? frågade han med sin artigaste röst. -Rumsservice, log Anne åt honom. Fullservice, tack! Om du orkar, förstås... De skrattade tillsammans och han lyfte upp kaffebrickan i hennes säng och satte sig nedanför på golvet. Hon tittade sig omkring och frågade slutligen med spelad besvikelse om det inte fanns något enda litet paket till henne. Jovisst!, svarade han. Det ligger ju där, bredvid kaffekoppen! Hon tog upp det lilla paketet, knappt större än en tändsticksask, men inte ens hälften så tjockt. Anne vred och vände på det platta paketet en god stund. Till slut sade hon att hon inte hade en aning om vad det kunde vara i det. Inga skor, ingen handväska, inga läckra underkläder, inte ens en flaska likör. Möjligen en hopvikt tusenlapp? Jan log och viskade i hennes öra att han gärna ville klä av henne nattlinnet innan hon öppnade paketet. Hon gav honom skrattande en liten örfil och sa att han skulle passa sig väldigt noga, annars skulle hon klämma honom någonstans där det gjorde ont. Till slut drog hon bort bandet runt paketen och började veckla upp papperet. Det blev många varv papper innan hon slutligen fick fram föremålet. Det var en nyckel. Anne vred och vände på den. Den var inte ny, det fanns slitagemärken på den. Det fanns ingen text på den, inte mer än ett nummer. Till slut frågade hon honom var den passade. -I låset så klart! log Jan. Vitsen är förstås att du själv skall hitta vilket lås det gäller. -Kan det vara till mitt kyskhetsbälte? fnittrade hon. Fast jag har glömt bort var jag lagt det. -Jag visste inte att du överhuvudtaget hade ett sådant, sade han och lipade åt henne. Hon försökte kasta kudden på honom men höll istället på att välta ut kaffebrickan i sängen. Tillsammans skrattade de åt sina tokigheter och fortsatte smågnabbandet och skämtandet tills kaffet var urdrucket. När de hade klätt sig och kommit i ordning att möta dagen, undrade Anne om de skulle söka efter låset till nyckeln utomhus. Jan svarade att det nog var riktigt. Det var antagligen till och med så, att låset inte ens fick plats i lägenheten. Hon log kokett och svarade att även om det så var en röd sportbil, ville hon inte för någonting i världen byta bort sin gamla Golf. Han lovade henne på stående fot att det lilla problemet inte skulle bli aktuellt. De lämnade lägenheten och gick ut på gången framför huset där hon bodde. Anne tittade misstänksamt i cykelställen de passerade, men Jan visade inte något intresse för de cyklar som stod där. -Nej min älskade, sade han när de närmade sig gästparkeringen. Vi skall ut på en liten biltur. Kanske kan vi hitta något på resan... -Aha! Vi skall hem till dig! log hon. Du har säkert bytt lås till din lägenhet och nu skall vi låsa in oss där i en hel vecka. Bara leva på kärlek! Han svarade henne inte, bara log åt hennes infall. Under diverse småprat körde de de två milen hem till Jans lägenhet. Han parkerade på gatan i stället för att, som han brukade, ställa in bilen i sitt garage. Anne blev omedelbart misstänksam. -Hördudu! Vad har du gömt i garaget? Öppna genast porten, jag vill kolla! Hon räckte ut handen och bad om garagenyckeln. Men Jan gjorde ingen ansats att efterkomma hennes önskan. Hon upprepade därför sin begäran och när han skrattande slog ifrån sig försökte hon knipa honom i benen för att få sin vilja fram. Kiknande satt de och småbrottades i bilen innan han lyckades stöna fram att hon kanske skulle kolla garaget själv. Lätt förnärmat anklagade hon honom för att hitta på ursäkter för att slippa erkänna sig besegrad. Hon hoppade raskt ur bilen och gick fram till garageporten. Nyckeln passade definitiv inte i portlåset. När hon ryckte i handtaget fann