|
|
Kapitel 11.
Egeisk bagatell. Kreta, del 1.
|
När Anne hade kommit hem från forskningsresan i Peru följde en period av vad som i huvudsak var vanligt kontorsarbete av typen sortering och katalogisering och det kunde till största delen utföras hemifrån med hjälp av pc och internet. Därför kunde de likt två vanliga Svensson åka på en veckas solsemester i Medelhavet under den följande sommaren. Efter moget övervägande valde de en resa till Kreta. I första hand därför att de aldrig hade varit där men också för att de fann Kreta vara ett förhållande billigt resmål, vilket inte var helt utan betydelse för de båda. När det plingade i högtalarna och skylten med Fasten Seatbelts tändes vände sig Anne mot Jan och log mot honom. Äntligen, sa hon, äntligen är det dags. Gud vad skönt vi skall ha det! Han log tillbaka och svarade att han hade fortfarande i färskt minne allt som hände förra hösten i Västindien. Hans ögon blev tankfulla och hans hand gick till det lilla silverrör som han bar i en kedja runt halsen. Blicken blev en aning dimmig när minnena dök upp i hans inre. Anne såg det och kramade hans hand och dimman försvann från ögonen när han vaknade ur tankarna. - Hoppas vi får ett lika bra hotell som vi fick på Aruba för det var verkligen ett schysst ställe, svarade han. - Klart vi får! Vi har aldrig rest någonstans tillsammans utan att allt har varit mer eller mindre perfekt. Det beror antagligen mer på oss själva än på hotellet. - Okej, du har säkert rätt. Det skall bli så himla skönt att bara koppla av och lata sig i tio långa dagar. Vi har faktiskt förtjänat det. Och jag hoppas verkligen att vi träffar lite roliga människor när vi ändå är på partyhumör. - Klart att vi gör! Så trevliga som vi är… Under inflygningen och landningen satt de och tittade nyfiket ut genom den lila glasrutan. Landskapet var brunt och gult i olika schatteringar. Det fanns ändå tillräckligt med grönt för att jaga bort intrycket av ökenlandskap. På sina ställen kunde växtligheten till och med sägas vara frodig. Man kunde också se att det var en förhållandevis folkrik ö de hamnat på för det fanns gott om byggnader överallt. Landningen gick förstås bra och efter en dryg halvtimme befann de sig utanför flygplatsbyggnaden på väg till den buss som skulle föra dem till hotellet. De första ögonblicken på en ny plats, oftast utanför en flygplatshall, är alltid lite speciella och de två stod där ute i solen och sniffade på luften, smakade på folklivet – även om det i huvudsak var svenska turister runtomkring dem, lät ögonen bedåras av allt det ovana. Jan kände som vanligt lite spänning inför allt det ovissa. Låt vara att ovissheterna var i det mindre formatet, det kändes ändå alltid som ett äventyr att komma till en ny plats. Hur ser det ut här? Hur är hotellet? Är det ett bra rum och kan man äta frukosten? Han kunde inte veta att Anne samtidigt stod och tänkte på exakt samma sak. Hon var passionerat förtjust i hotellfrukostar vilket Jan i och för sig visste. Han skrattade ändå lite överraskat när hon plötsligt undrade vad de skulle få till frukost i morgon bitti. -Två själar - en tanke, svarade han henne. Jag är redan hungrig! Så körde bussen ut i trafiken och innan de visste ordet av stod de i en lång hotellkorridor och fumlade med nyckeln. Det rasslade i låset, dörren gled upp och så klev de in i det rum som skulle bli deras eget lilla semesterparadis. - Vilken sagolik utsikt! utbrast Anne där hon stod ute på balkongen i kvällssolen och skuggade ögonen med sin hand. Hur i allsindar har vi lyckats få ett sånt kanonrum? Rent och snyggt. Sköna sängar och en mysig balkong. För att inte tala om utsikten, man ser hela staden och halva stranden härifrån. Om det inte hade larmat så från gatan hade man säkert kunnat höra vågorna också. Jan avbröt sin uppackning och steg ut på balkongen och