Jan blev fullkomligt rasande av vrede. Bara tanken på att någon kunde ge sig på hans älskade Anne med knynävarna, gjorde att han omedelbart kokade över av raseri. Efter en enda kort sekunds handlingsförlamning släppte bedövningen och han gick omedelbart till våldsam aktion. Under de två långa språng som behövdes för att komma dem inpå livet, hann hans psyke ändras från en normal människa till ett fullständigt hänsynslöst djur. Ner över hans hjärna sjönk sakta ett vitt flor, som bedövade hans medvetande och förenklade hans reaktioner. "Döda det svinet!" sade floret till honom. "Slå ihjäl honom fort, innan han hinner skada henne!" viskade det i hans öron, innan alla ljud dränktes i ett skärande, envetet pipande ljud som fyllde hans huvud. Jan vräkte sig över mannen som vältes överända och tvingades att släppa taget om Annes hår. Jan hörde inte hennes skrik av smärta. Han var bara uppfylld av florets begär: "Döda det svinet! Nu!". Redan innan de hade landat på golvet i en hög av armar och ben fick han in det första slaget. En klockren träff snett bakifrån på mannens högra käkled. All hans kraft fanns bakom slaget och mannen bedövades för ett kort ögonblick. Jan höll fast honom i hans hår och slog tre korta snabba högerkrokar mitt på näsan, som sprang i blod. Adrenalinet rusade ut i Jans blod och fick hans muskler att mångdubbla sin kraft. Men det bedövade också hans känsel. Han kände därför ingen smärta när mannen bet honom i den högra handen när han försökte hålla fast huvudet mot golvet. Att handen satt fast mot huvudet gjorde bara att det blev till en lättare måltavla. Jan placerade en våldsam vänsterkrok rakt över mannens högeröra. När huvudet slog i golvet släppte tänderna sitt grepp om hans hand och han kunde omedelbart få iväg en hel serie av vänster och högerkrokar mot den förhatliga, vidriga människans ansikte.

Hans egen syn försvann delvis i ett starkt tunnelseende men han kunde likväl se att han hade knäckt mannens näsa. Synen av rinnande blod gjorde honom vild av blodtörst och liggande ovanpå grep han om mannens hår med sin ena hand och skallade honom flera gånger våldsamt över ögonen. Mannens högra ögonbryn sprack redan i den första smällen och blodet stänkte över deras ansikten för varje gång Jans panna small in i det öppna blödande såret. Mannen svor ljudligt och försökte kasta av sig Jan. Denne lättade en aning på sin kropp, där han låg ovanpå och tyngde ner mannen. Så fick han lite svängrum och knäade mannen i skrevet med all kraft, samtidigt som han lyckades blockera en misslyckad högersving och istället svepte handen tillbaka, långt ut åt sidan. Jan följde blixtsnabbt upp öppningen genom att med handen hugga som med en yxa mot mannens högra nyckelben, vilket slogs av med ett skarpt knak. Mannen skrek till av smärtan men skriket tystande omedelbart när Jan med all kraft slog in sin armbåge i mannens mun. Han kände inte någon smärta när han slog in mannens framtänder, trots att han samtidigt skar upp sin armbåge på en trasig tand. Ytterligare ett knä i skrevet på mannen fick denne att rossla och krypa ihop på golvet. Blodet bubblade från den sönderslagna munnen när han försökte andas genom smärtorna. Mannens högra hand trevade efter Jans ögon, men innan den fann sitt mål, högg Jan fast två av fingrarna mellan sina tänder. Han bet till om fingrarna så hårt han kunde och en våg av varm och mjuk tillfredsställelse sköljde genom honom när han kände krasandet av krossade ben och den klibbiga söta smaken av blod.

Jan var nu helt blockerad av galenskap och det envisa pipandet i huvudet. Han såg omvärlden endast i gråtoner i bortre ändan av en lång tunnel. Han högg tag i mannens skjortkrage med vänstra handen och hans hår med den högra. Vräkte sig sen framåt över mannen och började dunka hans huvud mot golvet. Sittande över sin motståndare slog han gång på gång mannens huvud mot golvet och försökte samtidigt slå in mannens bröstkorg med sina knän. De enda tankar som överhuvudtaget kunde göra sig gällande i Jans huvud, kretsade runt en febrig önskan att döda den vidriga, stinkande råtta som gjort hans Anne illa. Han såg sig om efter något slags tillhygge och fann en tjock vas av glas som hade rullat in under en omkullvält stol. Jan grep efter vasen men nådde den inte riktigt. Den såg annars tillräckligt tung ut för att han skulle kunna krossa skallen på den ohyra han hade under sig. Men han nådde den ju inte! Han samlade sig och slog mannens huvud i golvet så hårt han bara orkade. Nu, nu låg han alldeles stilla...

