Historien om Anne och Jan.

Kapitel 10.

Karibiska nätter.

                                   
Jan lät ytterdörren glida igen med ett klick och låste sjutillhållarlåset med nyckeln. Han stirrade oseende in i dörren och tänkte för sig själv att han oräkneliga gånger hade längtat efter just det här ögonblicket. Att få stänga dörren efter sig och äntligen, äntligen, kunna få resa iväg och träffa Anne. Det var nästan på dagen 90 dagar som Anne hade rest iväg på sin första forskningresa som personlig assistent till professor Jansen vid Amsterdams universitet. Annes jobb hade fört henne till Peru där hon i sällskap med professor Jansens forskningsteam sökte efter olösta gåtor i den gamla sydamerikanska bildvävningskulturen.

Tiden hemma hade känts evighetslång för Jan. Lägenheten som ekade av tystnad när han kom hem från jobbet. Telefonen som aldrig ringde. Det hände att han lyfte på luren bara för att vara säker på att det verkligen fanns svarston i luren. För att försäkra sig om att den fungerade. Den enda som hade ringt under hela första veckan var en dam som gjorde någon slags marknadsundersökning. Han hade inte kunnat förmå sig att snoppa av henne utan svarade villigt på alla frågor hon ställde. Det var ju i alla fall ett telefonsamtal.
Nu hade han tagit ut tio semesterdagar. En dag att packa på, en dag att resa på, sju dagar tillsammans och så en dag att resa hem på. Det fanns liksom ingen anledning att ta ut fler semesterdagar. Vem skulle han i så fall tillbringa dem med? Sin kusin i Norrköping? Nej, det var bättre att spara de andra semesterdagarna tills Anne kom hem.

De hade bestämt att mötas på Aruba i Holländska Ostindien. Ön låg bra till för dem bägge och hade en ganska livlig flygplats. Vilket betydde att det var någorlunda lätt att ta sig dit. Dessutom hade de läst i turistböcker och sökt information via internet och funnit platsen närmast likna ett litet paradis.

Flygresan dit hade varit långtråkig och Jan satt mest och halvsov i stolen på planet. Han hade haft med sig en bok att fördriva tiden med, men den ville inte riktigt fånga hans uppmärksamhet. Istället satt han och fantiserade över hur det skulle bli när de väl hade träffats igen. Han tänkte tillbaka på den tid de varit tillsammans och att det bara var en ren tillfällighet att de hade träffats. En tillfällighet som verkligen hade förändrat hans liv.

Formaliteterna vid ankomsten till Aruba var inte särskilt omfattande. Det var en av fördelarna med Nederländska Antillerna, det var ett politiskt lugnt ställe. Passkontrollen var mer eller mindre en formalitet. I själva verket hade den egentliga kontrollen skett vid avresan från Schipol. Likaså märktes det vid incheckningen på hotellet att man hade god vana vid att snabbt hantera stora mängder av turister. En knapp timme efter landningen satt Jan på balkongen till sitt hotellrum och svalkade sig med en öl från rummets minibar. Värmen var mjuk och behaglig, västindisk musik steg upp från poolområdets många små barer och en kryddoftande bris smekte hans kropp när han lutade sig mot balkongräcket och såg ut över hotellets parkanläggning och ut över karibiska havet. Jan slöt ögonen och försökte föreställa sig att Anne stod bredvid honom och delade utsikten. Han tänkte på hennes varma kropp och hennes mjuka lite hesa röst när hon viskade ömma ord till honom. Det stack till lite under ögonlocken när han kände saknadens fingrar gräva djupt i hans bröst.
Plötsligt... Doften av hennes parfym fick hans näsborrar att vidgas och så kände han värmestrålningen från hennes kropp när hon gled riktigt nära honom. Med ett ryck slog han upp ögonen och sökte efter hennes älskade gestalt. Inte där... Inte bakom honom... Inte heller inne i rummet. Jan tittade sig fåraktigt omkring innan han insåg att hans egen inbillning spelat honom ett spratt. Nej, hon skulle ju inte komma förrän i morgon.

Den kvällen gick han ut i avsikt att äta en bit mat och för att orientera sig lite i hotellets närhet. Efter att ha drivit runt i staden under några timmar kände han sig mätt på intryck. Han ville ju ändå dela upplevelsen med henne. Inte själv gå runt och göra upptäckter. I stället för att leta upp en bra restaurang nöjde han sig med en hamburgare på McDonalds innan han gick tillbaka till hotellet och en natts sömn.