ställde sig bredvid henne. Tillsammans stod de och drack in sceneriet, kände solen värma deras kroppar och njöt av känslan av att vara i Grekland. Han lade armen om henne och kysste henne i nacken. Hon doftar ändå svensk sommaräng tänkte han stilla och förman hur intensivt livet kändes just då. Ingen av dem kunde då ens ana hur stor betydelse denna resa skulle få på deras liv. När skymningen föll och folk började sätta sig i rörelse, gick de ut på stan för att äta en bit mat. De hittade en mysig liten restaurang alldeles nere vid hamnpromenaden. En kypare visade dem till ett ledigt bord alldeles intill en fantastiskt blommande häck, översållad med tusentals röda blommor. De slog sig ner bredvid detta vattenfall av brusande blomprakt. Efterhand som det blev mörkare omkring dem blev också blomdoften allt starkare och det till sist kändes det som om de satt i en förgård till Edens lustgård. De två fann stor njutning i att studera matsedelns alla läckra möjligheter och funderade och ändrade hela tiden till kyparens stora förtvivlan. Till sist bara skrattade han åt dem och ryckte på axlarna när de ville beställa. Jan blev lite förnärmad men Anne löste knuten på känt gordiskt manér. Hon gick helt enkelt bort till kyparen med menyerna i handen, gjorde sin beställning och kysste sen kyparen på kinden. Mannen skrattade gott åt hennes lilla hyss och de omkringsittande gästerna stämde in i munterheten. Hon gick kokett tillbaka till sitt bord, vackert gungande på akterkastellet, log åt Jan och lovade att förrätten skulle komma på bordet inom två röda minuter. Det tog inte ens två minuter innan kyparen, fortfarande brett leende, kom med deras sallad och en flaska vin. När han hade skänkt i av vinet, blinkade han åt Anne och höll fram kinden. - Nehej, du din skälm, skrattade hon, men kanske efter kaffet. Kanske, säger jag... Plötsligt hördes en danskas förtrytsamma röst ondgöra sig over de forbandede svenskere som likt Egyptens grimme fluer sprider sig over verlden uden hänsyn til almindelig stil og etikett. Annes ögon vidgades av förvåning och hon tittade på Jan som tydligen inte hört något. Danskan sekunderades strax av en lika dansk mansröst. - Det er ligefrem hvad jeg alltid sagt. Svenskere er noen lort! I Vestindien såvel som på Kreta. De bor i huler og slås hele dan... Nu vaknade Jan och hans reste sig långsamt upp från bordet. - Vad i helvete är det jag hör! Släpper de in vem fan som helst på den här restaurangen? Han vände sig om mot det danska paret, som stod med ansiktena öppnade i ett stort brett grin. - Knud och Mathilde! utbrast Jan. Det kan inte vara sant! Vad i hela fridens namn gör ni här? - Anne og Jan! svarade Mathilde. Det var som fanden! Först på Aruba och nu här. Och så brast de båda paren ut i ett lyckligt tjattrande. Allt måste berättas på en gång. Allt vad som hade hänt sen de träffades förra sommaren på Aruba. Kyparen tillkallades och tvingades fixa fram ett större bord och ytterligare två stolar. När han tvekade för ett ögonblick fick han omedelbart en ny kyss på kinden av Anne och efter en ny skrattsalva försvann han för att omedelbart effektuera beställningen. De fyra hade funnit varandra efter en glad kväll på den västindiska ö där Anne och Jan hade valt att spendera en dryg semestervecka tillsammans förra året. Anne jobbade vid den tiden i Peru och Jan var kvar hemma i Sverige. De hade kommit till den slutsatsen att det var både billigast och skönast att träffas någonstans där de kunde vara alldeles för sig själv och bara leva för sin kärlek. Nu verkade sammanträffandet här på Kreta som en skänk från ovan, nästan som ett mirakel. Både Anne och Jan hade åtskilliga gånger pratat om de borde ta kontakt med Mathilde och Knud men de hade aldrig kommit till skott. Det blev en riktig långsittning för de fyra vännerna. Det fanns ju så mycket som