Plötsligt kände han andra händer ta på sin kropp, försökte dra honom från den Satans avföda han måste förgöra. Jan snurrade runt i blint raseri och famlade efter den som så förhatligt hade avbrutit honom. Innan han hann slå till den nya angriparen, uppfattade hans bedövade hjärna tack och lov i tid, att det var Anne som drog i honom. Hon såg bara så konstig ut. Hennes mun var öppen och hennes ögon vilda och svarta. Han hörde ingenting. Inget annat än det envisa skärande pipet. Han hör därför inte hur hans Anne skriker, nej vrålar, åt honom: Sluta! Sluta! Sluta! Låt bli honom! Du slår ju ihjäl honom! Sluta då! Du är inte klok! JAN, SLUTA NU!

Långsamt. långsamt kom han fram ur skuggorna. Han stirrade på henne och undrade slött vad det var som hon var så upprörd över. Så blev han medveten om det blodiga byltet som han satt på. Mannens ansikte var en sönderslagen massa av hud, blod, naket kött och åter mera blod. Näsan pekade åt sidan och gapande sår fanns uppslagna över det ena ögat och läpparna. Överläppen var spräckt ända upp till näsan och i den blodiga glipan syntes i överkäken stora öppna sår efter avbrutna och utslagna framtänder. Han stirrade på munnen där rosslande andetag blåste blodiga bubblor varje gång mannen försökte andas ut.

Återigen tog någon tag i honom men denna gång var det en okänd man som kommit in i lägenheten. Annes granne hjälpte henne att resa Jan från golvet. Den nytillkomne tittade en gång på mannen som låg kvar och yttrade bara "Herre Jesus!" innan han sprang ut igen. Anne grep tag i byltet och rullade över honom på magen för att inte det rinnande blodet skulle kväva honom. Sen satte hon sig ner på golvet bredvid Jan och strök honom över ansiktet.

-Älskade Jan! Tack Gode Gud för att du kom. Han tänkte våldta mig... hennes röst sprack och hon började snyfta. Jan såg ut som om han inte förstod vad det var hon sade, men till slut frågade han med svag röst:
-Vem är det? Känner du honom?
-Det är min f.d., svarade hon. Det är över ett år sedan vi gjorde slut, men han ringer ibland och är svinaktig i telefonen... Jag trodde du skulle slå ihjäl honom.
-Jag vet inte, svarade han. Jag vet faktiskt inte. Jag kommer bara ihåg att jag såg det svinet slå dig. Hans ansikte blev rött igen och ögonen till svarta hål.
-Jag skall jävlar i mej avsluta det ordentligt, om jag får se honom en gång till här! Han knöt sina händer i ett nytt anfall av raseri som dock kom av sig när han blev medveten om att hans händer gjorde förfärande ont.. . Knogarna på båda händerna var spräckta och sargade, strimmiga av levrat blod men blödningarna hade nästan avstannat. En fingernagel saknades på vänsterhanden och det bultade av smärta i fingret. Han hade två stora öppna sår på höger handrygg, som hade börjat svullna upp och gjorde det svårt att röra fingrarna, samt mängder av småsår i pannan. Överläppen var svullen och spräckt på insidan mot framtänderna. Hans skjorta var sönderriven och skjortbröstet samt kragen var alldeles nedblodade. Men det mesta av blodet kom trots allt från hans fiende. Varenda muskel i hans alltmer värkande kropp var fullständigt förgiftad av mjölksyra. Det kändes som om hela kroppen var bedövad och han kunde bara med svårighet röra på sig.