Nästa morgon sov han ända till klockan tio. Efter en stunds solande på balkongen gick han ut på staden igen, åt en pizza på en liten pizzeria som uppenbarligen drevs av fyra systrar av den där särskilda rasblandning som är så vanlig i västindien. Både kines, indier, negrer och européer hade burit sitt strå till den genetiska stacken. De två tjejer i tjugo-tjugofemårsåldern som serverade försökte på alla upptänkliga sätt att kommunicera med Jan. De försökte på franska, engelska, holländska och tyska utan resultat. Till slut bröt de ner hans motstånd och han svarade dem leende på svenska, vilket förstås var oförståeligt för tjejerna. Den äldre av de två, blinkade menande åt Jan och ville att han skulle följa med ut i köket. Jan värjde sig skrattande och svarade - på svenska - att han inte var där ensam utan hade sin fästmö med sig på resan. Märkligt nog kände han att hon förstod vad han sade för hon tittade förundrat på honom, grep tag i hans hand och visade att han inte bar några ringar, vände sig sen om och tittade runt om Jan för att visa att han minsann var ute ensam. Jan log mot henne och replikerade på engelska att han skulle hämta henne på flygplatsen om en dryg timmes tid. Hon svarde - också på engelska - att hon sett det på honom så snart han kom in i lokalen. Jan ville veta hur hon kunde se det men hon svarade inte direkt, bara att det fanns många saker i Karibien som en vit man aldrig kommer att kunna förstå. Och ännu fler saker som en vit man aldrig kommer att få lov att se. Föga visste han att han inom en vecka skulle få en lektion som han aldrig skulle kunna glömma.

När han åter stod ute på flygplatsen och väntade på att hennes plan skulle landa, funderade han över allt han hört om voodoo och andra närmast hedniska riter. Hemma i Sverige lät det mesta lite överspänt om allt det han snappat upp av ämnet. Härnere var det emellertid en helt annan sak. Pulsen var annorlunda, ljuden andra, dofterna obekanta och människorna från en annan värld. Det kändes inte fullt så tryggt här, som det gjorde hemma i gamla Sweden. Ensamheten blev ganska påtaglig för honom och han valde därför att uppsöka en av flygplatsens barer för att där invänta hennes ankomst.

Efter att ha satt i sig två stora glas öl, fann Jan att klockan hade blivit så pass mycket att det var hög tid att uppsöka utgången från ankomsthallen. Tillsammans med åtskilliga andra människor, fick Jan där invänta sina anhöriga. Det strömmade ut musik från högtalarna i taket, människorna pratade och skrattade i glad förväntan. Här inne i flygplatsbyggnaden var det åtskilliga grader svalare än i solen utanför vilket gjorde att det rent fysiska arbetet att vänta, var uthärdligt

Passagerarna började strömma ut genom dörrarna från passkontrollen. Överallt hördes glada skrik och skratt, folk som pratade i munnen på varandra. Mitt framför Jan återförenades en familj på sju personer i en explosion av ljud och färger. Han tittade oavbrutet mot svängdörrarna och hoppades att det skulle vara hon som klev ut genom dörrarna nästa gång de gled upp. Efter en halvtimme började folkströmmen att tunna ut och det var nu bara enstaka personer som kom ut genom dörrarna. Men varför kom hon då aldrig? Hade hon missat planet? Hade hon kanske fastnat i tullen? Han hjärna föreställde sig tusen och en anledningar till varför hon inte fanns med planet. Hade han kanske ställt sig vid fel utgång? Blicken for runt i vänthallen och han tog några tveksamma steg i obestämd riktning. Nej, det fanns bara en utgång från pass och tullkontrollen.
Hallen började nu avfolkas och han kände sig alltmer kall invärtes och så totalt övergiven. Fan i helvete! Han hade ju längtat så vansinnigt efter den här stunden. Faan! Varför måste det bli så här? Måste allt gå åt fanders? Hur skulle han nu göra? Hopplösheten gred tag i honom och han vände sig, närmast i vrede, mot de gäckande svängdörrarna, som nu kändes mera som en fängelseport...

Där stod hon och såg på honom.

