Historien om Anne och Jan.

Kapitel 12.

Egeisk bagatell. Kreta, del 2.

                                   
Den lilla Suzukijeepen klättrade som en stenget uppför den smala slingrande bergsvägen som efterhand övergick till att bara bli en brant och stenig stig. Efter en ovanligt skarp hårnålskurva planade vägen ut och de kom ut på en äng av ungefär en halv fotbollsplans storlek. Utsikten över byn de nyss lämnat och ut över dalen nedanför var hänförande och alla var rörande överens om att de hittat den perfekta platsen för sin picknick. Det dröjde heller inte länge innan de hade dukat upp alla godsakerna på några badlakan och så högg de in på den något försenade lunchen.

När de efteråt satt mätta och belåtna på klippkanten och beundrade utsikten påpekade Mathilde att det var högst märkligt att det inte fanns några blommor i ett så vackert och storslaget landskap. Jan menade att det kanske var tur för Knud att han inte behövde riskera livet för att plocka edelweiss. På detta fnös Knud ljudligt och sa att han minsann sett betydligt värre berg än de här. Dessutom var han fullkomligt övertygad om att han kunde hitta en blomma eller två om han bara ansträngde sig en aning. Jan tog ett tigersprång upp från sin sittplats och ropade att han var en bättre blomletare än vilken dansk låtsasalpinist som helst och sprang i full fart ut på den gräsbevuxna ängen bakom dem. Knud reste sig lugnt och avmätt och började ta sig utför klippan istället.
- Akta dig! Hitta inte på något dumt nu! Mathilde tittade oroligt efter Knud som högtidligt försäkrade att han verkligen inte hade för avsikt att ställa till med något. Knud klättrade försiktigt nerför branten och höll sig fast med händerna i den lilla växtlighet som stod honom till buds. De två kvinnorna följde honom med blicken och såg till slut bara hans huvud sticka upp bakom klippan. I nästa sekund skrek han till och försvann inför deras ögon och ett rassel av stenar och ett bolmande rökmoln dolde vad som hänt. Mathilde skrek chockad av fasa med sina lungors fulla kraft och Anne vände sig om och ropade efter Jan som redan uppfattat vad som hänt och som springande var på väg tillbaka.

- Knud! Var är du? Hur gick det? Jans röst ekade ut bland klipporna, tillsammans med Mathildes torra snyftningar. Hon stod bredvid Jan och tryckte sina knutna händer mot sitt nu blekvita ansikte. I den absoluta tystnaden som följde, kunde de tack och lov höra en svag röst ropa ett svar.
- Hallåååå! Hör ni mig? Jag föll ner på en klipphylla! Ta det lugnt. Allt är okej!
Mathilde började gråta av lättnad och föll i Annes tröstande armar medan Jan ropade en fråga till Knud om han själv kunde ta sig upp. Denne svarade emellertid nekande. Klippan var starkt eroderad och han vågade inte ta chansen att försöka klättra upp. Jan sprang bort till bilen och började leta efter ett rep eller en bogserlina, vad som helst som kunde användas till att hjälpa Knud från dennes prekära belägenhet. Men han fann ingenting som kunde användas. Han gick tillbaka till klippkanten och förklarade för Knud att de inte hade något rep men att Mathilde och Anne skulle köra tillbaka till byn och hämta hjälp. Han själv tänkte vänta vid klippkanten. De kunde ju åtminstone fördriva väntetiden med att prata med varandra. Han förklarade därefter för Anne att de behövde ett rep. Eller flera om de verkade lite korta. Det behövde antagligen minst tjugo meter och det vore en god idé att ta till lite extra för att slippa köra tillbaka om repet var för kort. Kunde de hitta någon person som såg stark ut och kunde hjälpa till att hissa upp Knud vore det också bra. Anne och Mathilde klev skyndsamt upp i jeepen och susade tillbaka nerför bergsvägen och försvann snart i ett dammoln.

