De fick vänta i fjorton dagar, men Anne lyckades hitta just det där lilla extra. När de kom fram till den angivna adressen på fredagseftermiddagen fann de en liten timrad stuga, blygt inkrupen bland halländska tallar, drygt hundra meter från stranden av det brusande Kattegatt. Stugan var ganska ny och förvånansvärt komfortabel. En stor veranda längs med långsidan vette direkt mot havet. På de andra tre sidorna gick de knotiga, förvridna tallarna ända in på knutarna. Alla bekvämligheter fanns, inklusive en stor öppen spis. De två var väldigt nöjda med sitt val av retreat.

De packade snabbt upp sina väskor och bryggde sig därefter en kopp kaffe, vilket intogs i den lilla matplatsen. Anne tyckte att de gott kunde ta sig en promenad meddetsamma för att orientera sig i den närmaste omgivningen. Jan tyckte däremot inte det var så brått, men föll till föga när han såg hennes iver.
-Förresten ser det ut att bli regn framemot kvällen, siade han och tittade på västerhimlen. Molntäcket såg faktiskt ovanligt tjockt och mörkt ut
-Pytt, svarade Anne käckt och kastade sitt hårsvall bakåt med en knyck på nacken. Vem är rädd för lite vatten? Jag har packat regnkläder. Har inte du det? Hon log retfullt och kastade en sockerbit på honom.
-Hörrudu! Vad är det frågan om, skrattade Jan. Vill du att jag skall kittla dig? Passa dig noga, annars skall jag minsann ge dig vad du tål!
Han kastade tillbaka sockerbiten på henne och de slöt skrattande fred för ögonblicket.

Efter kaffet klädde de på sig ytterkläderna och gick ut för att undersöka omgivningarna. Stugan låg alldeles för sig själv i skogsbrynet, om man nu kunde kalla tallplanteringen för skog. Ingen annan bebyggelse fanns ens i närheten. Mellan huset och havet gick en bred remsa av närmast ljunghedskaraktär. Här och där beströdd med buskar och en eller annan vindpinad och förkrympt tall. Närmast strandlinjen fanns ett band av beväxta sanddyner. Men på sina ställen var växttäcket sargat och sanden bredde där ut sina kvävande fingrar och drog ner allt det gröna i sitt djup.

Himlen var mörk och lite hotande. Vinden hade tilltagit en hel del sedan de hade anlänt. Om det fick för sig att börja regna, skulle inte ett paraply hålla länge i den blåsten, det var en sak som var säker. Några paraplyer hade de emellertid inte med sig, utan de var betydligt mera praktiskt klädda i oljerockar. Anne hade dessutom en grön, ganska smalbrättad regnhatt på sina rödblonda lockar.
När de klev ut på verandan kom det en vindstöt som slog dörren ur hennes hand och smällde igen den högst ovarsamt. Dessutom tog den hennes hatt ifrån henne och sände den flygande och rullande över verandan tills den fastnade i bortre ändan, på en blomsterlåda. Jan tog ett tigersprång efter hatten och fick tag i den innan vinden hann lirka loss den igen. Han överräckte till Anne den med en djup bugning.
-Varsågod min älskade! Jag går genom eld och vatten för att ge er allt vad ni vill ha.. och blinkade menande. Anne skrattade glatt åt hans gymnastiska övningar och tog emot hatten med en nigning, öppnade dörren och kastade, med en nonchalant gest, in hatten genom dörröppningen. Där hör den hemma! Det är skönare utan, har jag hört, skrattade hon. Jan tog hennes hand och så gav de sig ut i blåsten för att inspektera sitt lilla veckoslutsparadis.

