Jan pladdrade på i telefonen. Munnen pratade om allt som råkade bubbla upp angående det som hänt förra söndagen. Men längst in i hjärteroten var han redan dels kär som en klockarekatt, dels isande skräckslagen för att hon inte skulle vilja fortsätta bekantskapen med honom. Periodvis under talefonsamtalet visste han inte ens vad som sades. Hans hjärtas dunkande i öronen förtog nästan ljudet av hans egen röst. Hennes röst hörde han däremot klart som silverklockor. Till slut lyckades han emellerid komma fram med sitt egentliga ärende.
-Du, det är dans i Folkparken i kväll. Någon slags dansband från Jönköping, eller om det var Falköping eller nå´t. Har du lust att gå dit? Efteråt kan vi kanske gå på Sam´s Bar och äta en pizza och klämma en öl?
-Jaaa! Vilken bra idé! Åhh, det var hur länge sen som helst jag var i Parken och dansade. Mitt ex. hatade dansband. Kan du inte komma och hämta mig? Skall vi säga vid sju-tiden? Jag antar att dansen börjar klockan nio?
-Okej, sju blir kanonfint! Men du får inte klä dig för stiligt, är du snäll. Jag har inte några direkta danskläder. En grå kostym har jag, om det duger?
-Ähh, det spelar väl ingen roll. Ta du din grå, så tar jag min lilla svarta. Då säger vi klockan sju!

Han ringde på hennes dörr prick klockan sju. I sin grå kostym. Dessutom medförande ett dussin knoppande blodröda rosor. Till den vackraste kvinnan på den norra hemisfären, sade han rodnande när han överlämnade dem till henne, när hon öppnade dörren. Hon tackade för blommorna, likaledes rodnande. Uppenbarligen var de två människor som hade fått kontakt på samma väglängd.
Hon bjöd honom att stiga in och väl innanför dörren stod han bara och log och fånstirrande på den ljuvliga, underbara, fantastiska kvinna som stod där framför honom.
- Gode Tid!, viskade han. Jesus Maria, vad du är vacker!
Hon såg också alldeles otrolig ut. Det långa lockiga håret som föll ner över de nakna skuldrorna, de trådsmala axelbanden som höll uppe en sotsvart vattrad sidenkänning, de långa smala benen i mörka nylonstrumpor vilka slutade i ett par svarta pumps med ett strasssmycke i miniatyr framtill på tån. Han kände sig som den fattige kusinen från landet, vilket han också medgav inför henne. Anne skrattade åt hans farhågor. Ånej du! log hon. Herrn ser alldeles förträfflig ut själv. De andra tjejerna kommer att bli sotis av bara den!

Danskvällen blev just den härliga upplevelse som de önskade sig. För Jan blev det några timmar i Paradiset. Han fick dansa tätt, tätt, intill den kvinna han åtrådde allt mer för varje timme som gick. Hennes varma, mjuka kropp gjorde honom yr och galen. Inte riktigt lika yr som när de träffats på Snickerifabrikens parkering förra helgen, tack och lov. Men tillräckligt yr för att inse att han drabbats av något alldeles särskilt. När hon gled riktigt långt in i hans famn och han begravde sitt ansikte i det rödblonda burriga håret, vällde känslorna fram i hans hjärta. Om inte om hade varit, kunde han ha börjat gråta av lyckokänslan. Men det tänkte han verkligen inte göra där, på ett allmänt dansgolv. Däremot kände han en djup och innerlig tacksamhet mot Försynen som låtit honom träffa denna otroliga kvinna.
Hennes hår doftade rikt som en sommaräng och kittlade hans näsa och hennes hand kändes härligt varm i hans. Försiktigt kysste han henne på tinningen. Just nu finns det ingen annan plats i världen jag vill vara på, än just här, med dig, viskade han i hennes öra. Hon gled ännu något lite närmare honom som tecken på att hon hört honom. När orkestern tystande och låten var slut, stod de kvar på dansgolvet, hållande om varandra som om de önskade att musiken aldrig skulle ta slut.

De dansade bara med varandra. Förutom några stunder då de gick ut för att hämta lite luft, dansade de hela kvällen. När klockan blev ett, tackade sångaren i bandet för sig och utannonserade att man nu tänkte spela sista dansen för den kvällen. För Anne kändes det som om hon var en del av en dröm. Allting kändes så hemvant och likväl som om livet nyss hade börjat. Dansmusiken, värmen, trängseln på dansgolvet, alla festklädda människor, dofterna av tobaksrök, parfymer och rakvatten, hans närhet och den trygghet hon så starkt kände i hans famn, berusade henne. Berusade henne på ett sätt som hon aldrig någonsin upplevt innan. När de nu dansade sista dansen tillsammans höll hon med bägge händerna om hans rygg. En sådan närvarokänsla som hon hade i just de ögonblicken, hade hon aldrig tidigare känt med någon annan människa. Musiken gick rakt in i nervbanorna och dövade alla andra ljud. De känselintryck hennes kropp fick av att känna hans kropp mot sin egen, fyllde ut det resterande utrymmet i hennes medvetande. När musiken slutligen tystnade försökte hon hålla kvar denna känsla i ett slags försök att känna evigheten. Men det är inte förunnat människorna, att levande få smaka den frukten.