behövde luftas, så mycket planer som behövde smidas, så mycket mat som skulle ätas och så mycket vin som ännu var odrucket. När de kom till den punkt på dagordningen som gällde Kretas sevärdheter hämtade Anne "sin" kypare och förde in denne i diskussionen. Iannis, som han hette, hade tusen förslag att delge dem. De försökte skrattande få honom att begränsa sig till de tre bästa så skulle de senare gärna återkomma efter mer tips. Iannis förklarade att Kretas allra vackraste plats var den by i bergen där han var född. På baksidan av en matsedel ritade han en karta åt dem och föreslog att de dagen efter skulle hyra en bil och bege sig dit. Förslaget mottogs med entusiasm av de fyras gäng och det beslöts också att rapport skulle avges till Iannis påföljande kväll. Denne lovade se till att deras bord fanns tillgängligt samt att det fanns något alldeles speciellt på menyn åt dem. När kvällen närmade sig sitt slut stod de alla fyra tillsammans i hotellfoajén och väntade på hissen och småpratade om allt skoj de skulle få tillsammans under ledigheten. - Det var som själva den! Vi bor på samma hotell också. Fullkomligt otroligt! Jan var synnerligen road av alla sammanträffanden och skakade misstroget på sin blonda kalufs. Mathilde tittade på honom under lugg och sa tyst och lite hemligt: - Jag undrar om inte allt det här betyder att vi borde fortsätta med nattens nöjen. Tillsammans, alla fyra. Om ni förstår vad jag menar... Hon glittrade förföriskt med ögonen mot Anne som lät ett litet leende tändas i munvinklarna. Anne gav Jan sitt speciella blanka opiumtunga ögonkast. Sin sängkammarblick som Jan brukade kalla det. Nu stirrade denne istället stort på Mathilde och sen på Anne och så tillbaka igen. - Vad menar du? Ääähhh... Nej för fan! Förlåt, men tack och nej tack. Han tittade åter på Anne som faktiskt såg lite besviken ut. - Han menar att han vill nog, svarade hon. Men vågar inte ända fram. Hon log åt Jan och slog armarna om honom. Förresten vill jag nog inte riskera att bli av med honom. - Nåja, Mathilde spann som en katt, det kommer säkert fler tillfällen... Men vi skulle ju kunna ta hissen upp till baren på taket och ta en sängfösare tillsammans? Vilket var precis vad de gjorde. När de blivit ensamma på rummet undrade Jan lite försiktigt om Anne verkligen hade kunnat tänka sig delta i det där som föreslogs i hissen, vad det nu var. Gruppsex? Partnerbyte? Anne såg lika uttrycksfull ut som en egyptisk mumie. Varför inte? svarade hon outgrundligt. Man bör vidga sina vyer och jag har aldrig tidigare provat på just det speciella nöjet. Jag tycker det vore upphetsande att älska med dig inför publik så att säga. Jan svarade inte utan stod och såg fundersamt på henne. - Antagligen har du rätt. Jag får väl erkänna att jag blev lite överrumplad. Kanske tyckte jag också att det var lite i djärvaste laget. Antagligen är jag hämmad av lite ovanligare sex... - Tycker du också att jag är i djärvaste laget? Hon sträckte sina händer rakt upp i luften, som en katt som sträcker på sig och på något märkligt sätt föll kjolen bara av henne. Hon sänkte händerna och grep tag i t-shirtens linning och drog den sakta, sakta över huvudet. Jan fångade upp henne innan hon hann få armarna ur plagget och lyfte upp henne och bar ut henne på balkongen. - Kommer du ihåg den första dagen på Aruba? På balkongen mitt på eftermiddagen? - Det är svårt att glömma men här är det ännu bättre. Under stjärnorna. Kom nu min älskling... Hon tystnade när hans läppar mötte hennes. Hennes fingrar knäppte upp knapparna i hans skjorta och hennes mjuka händer strök honom över bröstet. Skjortan försvann tillsammans med resten av kläderna och den nakna huden kändes som elektricitet. Smärtsamt skön och vibrerande av energi. Doften av blommor i natten steg upp till deras kärleksläger. Ljuden av vågorna från stranden