Jan satte sig på klippkanten och anropade Knud.
- Hur ser det ut där du sitter? Kan du sitta ner förresten?
- Ingen fara. Jag har säkert tio kvadratmeter att husera på, även om man räknar bort all sten och grus jag drog med mig. Vet du, det finns till och med några förbannade blommor här…
Jan log för sig själv. Det var nog ingen fara med Knud när han hade tid att snoka efter blommor.
- Tror du det går att hissa dig rakt upp med ett rep?
- Kanske. Kanske inte. Det finns en större sten en bit upp som ser ganska otrevlig ut. Den vill jag inte gärna ha i skallen när ni börjar dra. Kanske jag borde försöka flytta mig till en bättre plats…
- Se för höge Farao till att inget obehagligt händer, varnade Jan. Satan, Knud, du får inte ställa till med någon förbannad katastrof!
- Ingen fara. Jag gillar inte heller det här något vidare. Du kan vara alldeles oerhört lugn för att jag inte vill kana ännu längre ner. Det ser djupt ut...

Knud förflyttade sig försiktigt till den högra sidan av hyllan där han hamnat. Där fanns det en buske och en del större klippblock. Han fann till sin förvåning tre stenar som låg som om de var lagda ovanpå varandra och undrade för sig själv hur det hade gått till.
- Jan! Här ligger det tre stenar staplade på varandra!
- Vaaa?? Då måste det ha funnits någon annan människa tidigare på din klipphylla. Som har staplat upp dem menar jag. Finns där fler spår?

Med stor försiktighet rörde sig Knud runt kring de större stenblocken men han fann inga andra spår än de tre staplade stenarna. Han hävde sig upp över det stenblock som såg ut att ligga stadigast och grep tag om den närmast belägna busken. I en långsam och försiktig rörelse halade han sig upp över stenen och flyttade över fötterna till sin nya position. När han satte ner högerfoten och förde över vikten dit försvann hans fot rakt ner i avgrunden. En sky av ångest svepte över hans ansikte och håret reste sig på hans huvud, ända tills han fick grepp om stenarna runtomkring. Kallsvetten bröt ut i pannan på honom och det flimrade för hans ögon. Åh Gode Gud! Det kändes för ett ögonblick som om livet var kört. Han såg nu att han bara hade trampat ner med benet i en djup håla mellan busken och stenen. Det gjorde ont från skenbenet där han skrapat sig och det började redan värka i vristen där den hade glidit mot hålkanten. Skit samma om det gjorde lite ont, han satt ju i alla fall kvar i den relativa tryggheten på sin egen lilla klipphylla.

När han drog upp benet lutade han sig fram och tittade ner i hålet. Det var inte djupare än att han nästan hade bottnat. Längst ner i hålet låg något som såg ut att en gång ha varit ett tomt cigarettpaket. Knud lade sig ner på magen och försökte nå paketet. Med stor ansträngning nådde han det faktiskt och hållande det mellan de yttersta fingertopparna lyckades han bärga fyndet. När han väl fått upp det såg han att paketet ingalunda var tomt. Eller rättare sagt, det innehöll en brun massa som en gång i tiden säkert hade varit cigaretter. Han funderade över vad det kunde betyda. Någon hade tappat sina cigaretter ner i hålet. Denne någon hade inte fiskat upp paketet. Antingen struntade ägaren i det han tappat eller också visste han inte att han hade tappat paketet. Hade han haft brått? Om han också precis som Knud hade kanat ner för branten borde han haft all tid i världen att röka? Varför hade han då haft så brått? Tja, han hade kanske knuffat någon annan utför stupet? Eller också hade han gömt en påse heroin i hålet? Kanske stulna ädelstenar? Knud tilltalades alltmer av sin idé. Om man bara hasade runt på andra sidan hålet borde han kunna nå längre ner med händerna. Han tog sig oändligt försiktigt runt busken, sträckte sig ner så långt han kunde och fann, nätt och jämt förvånad, att det dolde sig en slags spricka in under stenarna. Där fanns något instoppat som kändes som en säck. Antingen var den alltför tung eller också satt den fastkilad för han kunde inte rubba den det allra minsta. Men det som var uppenbart var förstås att någon hade gömt något värdefullt och att denne någon haft så brått därifrån att han struntat i att plocka upp sitt tappade cigarettpaket. Knud satte sig upp och flinade stilla för sig själv.

- Jan! Är du kvar?
- Jamen där är du ju! Var tog du vägen? Hörde du inte att jag ropade på dig?
- Nej, du får ursäkta mig. Jag har hittat en säck härnere!
- Vad säger du? Vad har du hittat?
- En säck! Jag vet inte vad det finns i den för jag når den inte men den är gömd inne i en spricka och tycks väga ett ton.
- Ge fan i den! Ställ för höge Jävulen inte till något! Hör du det! Knud!!!
- Nej jag lovar. Ta det lugnt. Nu väntar vi på de andra.