Jans hjärna tömdes totalt på alla tankar. Hans ögon svetsades samman med hennes och han kände hur känslorna börja välla in i det stora tomrummet inuti sig.
-Jesus... viskade han nästan ohörbart. Jesus Maria.. Anne! Det sista kom som ett rop. Ett förlösande rop. Med några långa snabba steg var han framme hos henne. Rösten försvann när han återigen skulle uttala hennes namn. Hon log mot honom och undrade om han kände igen henne. Han försökte tala men det kom fortfarande inget.
-Hördudu, tokstolle! Har du helt tappat talförmågan? Hon skrattade åt hans bryderi. Det enda sätt han kunde svara henne med var att ta henne i sina armar och krama henne. Länge. Hårt. Han kände hur livet sakta fyllde hans kropp. Rann in i hans förtorkade inre och löste upp det hårda. Till sist kom det:
-Anne! Kära, älskade, underbara kvinna! Gode Gud vad jag har saknat dig... Han lossade på björnramarna och såg på henne. Hon log fortfarande in i hans ögon.
-Åh, vad härligt att se dig! Käraste Jan, jag har saknat dig så vansinnigt! Det var hon som tog hans huvud mellan sina händer och kysste honom. Grundligt. De var fullkomligt ensamma i hela ankomsthallen. I hela världen. De varken hörde eller såg något annat än sig själva. Det fanns folk som log åt dem och kommenterade deras förening, skämtsamt. Men inget hörde de. Inget såg de. Mer än sig själva. När de till slut släppte varandra kände båda två att de nått målet på den första sträckan av sin långa vandring.

De tog en taxi tillbaka till hotellet och när dörren till hotellrummet gled igen bakom dem fanns de i varandras armar igen. Kyssarna och beröringarna var bara så mycket hetare nu. Jan trodde att han skulle explodera av alla innehållna känslor. Känslor som hade stegrats oavbrutet från den sekund han hade känt igen Anne på flygplatsen.
-Älskade..., viskade han med en röst som nätt och jämnt bar honom. Gode Gud vad jag har saknat dig... Jag har visst längtat efter det här ögonblicket i ett helt liv! Anne log mot honom och viskade tillbaka att det kunde få stå för henne också. De sjönk in i varandras ögon och deras själar utbytte all nödvändig information på en enda sekund om allt det som hade hänt och känts och upplevts under den tid de varit borta från varandra. Anne kunde känna Jans stora saknad efter henne, och Jan förstod att Anne närmast dränkt sig i sitt arbete för att döva sin längtan tillbaka till honom.

Med feberaktiga darrande händer klädde de av varandra och så gled de ner på dubbelsängen i ett famntag som började i fumlig iver, men som fort övergick i ångande kättja. Deras kärlekstörst stillades inte av den alltför snabbt uppkomna orgasmen. Efter någon minuts vila gjorde sig deras långa avhållsamhet sig påmind, nu dock med större ömhet och med djupnande känslor för varandra.
Efter att den värsta passionen hade släckts för ögonblicket reste sig Anne ur sängen och gick naken ut på balkongen. Eftersom de befann sig på sjunde våningen och då det saknades byggnader mellan dem och stranden, fanns det heller ingen insyn från nyfikna ögon. Hon stod där ute i solskenet och lät Helios strålar smeka sin kropp och tänkte att den där ljuvliga hettan som fortfarande vibrerade inne i henne, var en gåva av Gud. En gåva som hon inte fick slösa bort genom att ta den för given.
Jan låg kvar i sängen och smekte hennes kropp med ögonen. Den långa ryggen, den slanka midjan, hennes ljuvliga bak som fortfarande var en liten aning röd efter kärleksleken nyss. Hans händer mindes hennes brösts rundning och värmen inuti hennes sidenglatta kärleksgrotta. Doften av hennes hud berusade honom fortfarande och alla de nyss viskade kärleksorden fick hans manlighet att återigen börja dunka och bulta av pulsslagen från hans heta hjärta. Jan reste sig från sängen och gick ut på balkongen och ställde sig bakom Anne. Hans händer gled upp över hennes höfter, fram över den mjuka magen och slöt sig om hennes ljuvliga små bröst, där de styvnande vårtorna kittlade hans handflator. Hon kände med välbehag hans lem mot sina skinkor och följande en impuls böjde hon sig framåt, grep tag om hans stolta fåle och förde den till sin grottas mynning. Och så skruvade hon sig bakåt och lät honom åter komma in i henne. Hennes besvarade kättja berusade Jan och de gav sig hän i en virvlande galopp, en ridtur utan hämningar på balkongen, mitt på blanka eftermiddagen på ett fullsatt semesterhotell. Om det fanns någon som hörde deras älskog var det i varje fall inget de tog någon hänsyn till. När orgasmen till slut förlöste dem ur deras kärleksvånda sjönk de ihop på en solstol där ute i solskenet. Trötta och mycket, mycket lyckliga.