Hon lösgjorde sig sakta och mötte hans blick. Händer sökte händer. Läppar sökte läppar. Två par ögon som sökte varandra och frågade, svarade och berättade om allt som fanns att säga under tiotusen år. De kysstes innerligt och stod sedan tysta i varandras armar medan dansgolvet avfolkades runt omkring dem. Det var Anne som först bröt tystnaden. när hon sade:
- Jag bryr mig inte om någon pizza. Vi åker hem till mig istället.
Och så blev det.

Så snart de stängde ytterdörren till hennes lägenhet bakom sig, kastade de sig i varandras armar. Ytterkläderna föll till golvet och skorna sparkades av. Anne skrattade lyckligt och bet Jan lätt i örat.
-Kom nu min bäste herre. Nu skall jag minsann visa dig ett och annat. Hon grep tag i hans hand och drog honom med sig mot sovrummet.
-Nej, nej! Han låtsades bli förskräckt och kämpade emot. Vad gör du? Jag vågar inte, fresta mig inte!
De tumlade fnissande och skrattande in genom sovrumsdörren och föll ner i hennes säng, lyckliga som två barn. Hon lyckades komma ovanpå honom och startade ett vilt kittlingskrig. Sängen protesterade i högan sky, skratt och skrik ekade i sovrummet, när de försökte ge igen för den andres kittlingsanfall.

Till slut var de tvungna att ge upp, båda andtrutna och svettiga. Anne sträckte ut sig på sängen och hennes ögon mötte Jans. Han reste sig sakta upp ur sängen, tog om hennes ena hand och fick henne att kliva ur sängen och ställa sig mittemot honom. Han log rakt in i hennes ögon,
-Älskade. Älskade Anne. Underbara, fantastiska, sexiga, läckra, berusande kvinna. Nu tänker jag klä av dig och älska med dig. Älska dig tills solen går upp och så ännu en gång.
Anne log mot honom utan ett ord. Hennes fingrar löste upp hans slips och knäppte upp skjortknapparna på hans skjorta. Han lät sina fingrar glida upp över hennes armar, över axlarna, förde ner klänningens axelband och lät den svarta sidenklänningen av sin egen tyngd falla till golvet. Han klev ur de byxor som ett ögonblick tidigare, alldeles av sig själv, fallit till golvet. Deras läppar möttes, samtidigt som två par händer smekte varandras kroppar, på alla de ställen som endast sällan möter andras beröring.

Anne njöt av att låta sina fingrar känna, smeka, runt hans hårda överkropp Hon drog in hans doft i sina näsborrar. Den oerhörda doft som hon redan på dansgolvet hade hetsats av. Nu fyllde den henne i varje por, fyllde henne med förväntan. Fyllde henne med en önskan att livet måtte förbli just så här. I evighet. Amen.

Jan var uppfylld av den mest berusande känsla någon man kan ha, när han i sina armar håller den kvinna hans hela åtrå begär. Hans händer smekte hennes små förtjusande ljuvligheter till bröst. Bröstvårtorna svällde av beröringen och kittlade i hans handflator. Känselcellerna i hans händer skulle för alltid minnas hennes brösts mjuka rundning och dess lena varma hud. Händerrna gled vidare över hennes rygg, ner över den smärta midjan och vilade slutligen på hennes höfter.
-Anne, Anne, Anne, viskade han till de blå ögonen. Underbara Anne. Älskade Anne. Vackraste Anne. Nu är du min. Och jag skall vara din. I evigheters evighet. Tills döden skiljer oss åt!