En kort stund senare hördes sirener från gatan. Knappt en minut därefter hördes steg i trappan och två ambulansmän kom in i rummet bärandes på en bår.
-Sitt ni bara lugnt kvar där, är ni hyggliga, sade den ene. Polisen är på väg och vill säkert tala med er.
-Okej, svarade Anne, det är min lägenhet och vi tänker inte gå någonstans.
Ambulansmännen lyfte upp den medvetslöse mannen på båren men förmannen skakade på huvudet och de satte ner båren igen.
-Herre jävlar vad han har fått stryk, mumlade han. Vi får lägga honom i framstupa sidoläge. De ändrade på sin börda och försvann sedan ut ur lägenheten med sin börda.
Samtidigt gjorde två poliser entré genom den öppna ytterdörren. Anne berättade för poliserna vad som hänt, medan Jan satt kvar på golvet med ryggen mot en fåtölj. När de pratat färdigt med Anne sade den ene polisen att de måste följa med till polisstationen, men att de först fick köras till sjukhuset för att få skadorna omsedda.

Det dröjde ända till klockan fyra på morgonen innan Anne och Jan kom tillbaka till lägenheten. De hade av vakthavande polisbefäl fått reda på att Annes f.d. hade tagits om hand på intensivvårdsavdelningen med spräckt skalle. Det fanns en viss risk att han skulle kunna avlida av skadorna.
Anne kände en stor svart tomhet inom sig. Den gamla mardrömmen hade hunnit ifatt henne. Allt vidrigt hon tidigare hade fått utstå av den psykopat hon en gång varit tillsammans med, flöt nu upp till ytan. Hon intalade sig själv att den avgörande skillnaden nu, var Jan. Och Jan hade sannerligen gjort sin del. Men om nu ex.et dog av skadorna, var livet likväl förstört. Hans hämnd från andra sidan graven, tänkte hon förtvivlat.

Jan var fortfarande bedövad av det som hänt. Det var allt några år sedan han senast varit inblandad i ett gatuslagsmål och han var skrämd ända in i själen av det sätt på vilket han reagerat. Det enda han riktigt kom ihåg var det vitglödande raseri som, likt en magnesiumfackla, tändes i honom när han förstod att det var Anne som var i fara. Hans Anne! Tänk om han dör! Tänk om jag har slagit ihjäl det svinet, tänkte han olyckligt. Hur skall det då gå för mig? Och för oss? Han satte sig klumpigt ner på en köksstol. Musklerna protesterade kraftigt mot alla rörelser han tvingade dem att utföra.
-Vilken jävla, jävla, jävla dag, stönade han och begravde ansiktet i händerna. Men Anne lutade sig över honom, strök tröstande över det blonda håret och kysste hans sargade händer.
-Säg inte så där, min älskade! Om inte du kommit i precis rätt ögonblick, vet jag inte hur det hade gått. Vi skall tvärtom tacka Gud för att vi kom undan med livet i behåll. Det är ju inte någon av oss som hamnat på sjukhuset.

Anne gick ut i vardagsrummet i avsikt att försöka tvätta bort de värsta blodfläckarna från mattan och från golvet, men orkade inte fullfölja. Det verkade också lite oviktigt i den rådande situationen. Över huvudtaget såg vardagsrummet förfärligt ut. Ett bord hade slagits sönder och det låg jord och krossade blomkrukor överallt. Den tunna sirliga trästol som hon hade ärvt av sin mormor var nu bara en hög av trasiga pinnar och golvlampan som stått bredvid var böjd på mitten. Mattan låg hopknölad och det fanns en hel del blod både på golvet och på mattan. Till och med på tapeten bredvid vardagsrumsdörren.
Hennes ben bar henne inte längre och hon sjönk ner med en duns, sittande på golvet. Hon började gråta, först tyst men sen allt kraftigare efterhand som krampen släppte. Jan tog en hel evighet på sig innan han kom ned på golvet bredvid henne. De satt så, med armarna om varandra och grät tillsammans. Båda kände att kvällens mardröm äntligen började släppa. Efter kanske en kvart, kanske en halvtimme, hade den värsta ångesten släppt och de reste sig mödosamt för att gå till sängs och försöka sova lite.

Tysta klädde de av sig. Anne fick hjälpa Jan av med kläderna eftersom hans sargade muskler vägrade göra full tjänst. Utan att säga ett ord låg de i varandras armar i hennes säng tills sömnen slutligen tog dem i sin famn. De sjönk ner i en barmhärtighetens dvala, samtidigt som koltrasten i parken mittemot började sjunga på sin första trevande morgonhälsning.

Anne och Jan hade, tack vare en lycklig tillfällighet, undgått att bli offer för en psykopatisk galning. Båda trodde att mannen nu fått sig en läxa som han aldrig skulle glömma. Tyvärr hade de rätt. Just därför skulle deras vägar korsas ännu en gång...