Senare på kvällen gick de ut för att äta en bit. De hamnade på en italiensk restaurang och smorde kråset med allt som de lystade till. Glädjen över att äntligen vara tillsammans igen och kunna dela även de enklaste ögonblick med varandra gjorde dem uppsluppna. Deras glädje och deras skämtande roade också paret vid grannbordet, som frågade om de inte ville flytta över till deras bord i hopp om att skämtandet skulle smitta. Anne och Jan gav skrattande sitt samtycke och på detta enkla sätt knöts vänskapsband med Mathilde och Knud, "to danskere paa ferie, uden ansvar og uden returbillet", som Knud uttryckte det. De fyra fann varandra omedelbart och tillsammans gjorde de denna första kväll till ett minne för livet.

När de sent omsider skildes utanför danskarnas hotell överenskoms att de tillsammans skulle hyra en bil och påföljande dag ge sig ut på utflykt tillsammans. När Anne och Jan beredde sig för att ta närmaste vägen tillbaka till sitt hotell stannade Anne upp och viskade till Jan att hon hellre ville gå ner till stranden för ett nattligt dopp.
-Är det riktigt välbetänkt, undrade Jan. Vi har inga badkläder och det kan tänkas vara otryggt att gå där nere nattetid.
-Äsch, jag menade inte här nedanför. Utan borta vid yachtklubben. Vi tar en taxi dit. Insläppta blir vi säkert utan vidare och deras strand är ju inhägnad.
Jan skrattade åt hennes förslagenhet och nickade bifall åt förslaget. Per omgående hade Anne vinkat in en taxi och efter några minuter strosade de glatt och otvunget förbi yachtklubbens portvakt som vänligt nickade ett svar på Annes "Good evening". Framme vid klubbhuset vek de av till vänster och följde gången ner til stranden. Strandbiten närmast byggnaderna var upplyst av en ensam strålkastare men resten av stranden var helt och hållet uppslukad av mörkret. Bara bruset av vågorna som krossades mot stranden skvallrade om att det alls fanns något utanför ljuskretsen. Anne grep tag i Jans hand och så smög de sig tätt tryckta till varandra, in i den karibiska natten.

De simmade nakna ut en bit i havet och låg där och njöt av natten. Oräkneliga stjärnor dekorerade den sammetssvarta himmeln, som diamanter på svart bakgrund. Musik hördes från restaurangen och skratt och skrål blandades med trafikljud och någon enstaka motorbåt utifrån allt det svarta.
-Gud, vad underbart, viskade Anne. Tänk att vi verkligen finns här. Och just nu!
-Var skulle vi annars vara, småskrattade Jan, "Här är där man är". Har du glömt "Fem myror är fler än fyra elefanter"? Hon log mot honom och slog sina armar runt hans hals. Kyssen smakade saltvatten och tång, rusande som av sött vin. Rätt som det var lyftes de upp av den sjunde vågen och fördes raskt en bra bit närmare land. Jan kände Annes bröst mot sin hud och hetsades av minnet från hotellrummet. Han lät sina händer glida över hennes axlar, ner bakom ryggen och smekte hennes skinkor med båda händerna. Hon lade sitt huvud intill hans och tog hans öra försiktigt mellan sina tänder. Så viskade hon i örat att hon ville ha honom. Nu. Genast! Uppe på stranden i den fortfarande solvarma sanden. Hon ville känna honom i sig och ge sig hän med honom. Jan svarade med några kraftiga simtag som bogserade in henne på grundare vatten. Hon lyftes upp i hans famn och han vadade med energiska steg i land med sin gudomliga börda. Han lade ner henne på rygg under ett litet träd. Lade sig själv ovanpå henne, höll fast henne och vände sig så på rygg varvid hon hamnade överst. Hon förvånades över hans aptit på sex. Det var inte många smekningar som hanns med förrän han försökte komma in i henne. Hon lyckades lugna honom, men bara för några ögonblick. Hon gled av honom och lade sig själv på rygg. Varenda en av de glittrande stjärnorna tittade ner på henne och blinkade menande. Anne anade att de försökte tala om för henne att hon skulle ta för sig av livets blod, att allt detta bara var till för just henne. Hon sträckte ut sin hand och grep mjukt tag i honom.
-Kom min älskade! Jag vill ha dig! Långsamt, mjukt och långsamt... Det skall räcka ända tills det ljusnar... Det gjorde det nu inte, men tillräckligt länge ändå. När stjärnhimmeln exploderade i en blixt av brinnande vitt ljus för Anne, när Jan skrek av orgasmens sprängande kramper, då sjönk hon in i en evighetskänsla så stor, att tårarna rann över hennes kinder.