rullade upp mot dem och musik och skratt och trafikljud, allt flöt samman i en symfoni som spelades på deras kroppar, på deras sinnen. På allt deras förnuft och framförallt på deras kärlek. I ett fullkomnat rus reste de i varandra tills de tillsammans störtade ner i den vibrerande, ångande, ljuvligt härligt smärtfyllda avgrund som saknar botten. Först efter en lång stund, alldeles stilla och varma i varandras armar, flöt de upp till medvetandets yta. Nakna låg de i varandra, tillsammans på en solstol tills de mjukt svävade bort igen, nu i drömmens armar. Det dröjde en god stund innan de åter vaknade och tillsammans gick in till sina sängar för några timmars vila i sitt alldeles egna lilla paradis. De mötte sina danska vänner på morgonen i frukostmatsalen. Tillsammans satt de och gjorde upp planer för sin semestervistelse. Ingen av dem hade tidigare varit på Kreta även om Mathilde och Knud åtskilliga gånger gjort landstigningar i den grekiska övärlden. När frukosten var ett minne blott promenerade de alla fyra till stranden för att för första gången blöta sina fötter i det kretensiska vattnet. De hyrde fyra solstolar och satte samman huvudändarna i korsform så att de kunde fortsätta sitt nöjsamma småpratande under tiden de stekte sig i solen. Anne deltog inte så mycket i skämtsamheterna, hon domnade nästan genast bort under de solvarma vindar som smekte hennes rygg. Det kändes så outsägligt varmt och skönt och tryggt att ligga så här på en soldränkt strand i ett semesterparadis och ha vänner runt omkring sig. Hon hörde knappt var de andra pratade om. Uppenbarligen försökte Mathilde övertyga de andra om något eftersom hennes röst var intensiv och bubblade av entusiasm. - Ok, då är vi överens! Om vi kvickar på kan vi äta lunch i Iannis by där uppe i bergen någonstans! Kom igen Anne, vi skall ut och åka! Anne tittade upp och undrade vad som stod på och vad det var för fel på att ligga här i solen och slöa. - Vi skall hyra en bil och se oss omkring. Någonstans finner vi säkert ett härligt ställe där vi kan äta lunch! Kanske till Iannis by! Mathilde bubblade över av entusiasm. Åh, vad mysigt. Vi kanske hamnar högst upp på en klippa med utsikt över hela ön! Anne log åt väninnans iver och kände värme för sina vänner. Visst skulle det bli skoj. Det mesta var eller blev roligt om man bara kände vänskap för varandra. Det fanns alla förutsättningar för en skön dag tillsammans. De hittade en biluthyrningsfirma bara några kvarter från hotellet och styrde snart ut på äventyr i en öppen Suzukijeep med ett soltak av kanvastyg som glatt fladdrande i fartvinden. Färden gick först längst kusten men snart snirklade de sig upp mot bergen på smala, kurviga men ack så vackra vägar. Efter en dryg timmes körtid rullade de in i den lilla by som Iannis visat vägen till. Här hoppades de hitta ett matställe där de kunde stilla sin hunger. Jan frågade på engelska en äldre man som satt på en bänk om det fanns någon restaurang eller bar i byn. Manen glodde surt på honom och svarade inte. Låt mig försöka, sade Knud, jag kan en aning grekiska. Men det hjälpte inte, mannen ville uppenbarligen inte tala med dem. Anne hoppade ur bilen och närmade sig en kvinna som stod utanför sitt hus. När kvinnan såg Anne komma, spottade hon uttrycksfullt på marken och gick in i huset samt stängde dörren ljudligt efter sig. Anne stirrade sårad efter henne och såg sig om efter någon att fråga angående folks märkligt ovänliga beteende. Bakom ett brunnskar en bit bort satt två svartklädda gamla kvinnor i hucklen och stickade, inbegripna i ett livligt samtal. Anne smög sig bakom dem och tassade tyst fram för att de åtminstone inte skulle hinna fly. Så dök hon fram bakom brunnen och tilltalade dem på knagglig grekiska. Fanns det möjligen något ställe de kunde få köpa mat? Lite bröd och ost och vin, kanske