Anne körde tillbaka till byn så fort hon vågade. Hon insåg att det inte var livsviktigt brådskande och hon önskade inte att byinnevånarna skulle få för sig att hon körde som en idiot. Inte efter vad hon fått sig berättat tidigare på dagen. När de svängde in på torget satt till all lycka de båda äldre kvinnorna kvar vid brunnen. Anne stannade bredvid dem och hoppade ur jeepen. Kvinnorna hade redan förstått att något var fel, det skvallrade förstås Annes och Mathildes ansiktsuttryck om. Anne stod stilla några sekunder och försökte få andhämtningen att bli normal innan hon förklarade vad som hänt. Hennes äldre vän slog genast händerna för ansiktet när hon förstod vad som hänt. Vi måste hämta prästen, förklarade hon. Nej, nej, försökte Anne, vi behöver hjälp att dra upp honom. Kvinnan gav till ett litet försiktigt skratt som hon försökte dölja med handen och sa att det var just vad hon menade fast det kanske lät som något annat. Skrattet lättade lite på stämningen och de båda äldre kvinnorna klev upp i jeepen och visade vägen. En minut senare parkerade de utanför en liten kyrka och Annes bekant hojtade högljutt och gav sig i kyrkan. Ett ögonblick senare kom hon ut med en väldig man iförd en svart prästkappa i sitt släptåg. Grekiskan smattrade i kulsprutesalvor och Anne kunde inte alls hänga med i vad som sades. Det visade sig inte heller vara behövligt eftersom prästen i nästa ögonblick presenterade sig på engelska. Fader Nikolas hette han och när han fått problemet klart för sig störtade han tillbaka in i kyrkan och kom strax tillbaka med en försvarlig rulle rep hängande över axeln. Han embarkerade jeepen liksom även Annes bekanting gjorde. Fjädrarna i ekipaget knarrade och gungade under tyngden när Anne försiktigt körde genom byn och tillbaka upp på bergsvägen.

Efter en liten stund, som kände som en evighet för de båda väninnorna, nådde de fram till platsen där Jan skyndade dem till mötes. Anne presenterade Jan för fader Nikolas och för den gamla som visade sig heta Anna. Jan förklarade Knuds belägenhet för dem och tillsammans rullade de ut repet och ropade ner till Knud att de tänkte fästa repet i jeepen och kasta ner ändan till honom, så skulle han vara uppe i ett nafs. Jeepen kördes fram lite närmare kanten, repet gjordes fast i en bogserögla och kastades ner till Knud. En knapp minut senare stod denne åter uppe i tryggheten bland sina vänner. Mathilde flög honom om halsen och hennes lättnad över den lyckliga utgången var hjärtevärmande stor. Knud kunde ändå inte låta bli att mitt under allt kramandet berätta för prästen vad han funnit i hålan under busken. Fader Nikolas stod en stund och funderade över upplysningen och sade till slut att han ville att de båda männen skulle fira ner honom för att han skulle få undersöka fyndet. Jan och Knud tittade på varandra. Jan tyckte att det kanske var onödigt att utmana ödet. Denna gången hade allt gått bra men man visste ju aldrig... Knud log mot prästen och kommenterade på danska till Jan att det måste vara alldeles riskfritt. En präst har förstås tumme med Gud och då kan det väl inte vara så farligt. De accepterade således fader Nikolas förslag och knöt först en dubbel slinga av repet som gudsmannen både kunde sitta i och ha runt axlarna. Därefter trädde de repet runt jeepens bakaxel som en enskuren talja och så började de båda vännerna långsamt fira ner prästen. Efter någon minut slaknade repet och de förstod att fader Nikolas nått ner på hyllan. De hade överenskommit att repslingan skulle sitta kvar runt axlarna så att det fanns en säkring om det skulle hända något oförutsett. Efter några minuter ville han bli upphissad och med förenade krafter hade Jan och Knud snart hissat upp den bålde bergsbestigaren.