Med högra handen tag han tag under hennes knän och svängde upp henne i sin famn, bar henne fram till sängen och lade ner henne där, försiktigt. Hon sträckte med välbehag ut sig på sängen. Hennes ögon lämnade inte för en sekund hans. Sängen knirrade en liten aning när han gled ner bredvid henne. Hans händer smekte Annes ansikte, hår, följde näsans fina linje ner över hennes skrattlystna mun och runt den smala halsen. Samtidigt som han kände hennes mjuka händer stryka honom över bröstkorgen, upp över axlarna och ner över skulderbladen. Beröringen av hennes fingrar lämnade strimmor av eld i hans hud. Strimmor som brann, länge efter det att beröringen upphört. Hans läppar kysste hennes öron och ögon, fortsatte till ett möte med hennes läppar och vandrade vidare till hals och axlar. Tungan sökte sig fram längs vecket under hennes bröst, vilket fick hennes andhämtning att bli oregelbunden. Hon stönade tyst när tungan rörde vid hennes bröstvårtor. Han lät sina läppar stryka fram och tillbaka över vårtorna och stönandet övergick till ett kvidande. Hennes fingrar löpte över hans huvud och genom håret. Han kände hur hennes fingrar darrade av kättja.
-Jag vill älska med dig. Hela natten. Hela tiden, i återstoden av mitt liv, viskade han till hennes navel, när han kysste den på sin väg ner mot hennes sköte.
-Jag vill att du skall bli fullkomligt tillfredsställd. Jag vill att du skall längta efter mig. Jag längtar ju efter dig hela tiden. Jag kommer aldrig att kunna älska med en annan kvinna, efter denna natt. Hur skulle jag kunna det? De skulle ju då bli jämförda med dig. Och den jämförelsen kan ingen, ingen annan vinna. Varför skulle jag ens vilja ha en annan kvinna? Det finns ingen annan som Du!
-Jag vill ha Dig, viskade hon nästan ohörbart. Jag borde inte göra det här. Men jag vill! Jag vill! Du är en riktig karl. En sån som bryr sig om mig, som älskar mig, på riktigt... Jaa, jag vill ha dig!

Hon drog upp knäna och vek ut dem åt sidorna, därigenom blottade hela sin kvinnlighet. Hennes kön sände sina ångande signaler rakt in i Jans hjärnbark. Årtusenden av kärlekstörstande människobarn hade på samma sätt ropat ut sin längtan. Hans mun sökte hennes blygd. Hans tunga förenade dem genom att tala sitt stumma språk till hennes kön. Plötsligt reste hon sig upp och förde hans huvud åt sidan. Hon visade med en handrörelse att han skulle lägga sig på kudden, bredvid henne. När Jan gjorde så, gled Anne smidigt runt och plötsligt låg de i 69-ställning. Vilket var hennes avsikt. Med ytterst försiktiga fingrar smekte hon hans pung och snopp, tills den senare var så blodfylld att den smärtade. Med tummen och pekfingret förde hon sakta ner förhuden över ollonet. Hennes tunga rörde sig runt det nu glödande ollonet tills hon begravde det helt i sin mun.

Jan stönade av den brännande beröringen och kastade sig krampaktigt av och an i sängen, vilken knirkade vildsint under hans rörelser. Plötsligt kom det från ingenstans ett susande ljud, som ökades till ett dån och fyllde hans öron. Inuti hans huvud blixtrade och flammade det av ljuskaskader och han stönade och kved med hopsnörd strupe. Allt medan hennes mun omfammnade hans lem, fram och åter. Dofterna från hennes fuktiga sköte trängde sig till slut igenom hans bedövning och Jan begravde sin mun i hennes grotta. Drickande livets safter och kyssande dess källa.
-Min egen älskade kille. Nu, vill jag ha dig i mig, tills jag inte orkar mer. Men du måste ha kondom. Jag är för gammal för att vilja bli med barn. Anne log mot honom, med blossande ansikte.
-För gammal? utbrast Jan, hetsigt. Nej, nej, nej! Du är den vackraste, mest eggande, underbaraste kvinnan i hela kristenheten. Det finns ingen annan i världen jag hellre vill göra med barn än Dig! Säg att du vill ha mitt barn! Säg det nu!
- Nej, nej, inte så, viskade hon ömt. Inte nu. Jag vill bara älska med han, som har förvridit mitt huvud. Åh, varför måste du dra ut på det och pina mig så.
Hon trollade fram en kondom ur intet och reste sig upp på knä. Kärleksgudinnans kropp lyste av silver och guld i ljuset från gatlyktorna utanför. Hon böjde sig fram, öppnade det lilla plastpaketet och smekte hans smärtsamt erigerade lem.
-Får jag nöjet att sätta på den? frågade hon med retsam röst.

De timmar som sedan följde, kunde de senare inte klart redogöra för. De red varandra. De reds av känslostormar som de inte alls kunde behärska. De kastades ut i rymder som de inte tidigare hade någon som helst erfarenhet av. De reds av känslor så starka och djupa, att de inte kunde försvara sig mot dem. Till slut var de så utmattade, både av rörelse och av kärleksarbetet, att de gled bort i ett slags medvetslöshet. När de omsider somnade i varandras armar, tändes redan morgonrodnaden på himlen i öster.