hon till sin förvåning att den var olåst. Hon vände sig om och tittade på Jan, som satt kvar i bilen och studerade mönstret på innertaket. Anne insåg att hon träffat rätt. Det fanns ingenting i världen som skulle få Jan att glömma låsa sitt garage. Hon grep i handtaget och tänkte svänga upp porten. Porten fastnade emellertid genast. När hon tittade efter vad som hindrat den från att svänga upp, fann hon att det satt ett annat lås nere vid marken, En stor svart bygel som var fäst i ett par hemgjorda, påsvetsade fästen. Hon tittade på Jan som nu stod bredvid henne och såg väldigt pillemarisk ut. Plötsligt förstod hon, böjde sig ner och provade sin nya nyckel. Den passade förstås och bygeln öppnade sig med ett litet knäpp. Hon svängde sakta upp porten. -Sesam! öppna dig!, viskade Jan tyst bakom henne. Anne tittade misstroget in i garaget. Där stod en liten nätt motorcykel med knallröd tank och glänste i det infallande ljuset. -Du är spritt språngande galen!, sade hon lågt. Du kan inte mena allvar! Skojar du med mig? -Älskade Anne, om jag hade kunnat ge dig en röd sportbil hade jag gjort det. Hade jag haft råd till en väldigt stor diamant, hade du fått en. Men nu är jag bara en fattig stackare, så du får nöja dig med en begagnad motorcykel. Men jag kan lova dig att den är i perfekt skick. Över Annes ansikte spred sig ett leende som växte till ett skratt, som ökade och ökade. Till slut skrattade hon för full hals och valsade runt i garaget med armarna utsträckta som vingar. -För jag har fått en motorcykel! Jag har fått en motorcykel! Jag skall köra mc!! Hon ändrade på flygriktningen, gick i spinn och kraschlandade i Jans famn, slog armarna om honom och kysste honom och skrattade om vartannat. -Tokiga kille! Dårpippi! Knäppgök!, skanderade hon mellan skrattanfallen. Till slut lugnade hon sig men blev kvar i hans famn. Snacka om överraskning! Jag tror fortfarande inte mina ögon. Nu vill jag prova! Och så måste jag ta mc-körkort! Jan lämnade henne i garaget och sprang upp i sin lägenhet för att hämta hjälm och handskar åt henne. När han kom tillbaka fann han Anne sittande på motorcykeln och brummade ljudligt med läpparna åt honom. Han kunde inte hålla sig utan levererade ett flatskratt av Guds nåde. -Jisses, hjälp mig, stönade han, när anfallet gått över. Vilken syn! Tusen spänn för en kamera! Hon klev av motorcykeln och tillsammans rullade de ut den i solljuset. Han log åt hennes lite viktiga uppsyn och frågade om hon kände sig nöjd med presenten. Anne såg in i hans ögon, länge. Hon såg hans glädje över att få ge. Hon såg hans kärlek till henne och hon såg framförallt den värme som gjorde att hon alltid ville vara i hans sällskap. Hon svarade honom att det var alldeles för mycket. Att det var fullkomligt vansinne att ge bort en motorcykel. En bukett blommor hade varit mer än tillräckligt. Men hon sade också att hon var rörd över hans generositet och att hon anade att det var en slags inträdesbiljett hon fått. En biljett till framtida soliga dagar och till många ljusa minnen. Jan visade henne hur tändningsnyckeln fungerade och tryckte på startknappen. Den lilla motorn vaknade till liv med ett vänligt tuffande ljud. Anne, nu iförd hjälm och handskar, klev upp på sadeln och satt så, glad och lycklig som ett barn. Jan förklarade funktionerna på handtag och fotpedaler. Anne trampade i ettans växel och släppte ut kopplingshandtaget försiktigt. Det lilla ekipaget rörde sig sakta framåt på garageplanen och Anne skrek rätt ut i luften av förtjusning. -Titta på mig! Jag kan köra! Jag kan! Jag kan!! Hon vinglade till och fick ett nytt skrattanfall. Jan gick bredvid henne med ett brett leende över