- Jag behöver ett spett, förklarade fader Nikolas. Eller åtminstone något liknande. Något att flytta den ena stenen med.
Det enda ställe som det skulle kunna finnas något användbart på var förstås jeepen och de letade genom den i jakt på något användbart. Men det enda som fanns var en liten verktygslåda med några handverktyg. Plötsligt såg Jan lösningen på problemet. Han grep en liten ringnyckelsats och höll upp den till allmänt beskådande.
- Här har vi vårt spett! Titta skall ni få se.
På mindre än tio minuter hade Jan monterat bort den främre stötfångaren, ett dubbelvikt kromat rör som var närmare en och en halv meter långt och som till och med var bättre än ett spett. Sålunda beväpnad hissades fader Nikolas åter ner till det mystiska fyndet. Den här gången dröjde det mer än några minuter. Efter kanske tjugo minuter hörde de fyra vännerna plötsligt högljudda rop från klipphyllan därnere. Rop som bara ökade i styrka och vildhet. Knud tajtade ögonblickligen repet för att vara beredd om fader Nikolas tänkte försöka sig på en orepeterad himlafärd. Men tonen i prästrmannens åkallanden var omisskännligt triumferande. Ja man skulle rent av kunna säga jublande. Efter ytterligare många långa och högljudda tirader lyckades fader Nikolas få Jan och Knud att förstå att det var dags att bärga expeditionens amatöralpinist. När hans ansikte kom till synes över klippkrönet var det ett högrött och svettigt sådant, som likt en morgonsol steg upp från mörkret.

- Gud är god mot oss! Hans nåd är gränslös! Vår vandring i skuggan är över! Fader Nikolas var närmast rusig av lycka över innehållet i den stora säck han höll i famnen. Väl uppkommen med fyndet lösgjorde han sig från repslingorna och började upphetsat förklara samtidigt som han försiktigt tömde ut säckens innehåll på de badlakan där de fyra andra för en stund sedan avätit sin picknick.
- För drygt två år sedan hemsöktes vår by av usla tjuvar. Hade de stulit från vanligt folk hade vi väl kunnat bära det. Men dessa djävulens avföda stal från kyrkan, förklarade fader Nikolas. Vår kyrkas finaste föremål var en mycket gammal madonnabild av silver. När den försvann började också vår by drabbas av olyckor. Olyckor som kulminerade i två barns död. Ur säcken drog fader Nikolas fram en drygt halvmeter lång staty av silver, omisskännligt föreställande jungfru Maria. Gud har varit nådig mot oss idag, förklarade han ceremoniöst. Han har valt ut er fyra för att utföra sitt underverk. Folk i byn har kommit att tro olyckorna har sitt ursprung hos de utlänningar som ibland hittar upp till vår by. Nu får de se att tack vare dessa fyra utlänningar har vår helgonbild återställts till oss.
- Tacka inte oss, svarade Jan. Vi hade aldrig hittat hit om inte Iannis förklarat vägen för oss.
- Iannis? Vem är Iannis? undrade prästen nyfiket.
- En genomtrevlig kypare på en restaurang på hamnpromenaden i Chania, svarade Anne och blandade sig i samtalet. Egentligen är det ännu äldre än så. Hade vi inte träfat Knud och Mathilde på restaurangen där Iannis jobbar hade vi nog aldrig kommit hit till er by. Hade vi rent av inte träffats på en ö i Västindien i fjol hade vi inte visst vem de var om vi ändå hade träffat dem här på Kreta... Egentligen kanske man kan säga att vi aldrig hade hittat hit om det inte hade varit för en viss spårvagn i Amsterdam.
- Förlåt? undrade fader Nikolas förundrat. Vad i allsindar menar ni?
- Bara att vi är en produkt av alla de händelser som fört oss fram till just detta ögonblick. log Anne. - Gud Försyn, menar ni väl?
- Det är jag inte helt övertygad om. Men att allt som sker oss har ett ändamål, det är jag däremot helt säker på. För min egen del behöver det inte visas från vem eller varifrån det kommer. Men nog är det underbart att er försvunna madonna kommit till rätta.
- Ja! I sanning ett Herrens mirakel. Nu måste ni följa med tillbaka till byn. Ni kan vara övertygade om att det kommer att bli stor uppståndelse. Ni får nog finna er i att bli huvudpersoner för en stund. Han log brett mot dem. Jag skulle inte tro att ni behöver tänka på någon kvällsvard i kväll.