Efteråt låg de nakna på stranden bredvid varandra och viskade allt som deras hjärtan fylldes av. Han ville förklara för henne hur underbar han fann henne, att det inte fanns någonting i världen som gick upp mot henne. Att han inte kunde se hur han skulle kunna leva alls, utan henne. När han var tvungen att lämna henne vid bussen, vid flyget, eller bara vid parkeringen på snabbköpet, tyckte han att himlen svartnade och hans hjärta kyldes till iskyla. Att han saknade henne så snart han inte visste var hon befann sig.. När han var tvungen att leva i dagar utan att ens få se henne var livet inte värt att leva.
Anne smekte honom över håret och kysste hans läppar medan han talade. Hon skrattade lyckligt åt hans predikament och när han såg sårat på henne, tog hon hans ansikte mellan sina händer, kysste honom grundligt och svarade att det egentligen var samma för henne. Men att hon dränkte sig i jobb för att slippa tänka på saknaden.
Hon kröp tätt intill honom och de låg så och tittade upp på den tropiska natthimlen. Plötsligt ritade ett ovanligt starkt stjärnfall en vitglödande strimma av eld på himlavalvet. Anne drog djupt efter andan och slöt ögonen. Hennes läppar rörde sig ljudlöst när hon viskade sitt hjärtas önskan till stjärnfallet. Jan log åt henne och frågade vad hon önskat sig. Tok, svarade hon. Det kan man ju inte tala om, då slår det ju inte in!
-Om det vore jag som hade önskat, svarade Jan, skulle jag tala om det för sig. Inte som en önskan till ett stjärnfall. Utan som min egen önskan till dig. För oss.
-Vad skulle de vara då? frågade hon nyfiket. Semester i varje vecka med udda veckonummer? Hon log oskyldigt och skylde sina nakna bröst med sina händer. Någonstans där en oskyldig kvinna kan få gå ifred för alla sexgalna karlar...
Jan svarade inte men kysste henne mjukt på munnen och lät sin ena hand glida ner över hennes skylda bröst, vidare ned över magen och stannade upp när den nådde ner till den lilla hårtriangeln. När hon fnissande försökte föra undan han hand, gled den blixtsnabbt upp och slöt sig kring hennes blottade bröst. Hon skrattade åt hans iver och försökte rulla undan från hans famntag. Men han släppte inte greppet om bröstet och hans underarm hindrade henne från att helt konmma loss. Mjukt kysste han henne på den axel som var närmast.
-Älskade kvinnan min, viskade han ömt. Om du lämnar mig dör jag... jag kan inte se att det finns ett liv värt att leva, utan dig. Älskade Anne! Underbara Anne! Ljuvliga Anne! Käraste... hans röst stockade sig och hon vände sig om i undran över avbrottet. Deras ansikten var bara några centimeter från varandra. Deras läppar möttes, deras tungor talade ordlösa meningar till varandra, deras heta andedräkter smekte deras ansikten och berusade dem. Under några svindlande sekunder upphörde världen att existera och de två blev åter ett. Till slut brast förtrollningen. Jan drog efter andan och så, ohejdbara, kom så de ord som nyss känts alltför stora.
-Anne. Älskade Anne, jag bryr mig inte om ett liv utan dig. Utan dig kan allt kvitta. Skulle du kunna gifta dig med mig?
Pausen som följde kändes som ett livstidsstraff för Jan. Varför ville hon inte svara honom? Men svaret kom efter några ögonblicks andlös väntan.
-Älskade Jan. Vilken fråga... Hur skulle jag kunna svara nej på den? Ända sen den dag vi träffades den första gången har det egentligen aldrig funnits något val. Hon tystnade men hennes ögon log mot honom och fick honom att känna sig lugn och fylld av kärlek.
-Ja, min älskade, visst vill jag det, fortsatte hon. Kanske inte nödvändigtvis just här och nu. Men förr eller senare kommer det att bli oundvikligt. Det finns helt enkelt ingen annan möjlighet...