hela ansiktet. Anne svängde runt i en stor vänstercirkel och ökade farten till kanske cykelfart. Jan fick fullt upp att visa och ge instruktioner om växling och bromsning. Till slut gick det ganska skapligt för Anne att knattra runt på planen och Jan avbröt lektionen. -Nu går vi upp till mig och äter lunch, föreslog han. Allt är förresten förberett. Och visst hade han förberett lunchen. Fram trollades rostbiff och potatissallad och en grönsallad därtill. Ur kylskåpet tog han fram en rödvinsflaska och öppnade skruvkorken. Anne protesterade mot att dricka vin när hon hade en egen motorcykel parkerad där nere i garaget. Men Jan bara skrattade åt henne och hällde upp i glasen. Ända upp till brädden. Sen lyfte han sitt glas och önskade henne ett underbart nytt år och att hennes lilla båge skulle skänka henne stor glädje. ...samt att hon lugnt kunde dricka den vindruvsjuice som fanns i glaset. De skålade åt varandra och tänkte var och en på det som hänt det sista året och det som låg framför dem. Anne tänkte på den mardröm de råkade ut för ett knappt år sedan och gladde sig åt att den tycktes ha försvunnit för gott. Hon dagdrömde över de härliga turer de skulle ta tillsammans på småvägarna om kvällarna, på mc-turer till badet och till glasskiosken. Och kanske en och annan hemlig tur ut i gröngräset en lämplig, mörk natt... Jan gladde sig också åt det som låg framför dem. Den gemenskap han alltid kände i hennes sällskap. Den värme hon spred i honom när de var tillsammans. Han var mycket nöjd med sitt val av födelsedagspresent och han hade blivit lycklig över hennes reaktioner på hans lilla påhitt. De avslutade sin lunch och satt en stund i hans vardagsrum och pratade över en kopp kaffe. Anne återkom ideligen till sin önskan att få komma ut och provköra sin motorcykel. Jan förklarade att man måste ha tillstånd för övningskörning och en massa annat för att uppfylla statens bestämmelser. Men eftersom de nu var ute "på landet" fanns det säkerligen ingen Länsman på åtminstone tre mils håll. Därför blev det också som Anne ville. Jan körde först med sin gamla Moto Guzzi och Anne följde efter på sin egen lilla Kawasaki. Stolt och glad som en prinsessa på vift. Största delen av eftermiddagen tillbringade de tillsammans på småvägarna i trakten, stannande än här och än där. Framemot kvällningen hade de gjort en liten paus tillsammans, vid pilevallen uppe på åsen. Alldeles där vägen kommer fram ur skogen och man kan se miltals österut. Sju kyrktorn är synliga i klart väder. Anne hittade alla sju och Jan förklarade för henne vad de hette. De satt tätt tillsammans i gräset på dikesvallen och såg solljuset långsamt ändra färg. Från den sena eftermiddagens ljusgula till kvällningens lätta orange. Tills de slutligen startade sina motorcyklar och körde tillbaka. När solen till slut försvann bakom åsen i väster, och stjärnorna tändes på firmamentet, slutade Annes trettiofemte födelsedag. För alltid skulle hon minnas denna dag och den glädje hon blivit beskärd. Trots att hon skulle få fel angående sin förhoppning om att den gamla mardrömmen för alltid var avslutad. Men hon skulle få rätt i att det väntade många lyckliga mil tillsammans med Jan, på den väg som låg väntande på dem. Vart den skulle leda dem visste de inget om. Mer än att de hade valt att färdas på den tillsammans. Samtidigt i en stad drygt trettio mil därifrån, bytte ett paket ägare i mörkret i en park. En man gav en annan en bunt sedlar, i utbyte mot ett svart, platt metallföremål. De båda männen försvann därefter åt var sitt håll och uppslukades av skuggorna. 1999-12-23 email: sam@hotten.htmlplanet.com url: http://hotten.htmlplanet.com |