Tillsammans stod de fyra vännerna och såg på när fader Nikolas med varsam hand gjorde ren silvermadonnan med hjälp av en skvätt mineralvatten och en näsduk. Förutom madonnabilden fanns det också en silverbägare som såg ut att vara väldigt gammal. Anne satte sig ner på huk och betraktade den med stort intresse.
- Blev denna också stulen från kyrkan? frågade hon prästen.
- Det stämmer. Den har nog funnits i vår kyrka under mycket lång tid, den ser ju också lite klumpig ut. Anne tog upp bägaren och vände och vred på den. Bägaren var inte längre helt rund. Tiden hade böjt och bucklat till den både här och där. Inte så att det störde utan bara så att man kunde förnimma tidens flykt i metallen. Det fanns svaga rester kvar av en bård runt den övre delen med något slags kantiga skrivtecken. Mitt på bägaren fanns bilder av fartyg och av bekransade huvuden.
- Har ni någon gång haft besök i kyrkan av historiskt välbevandrade personer? Kanske från något universitet med antikens historia bland läroämnena?
-Inte vad jag vet? Men varför frågar ni det?
- Ja, jag är långt ifrån någon specialist. Tvärtom egentligen. Jag är betydligt kunnigare på sydamerikanska artefakter, log Anne. Men den här stilen tycker jag att jag känner igen från någon gammal lärobok. Citera mig inte är ni snäll, men jag undrar om den inte rent av är fenicisk.
-Fenicisk? utropade Fader Nikolas överraskad. Men då skulle den ju vara flera tusen år gammal?
- i så fall är den nog det, svarade Anne lugnt. Jag föreslår att ni låter fotografera bägaren och skickar fotona till universitetet i Athen. Jag är säker på att de blir intresserade.
- Ja det skall jag sannerligen göra. Vi kanske har fått oss till livs två mirakel denna dag.

Anne fick göra turen ner till byn två gånger. Först körde hon ner fader Nikolas och Anna tillsammans med den återfunna madonnastatyn. Så körde hon tillbaka för att hämta sina vänner. Fader Nikolas hade bett Anne att genast hämta sina vänner och köra dem direkt till hans kyrka. Samtidigt som de klev in i jeepen där uppe på berget hörde de en kyrkklocka börja ringa nerifrån byn. Efterhand blev klockringningen allt kraftigare och det gick inte att missförstå att det var en kallelse till befolkningen. Jan tänkte att så här måste det ha låtit för sådär en sjuhundra år sedan när krigsfartyg från Genua eller Venedig siktades på ön och befolkningen kallades till vapen. När de svängde in på det lilla torget framför kyrkan såg de att folk kom hastande från alla håll och försvann in genom kyrkporten. De satt en stund kvar i jeepen utan att säga något. Det verkade som alla byns innevånare hade kommit på fötter. Deras ansikten var allvarliga och i några fall oroliga och alla försvann in genom kyrkporten. Det var Knud som bröt tystnaden.
- Jag bara undrar, skruvade vi fast kofångaren på bilen förresten?
- Nix. Jan flinade åt vännen. Den ligger antagligen kvar nere på klipphyllan. Kanske till och med nere i hålet. Vilken gåta för nästa upptäckare. Var tusan är resten av bilen? Varför står det en kofångare till en Suzuki Vitara, alldeles ensam på en klipphylla Han skakade muntert på huvudet.
- Nähä, här kan vi väl inte sitta och glo. Låt oss se vad som försiggår därinne.

Det som därefter hände blev till en oförglömlig del av deras liv. Inför en fullsatt kyrka förklarade fader Nikolas för sin församling att ett under hade skett. Att silvermadonnan kommit till rätta tack vare fyra främlingar som likt ättlingar till Balthasar, Kaspar och Melchior kommit långväga för att utföra sitt värv. Även om liknelsen haltade en smula blev den omedelbart förstådd av menigheten. Den tidigare fientligheten var nu som bortblåst. Vänlighet och godhet strömmade mot de fyra vännerna. Det dröjde heller inte lång stund förrän rop började höras med en uppmaning att ställa till med något åt madonnans ära. Från det ögonblicket började en storslagen fest materialiseras mitt framför deras häpna ögon. På något märkligt sätt dök det ena efter det andra upp. Först började bord bäras fram, sen kom stolar, därefter dukar, blommor och glas och porslin. Från alla håll och kanter kom folk kånkande på allt som behövdes för en hejdundrande glädjefest. Innan borden ens var dukade började en ensam bozouki spela. När tallrikarna och glasen hade funnit sina platser var en hel orkester igång. Efter mindre än en trettio minuter hade ett gigantiskt knytkalas formats alldeles av sig själv. Och stämningen var i stigande hela tiden.