Så slöt sig den svarta natten omkring dem och förde dem ut på ytterligare en resa i den där ljuvliga, smärtsamma klådan som inte ville stillas. Världen var bara deras. Det fanns ingen tanke på omvärlden, inte en endaste tanke på var de befann sig. Bara att de själva existerade.
Natten var långt liden när de omsider kom tillbaka till sitt hotell och sjönk ordlösa ner i mjuka sängar och somnade genast, vaggade till sömns av luftkonditioneringsaggregatets svaga väsande.

* * *


Anne hade ställt alarmet på sin lilla armbandsklocka så att det väckte henne en dryg halvtimme innan hon måste lämna hotellet för resan tillbaka till forskningsteamet i Peru. Hon hade beräknat att anlända till flygplatsen bara minuter innan det var försent för att hinna med flygplanet. Hon smög ljudlöst upp ur sängen utan att väcka Jan och tassade ut i badrummet för en snabbtoalett innan hon var tillbaka i rummet. Packningen var noga förberedd och det tog inte många minuter att stoppa ner de sista sakerna. Så var hon då färdig. Hon stod och betraktade Jan och kände en hård, kall, klump växa i sitt bröst. Det började bränna under hennes ögonlock och hon förstod att hon måste gå nu, ...nu, ...omedelbart, om det alls skulle fungera. Hon hade valt detta sätt att smyga sin väg utan att ta adjö av två anledningar. Hon själv var anledning nr 1 och Jan var nr 2.. Ingen av dem skulle orka med ett avsked efter den vecka i paradiset de nyss haft tillsammans. Den bästa lösningen var att helt enkelt smita ifrån honom, så var allt redan ett faktum när han vaknade. När hon gled ut genom dörren rann tårarna stilla nedför hennes kinder och hon kände att hon gjorde fel. Men klockan gick och hon hade nu brått om hon alls skulle komma med planet. Hon förklarade för portieren att hon behövde en taxi och att hennes fästman inte ville bli väckt förrän vid nio-tiden. Och så var hon borta...

Jan sträckte på sig och mumlade något i riktning mot Annes sida av dubbelsängen. Han sträckte ut sin hand och trevade efter hennes varma kropp. Han fann inget. Inget annat än en tom plats bredvid sig. Efter en lång evighet insåg han att de svala lakanen var svala av den anledningen att det var ett tag sedan det låg en varm kropp mellan dem. Han tog ytterligare ett litet steg på väg mot vakenheten och lyssnade efter ljud från badrummet. Inget där heller. Han stirrade mot bagagebänken på andra sidan rummet. Så gick det upp för honom att hennes väskor saknades. Han vräkte sig upp ur sängen och slet upp dörren till badrummet och fann det tomt. NEJ! vrålade han med sina lungors fulla kraft. Helvete! Anne! ANNE! Jävlar, jävlar, jävlars helvete!! Han rafsade åt sig sitt armbandsur och räknade snabbt ut att hennes plan skulle lyfta från flygplatsen om knappa tjugo minuter. Påklädningen, om man nu kan kalla det så, gick på trettio sekunder. Han högg tag i jackan, kollade snabbt att han hade pass och plånbok och var så ute ur rummet. Han sprang ner från trapporna och struntade i att lämna in nyckeln till portieren i hotellfoajén. När han sprintade ut på gatan såg han en taxi lämna av sin passagerare blott femtio meter neråt gatan. Sträckan tog högst några sekunder och han hann kasta sig in i taxin innan den förvånade passageraren stängde dörren.
-To the Airport, kommenderade Jan. And hurry, hurry! I will pay for any speeding ticket, fortsatte han. But we have to be there in fifteen minutes!
Chauffören flinade åt Jan och begärde 20 dollar i förskott och då skulle de också vara där i tid. Sedeln bytte ägare och Jan fick se ett bevis på vad en karibisk taxichaufför kan prestera. Men femton minuter är i kortaste laget även om chauffören kunde sin sak. När taxin sladdade in på p-platsen framför avgångshallen hördes dånet från ett startande flygplan och precis när Jan kastade sig ur bilen gled den blåa silhuetten av ett lyftande Pan Am-plan upp över byggnadens tak...