lite frukt och oliver? Jodå, här var det inga problem. Det skulle säkert gå att ordna. Den ena gamla damen erbjöd sig vänligt nog att följa med och visa vägen. När de gått en liten bit frågade Anne försiktigt om det hänt något särskilt eftersom de tidigare hade frågat någon som inte ville svara. Kvinnan hostade lite och svarade sen att för två veckor sedan hade en rattfull turist kört över ett av byns barn. Och för några månader sedan hade ett annat barn blivit dödat i en trafikolycka med inblandade turister. Nå, det förklarade allt som behövdes förklaras Tyvärr. Anne berättade för kvinnan vem de var och vad de hade för ärende på ön. Att hon hade önskat sig hit under en lång tid och nu var lycklig över att det äntligen blivit verklighet. Hon berättade om sina vänner och att de ville se så mycket som möjligt under sin vistelse och helst utanför turiststråken. Visst var det underbart att sola och bada på de härliga stränderna men det fanns ju så mycket mer. Hon berättade om den genomtrevlige kyparen som hette Iannis och visst var från byn och som hade rekommenderat dem ett besök här. Den gamla log brett och visade en gles rad av tänder. Jo, Iannis kände hon minsann. Det var grannens pojk, en god och trevlig ung man som minsann inte försummade sina gamla föräldrar. Iannis vänner var hennes vänner! Hon föreslog att Anne skulle komma tillbaka om en dag eller två så skulle hon prata med sina vänner i byn och kanske det gick att ordna något… Anne log tillbaka och svarade att det var alldeles för vänligt men att hon väldigt gärna ville komma tillbaka. Den lilla gränden de gick i vek plötsligt tvärt av åt höger och där låg en liten speceriaffär. De gick in och kvinnan presenterade Anne för affärsinnehavaren med en ström av ord som Anne inte begrep det minsta av. Mannen sken raskt upp och sträckte fram handen åt Anne och hälsade med ett Kalimera! Med den gamla damens hjälp fick Anne strax fyllt en stor papperskasse med de läckraste tillbehör för en picknick. Doftande nybakade bröd, en stor bit fetaost, några korvar, oliver, tomater, lök, en flaska vin och en stor flaska mineralvatten, en påse frukt och säkert något lite annat också som råkade slinka med av bara farten. Anne tackade och betalade för sig och kramade om den gamla svartklädda kvinnan som stod där skrattande och såg på. Klart att jag kommer tillbaka hit, försäkrade Anne, självklart. Kanske rentav Iannis kan övertalas att följa med. Det kanske kunde lugna känslorna av spirande främlingshat. När hon klev runt hörnet och ut på torget såg hon att de andra satt kvar i jeepen och såg oroliga ut. De mulna ansiktena lystes märkbart upp när de såg den överfyllda matkassen. - Var tog du vägen? Vi har varit oroliga för dig. Folk verkar himla sura här. Jan tittade frågande på matkassen. - Inga problem. Jag fick hjälp att handla av en genomsnäll gammal dam. Kom så kör vi. Hon hoppade upp i bilen och medan Knud körde vidare upp i bergen berättade hon för de andra varför folk inte tyckte om turister. Hon föreslog också att de alla tillsammans skulle göra ett nytt besök i byn om två dagar som hon lovat den gamla. Kunde de sen få Iannis att följa med dem skulle de säkert få en kväll att minnas, det var Anne säker på. Knud svarade att för hans del gick han med på vad som helst bara han fick något att äta innan han dog av svält. Mathilde knep honom i sidan och svarade skrattande att eftersom det var han som var chaufför fick han väl stanna om han var så himla hungrig. Knud tog henne på orden och svängde in på en liten grusplätt alldeles invid vägen. - Nu, jädrar! utlät han sig. Me Tarzan. You Jane. Tarzan hungry. Jane feed Tarzan! - Tarzan, fnissade Mathilde. Jag tycker han är mer lik King Louie i Djungelboken... To be continued... © Hotten 2001-04-04 email: sam@hotten.htmlplanet.com home: http://hotten.htmlplanet.com |