De vandrade hand i hand ner till strandkanten där det brusade kraftigt från bränningarna en bit ut och skickade en dimma av fina vattendroppar in mot land. En skrattmås kom susande förbi på stela vingar, seglande i halvvind med blåsten som enda drivkraft. Jan följde fågelns rasande snabba flykt norrut tills den försvann i diset.
-Tänk om man kunde flyga som en mås. Tumla runt i lufthavet, se världen från ovan och följa vinden och solen varhelst de behagade föra en. Han vände ner blicken mot Anne, som stod och iakttog honom. Hennes hår stod med vindens hjälp som en gloria runt hennes ansikte. Hon log mot honom.
-Du är en riktig drömmare. Varenda fiskmås som passerar följer du med blicken. Vad är det som är så intressant med en gammal mås?
-Men ser du inte det? Det sätt de behärskar sitt flygande, som de behärskar vinden. De stiger upp i solen närhelst de vill. För att inte tala om formen på hela varelsen. Perfekt harmoni. En kritvit båge mot en djupblå himmel, eller svartblått hav, eller mot skyhöga, svartnande molntorn. Tänk att kunna flyga som en mås... Förresten ser du själv ut som en mås. Vit, ren, fri och obunden. Jag tror att du har varit en mås i ett tidigare liv!
Han lade armen om hennes axlar och kysste henne lätt på munnen. Kyssen smakade honung, tänkte han. Ljunghonung. Liksom hennes hår. Doftade av ljung. Definitvt. Det kunde ju inte vara landskapet. I så fall borde det ju dofta ginst och inte ljung.
-Älskade Anne, nu har vi två hela dygn alldeles för oss själva. Ingen kan störa oss och vi kan göra precis vad vi vill och när vi vill.
Anne såg blänket i hans ögon och log för sig själv. En sak som särskilt attraherade henne var den samstämmighet de kände med varandras tankar. De hade bara känt varandra några månader men under den tiden hade de båda vid åtskilliga tillfällen känt på sig vad den andre tänkte. Hon hade häromdagen påpekat detta för honom och menade att det var ett slags själsliga radiosignaler. Men han hade bara skrattat år henne och sagt att han trodde att det var rena tillfälligheter. Om det nu inte bara var så, att de helt enkelt hade gemensamma värderingar. Hon ville inte diskutera det vidare, men tänkte att han nog i sinom tid skulle få upp ögonen, han också.

De kom ut på en strandsträcka som nästan helt saknade vindskydd. Den lilla växtlighet som ändå fanns, var förkrympt och krokig av Västerhavets pinande eviga blåst. Gränsen mellan mark och luft suddades ut. Sanden bars iväg av vinden och raderade ut bilden av fast mark. Istället såg det ut som om deras fötter sattes ned i ett flytande medium. Ett mellanting mellan jord och luft. Ett slags flytande sten. Sanden trängde in i deras skor och strumpor och det räckte att Jan böjde sig ner för att han skulle få sand i munnen. Han spottade och fräste en stund innan han beklagade sig för Anne.
-Usch, tvi! Förbaskade sand. Fast det är mäktigt när bränningarna sprutar upp över klipporna därborta! Han pekade utåt havet där några skär, kanske hundra meter från stranden, doldes i sprutande eruptioner av vatten varje gång en ny våg försökte krossa stenarna.
-Underbart!, svarade Anne med lysande ögon. Åhh, man riktigt känner att man är levande! Känner du också hur blåsten renar själen? Vänta bara tills vi skall gå tillbaka. Då får vi vinden mot oss och man får riktigt arbeta för att ta sig fram. Härligt, härligt, härligt! Hon skrattade högt och lyckligt, rakt upp mot de skenande molnen och den brusande vinden.
Jan log mot henne. Naturligtvis gladdes han åt hennes lycka, även om han från början tyckte att det verkade mindre klokt att gå på promenad när elementen började bli förgrymmade. Men han hade, i alla fall delvis, fått ändra uppfattning. Man kände sig faktiskt väldigt levande när man gick mitt i det begynnande ovädret. Skönt i alla fall att regnet lät vänta på sig.