Jan kände det som själva livet rann bort genom hans fingrar. Där uppe satt hans älskade och här nere stod han och avståndet växte för varje sekund. Hon var redan tusen meter borta, och nu, nu var avståndet tvåtusen meter. Och det ökade för varje sekund han stod där. Han kände inte hur tårarna rann nerför ansiktet där han stod mitt i trafiken, viskande hennes namn. Taxichauffören betraktade honom sorgset.
-Amor? undrade han sakta.
-Si. Amor... mucho. svarade Jan med ögonen fortfarande fästa vid den bortflyende silverfågeln där uppe i det stora blå. Så stod han tills flygplanet inte längre kunde ses. Ingen av de förbipasserade kastade glåpord efter honom för att han stod i vägen för trafiken. Det syntes alltför väl i hans ansikte vad som pågick.
-Wanna go back to the hotel? Taxichauffören tvingade tillbaka honom till verkligheten.
-Yes, please. You can take it easy now. Nothings matter anymore... Jan närmast föll ner i baksätet och satt tyst under tillbakafärden. Han orkade inte ens tänka utan satt bara där tyst och stilla. När taxin stannade utanför Jans hotell vände sig chuffören mot Jan.
-Please mister, don´t feel sorry, You´ll see her again! My mother is a voodoo priest. I can feel those things myself. You´ll see her again. And you don´t have to pay for the trip back here. It´s like a present. From me..
Jan kunde inte annat än le åt vänligheten och sträckte fram handen mot honom.
-My name is Jan. I´m from Sweden. My gilrfriend works in Peru and I have to wait until christmas before we will meet again.
-My name is Gonzales, bur my friend calls me Gonzo. Of course...
-Is your mother really a voodoo priest?
-Yes. And a very respected one too. Wanna meet her? She can read your fortune.
Och så blev det. De båda nyfunna vännerna bestämde att Jan skulle hämtas klockn nio på kvällen varvid han skulle få lära sig något om Karibien och dess människor.

Det blev en kväll som Jan aldrig någonsin skulle glömma ens en enda sekund av. Gonzales och hans mor, Elizeah, gav sannerligen prov på karibisk gästfrihet. Efter en oförglömlig måltid satt de tillsammans i en soffa och Jan fick en kurs i voodoo och en hel del om livsbetingelserna i en del av världen han inte visste så särskilt mycket om. Efter kaffet frågade Elizeah om han ville få veta sin framtid. Då Jan svarade jakande bad hon honom först berätta om sitt liv och sina förhoppningar om framtiden. Jan berättade de delar som han ville dela med sig av men avstod från resten. Elizeah tittade begrundande på honom en god stund, fattade så tag i hans högra hand och började med låg röst mässa något. Jan kände sig först underlig till mods men kände sedan förvånat att det strömmade en värme från den karibiska kvinnan in i honom och han slappnade av. När hon slutat mässa satt hon stlla en stund med slutna ögon. Så berättade hon för Jan att hon sett in i hans förflutna och sett bilder av det som Jan underlåtit att berätta. Men också att detta skulle stanna hos henne fär alltid. Jan betraktade henne med undran. Blicken från den gamla prästinnan kändes så egendomligt välbekant. Han anade att det faktiskt berodde på att de nu delade den information som Jan aldrig någonsin nämnt för någon annan människa. Känslan kändes varm och god varför Jan log åt Elizeah och undrade om hon visste var hans älskade befann sig.
-I Peru, kom svaret omedelbart. Hos vänner. Var bara lugn, ni kommer att träffas precis som ni planerat. Räck mig dina händer skall jag se vad framtiden har att säga dig.
Jan lade sina händer i hennes. Hon höll fast hans händer i sina, slöt sina ögon och började återigen mässa med låg röst. Efter några minuter öppnade hon hans händer och lät hans handflator vara öppna och vända uppåt. Hon grep en skål med någon mörkröd vätska och doppade sina egna fingrar däri. Med hjälp av en vit fjäder ritade hon mönster i Jans handflator. Färgen torkade snabbt och mörknade då betydligt. Handflatorna kändes lite klibbiga. Plöstligt insåg han närmast chockad att det var blod han bemålades med. Rummet gungade till och en känsla av illamående kom över honom.
Elizeah hade slutat med målandet och betraktade honom med en intensiv blick. En blick som därefter koncentrerades på hans handflator och så gick tillbaka till hans ögon igen.