Anne berättade efteråt för Jan att hon tyckte det kändes nästan som att se en film på bio utan att kunna höra ljudet. Allting verkade så egendomligt, som om det aldrig hade hänt utan bara var en fantasiprodukt i hennes hjärna. Trots att de var medelpunkten för bybornas välvilja och intresse hela kvällen och natten, kunde hon inte frigöra sig från intrycket att allt var en dröm. Jan hade då svarat henne att för honom kändes festen som att köra motorcykel alldeles för fort. Andan gick ur en och ändå gick allting bara fortare och fortare. Det som kändes mest ovant var kanske ändå all den vänlighet som byborna omfattade dem med. Något som var lite svårt att fatta för en kall nordbo.

Festen fortsatte genom hela natten. Hela tiden strömmade det in fler människor på torget för att delta i firandet. Alltfler bilar kom stretande uppför den lilla bergsvägen. Nyheten hade spritt sig till grannbyarna och alla ville delta i glädjen. Från midnatt till långt fram på morgonen var torget fullständigt fyllt av dansande och sjungande människor. Förbrödringen var total. Inte förrän en god stund efter det hade börjat ljusna började folk troppa av hemåt. Vännerna fann sig då installerade i borgmästarens hem där de somnade på soffor och på utlagda kuddar. Det dröjde ända fram till en bra bit in på eftermiddagen innan de så småningom började återkomma till vaket tillstånd.

De tackade sin tillfälliga värd för hans gästfrihet och gick till kyrkan för att ta farväl av fader Nikolas. Denne satt på en stol framme vid altaret och såg ut som om han vaktade de återfunna skatterna. De fick lova att göra ett nytt besök i byn innan de reste hem. Ett löfte som de fann vara lätt att ge.
När de till slut i sakta mak körde ut ur byn syntes överallt glada ansikten som vinkade åt dem. En liten svans av barn sprang bakefter jeepen och följde dem under skratt och stoj ända ut ur byn. Den här gången var det Jan som körde och Anne satt vänd bakåt en lång stund utan att kunna släppa byn med blicken. Innan husen alldeles försvann ur sikte bad hon Jan att stanna bilen för ett ögonblick. När han bromsade in vid vägkanten vred hon om tändningsnyckeln och allt blev tyst runtom dem. Anne satt stilla och såg på byn de nyss lämnat. På bergen runtomkring och på vännernas ansikten, på solen och den härligt djupblå himlen. Hon lade sina armar om deras nackar och förde deras huvuden samman. Tyst viskade hon de ord som fyllde hennes hjärta. Ord om vänskap, om kärlek, om lyckan över att få leva och glädjen över att vara en liten tråd i Livets stora väv. Så startades återfärden ånyo och snart var den lilla byn försvunnen i soldiset över Kretas solstekta berg.

Solen hade börjat närma sig horisonten innan jeepen var återlämnad till hyrfirman och de hade kommit tillbaka till sitt hotell. Knud undrade om de övriga var hungriga och kanske ville gå någonstans för att äta en bit. Men ingen hörsammade hans förslag. Inte den här kvällen, det nyss upplevda vägde för mycket i deras sinnen. De stod tillsammans i hotellfoajén och tittade med värme på varandra i väntan på hissen när Mathilde kokett undrade om det inte vore kul att avsluta dagen på ett lite annorlunda sätt.
- Tillsammans. Om ni förstår vad jag menar...
- Aha! Ett mycket intressant förslag. Faktiskt ett alldeles utmärkt förslag, svarade Jan allvarligt och såg djupt in i Annes underbart glittrande blå ögon. Jag röstar för.

Och så blev det.

Men, som Kipling säger, det är en sak helt och hållet mellan dem. Absolut ingenting som vi skall lägga oss i.




2001-04-28
email: sam@hotten.htmlplanet.com
url: http://hotten.htmlplanet.com