Anne tog hans hand och drog in honom i lä av en stor havtornsbuske. I dess skydd slog hon armarna om Jan och viskade i hans öra:
-Jag är så lycklig att jag har träffat dig. När vi är tillsammans finns det inget svårt någonstans. Jag blir varm bara du ser på mig och när du tar i mig blir jag alledels svag i benen. Just nu tycker jag att detta är det härligaste väder för en promenad som jag någonsin varit med om.
Han skrattade åt hennes ord, slog armarna om henne, lyfte henne en bit upp i luften och svingade runt henne ett blixtrande, virvlande varv runt horisonten, innan han satte ner henne. En hastig kyss, sen tog han hennes hand och släpade ut henne i stormen igen.

Det fanns en liten udde i miniatyr som stack ut i havet. Knappt trettio meter lång och på sin höjd tio meter bred vid basen. Där gick de ut så långt de kunde och befann sig då mitt ute i strandbränningen. Nästan som om de vore ombord på en båt med skummande stormande vatten runt omkring sig. De lutade sig mot vinden som blötte ner dem med sina drivande stänk och skummande fradga. Anne sträckte ut händerna som om hon ville omfamna världen och började sjunga för full hals. Vinden hade nu nått sådana proportioner att hennes röst nästan försvann i vindens tjut och havets dån. Jan försökte förgäves hindra henne.
-Sluta! Man skall inte sjunga eller vissla på sjön under en storm. Det kan reta havsgudarna så att de låter ens skepp gå under. Tänk om vi drunknar och våra kroppar mosas mot klipporna. Tänk om vi slutar som måsföda!
Hon skrattade en vansinnigs skratt, viftade med armarna i luften och visslade av alla krafter.
-Jag är inte rädd för några lusiga gamla havsgudar! Kom an bara! Kan ni inte blåsa ordentligt? Hon högg tag i hans hand och de sprang skrattande tillbaka till torrare områden.
När de vände sig om, såg de den mörka, nästan svarta, molnvägg som tornade upp sig i sydväst. Jan tyckte att det såg ut som om regnet var på väg redan om några minuter och ville skynda tillbaka till stugan. Men Anne höll honom tillbaka.
-Ta det lugnt Du får nog vad du vill ändå. Men jag älskar att gå vid havet när det är busväder.
-Du är inte klok! Det är väl bra mycket bättre inomhus när det är sånt här väder. För att inte tala om allt vad man kan hitta på...
Han kramade hennes hand och svängde elegant in henne i sin famn. De kysste varandra mitt bland vågornas brus, mitt under de jagande skyarna och just när måsen kom svepande tillbaka alldeles över deras huvuden. Så kom de första tunga regndropparna och de fick brått att ta sig tillbaka till stugan.

När de väl kommit inomhus och fått av sig ytterkläderna, föreslog Jan att de skulle tända en brasa i den öppna spisen. När de väl fått elden att ta sig hade skymmningen redan fallit. Den lilla stugan lystes upp invändigt av vänliga lågors fladdrande sken. De drack te och åt smörgåsar sittande på golvet framför den skönt värmande elden. Jan kunde inte ta sina ögon från sin älskade. Hennes ansikte glödde av värmen från elden, eller om det möjligen var en annan slags eld som tänt rodnaden i hennes hud. Anne smög sig in i hans famn och så satt de tillsammans i mörkret, medan elden spelade sitt ljus- och skuggspel på väggarna och i deras ögon. Vinden hade ökat nästan till stormstyrka och Anne rös när hon hörde tallgrenarna som skrapade på husets baksida. Hon viskade till honom att skrapandet skrämde henne. Det lät prcis som fingrar, som trevade över väggarna. Men eldens tidlösa ljus, doften från veden och det hemtrevliga sprakandet, när lågorna förtärde vedklabbarna, lugnade henne snart. Regnet ökades i sin intensitet. Dropparna trummade på taket och i vindstötarna sveptes regnet in mot fönstren, virvlande och rasslande som maraccas.