Efter kanske tio minuter sträckte hon sig efter en handduk och en skål vatten och tvättade av hans händer. Så lutade hon sig tillbaka i soffan och slöt ögonen. Hon satt stilla i nästan en halv timme. Under hela tiden kände Jan hur hans hjärta fylldes och tömdes på olika känslor. Glädje, sorg, förväntan, kärlek, hat, smärta, ångest, ja av alla sorters känslor. När Elizeah återvände till nuet sträckte hon på sig och betraktade Jan med fundersam min. Jan försökte skämta lite och sa att han hoppades att det inte var något allvarligt.
Elizeah svarade honom inte utan satt tyst ytterligare en god stund. Men till slut tog hon till orda.
-Unge man. Jag har sett din framtid. Men min religion förbjuder mig att omtala vissa saker. Jag har sett underbara händelser och jag har sett fruktansvärda händelser. Klart är att du skall finna stor lycka. Du kommer att finna denna lycka tillsammans med din kvinna. Den lyckan kommer inte automatiskt till er utan ni kommer att få kämpa hårt för den. Kom bara alltid ihåg att inget är för evigt men också att det alltid finns ett val. Inget är oundvikligt. Allt kan ändras av den vars vilja är tillräcklig stark.
Hon reste sig ur soffan och gick bort till ett träskåp med vackra sniderier. Ur ett fack tog hon fram en liten svart fjäder, inte mycket större än ett dun. Hon gick tillbaka till Jan och gav fjädern till honom.
-Tag emot denna fjäder. Bär den alltid på dig så sker dig inget ont. Låt tillverka ett litet silverrör att förvara den i. Bär röret om halsen i en kedja av silver som inte går att ta av. Rör vid röret varje morgon när du vaknar och varje gång när du går till sömns. Så länge du bär den på dig sker dig inget ont.
Gonzales började mumla något från sin hörna i soffan och när Jan såg på honom slog han ner blicken. Jan betraktade Elizeah med tankfulla ögon. Hon mötte stadigt hans blick. Sakta förstod han vad hon inte sagt honom rent ut. Hans framtid var inte alldeles lycklig. Men också att han fått en talisman som skulle hjälpa honom förbi åtminstone en del av vägens faror. Han log därför mot Elizeah och tackade för den hjälp och vägledning hon så generöst valt att ge honom. Något som han aldrig kommit i åtnjutande av, om inte hennes son haft vänligheten att inbjuda honom till kvällen. Elizeah log tillbaka och svarade att hon nu förstod hon gett honom rätt gåva på vägen.

När de skildes åt senare på kvällen tog hon hans huvud mellan sina händer och välsignade honom på hans väg och återigen påminde hon honom om vikten att alltid bära fjädern på sig.
Jan lämnade sina vänner efter att ha tackat dem av hela sitt hjärta och önskat dem allt gott.

När han kommit tillbaka till sitt hotellrum och låg där ensam och tittade i taket kom kvällens upplevelser över honom och han kände plötslig fruktan. Vad var det som var så förfärligt i hans framtid att Elizeah inte ville tala om det för honom? Han var tvungen att tända lampan på nattygsbordet för att jaga bort ångesten. Han gick upp och plockade fran den lilla svarta fjädern ur kuvertet han fått den i. Han flyttade över fjädern till sin plånbok och lade den under huvudkudden och lovade sig själv att köpa sig ett sådant silverrör som Elizeah hade beskrivit för honom, redan i morgon.

Påföljande dag gick han in till en guldsmedsaffär i centrum och frågade om de kunde hjälpa honom. Den gamle mannen som förestod butiken undrade vad röret skulle användas till. När Jan tog fram den lilla svarta fjädern ryggade mannen häftigt tillbaka och vägrade att ens titta på den. Jan såg med förundran att mannen tycktes vara lika rädd för fjädern som han nu hade blivit för Jan. Några svettpärlor fuktade mannens överläpp och det syntes att han inte alls tyckte om situationen. Emellertid fick Jan sitt lilla rör och en kedja därtill som klämdes fast runt hans hals för att den inte skulle kunna tas av. Men fjädern fick Jan själv stoppa in i den lilla behållaren, guldsmeden vägrade kategoriskt att röra vid den. Uppenbarligen hade han fått en present av Elizeah som bar på en mycket stor och förunderlig kraft.

En tidig morgon några år senare skulle Elizeah flyga upp ur sömnen och skrika "Nej! Ta inte av den!" och sen förstå att bäraren just då hade kommit till vägs ände. Hon skulle förstå att vägen tar slut för alla, förr eller senare... Hon skulle stiga upp och slakta en tupp, bränna såväl kroppen som fjädrarna framför sitt altare och så läsa en mässa för en ensam vandringsman långt norrifrån som kunde tänkas behöva hennes ord. Tyvärr skulle det då vara försent.



2000-09-15
email: sam@hotten.htmlplanet.com
url: http://hotten.htmlplanet.com