Affären var avklarad redan innan klockan 10 tillochmed. Nu körde hon hemåt med fyndet säkert placerad på golvet i baksätet. Hon nynnade till dansbandsmusiken som strömmade ut ur bilstereon. Det måste vara min dag det här, tänkte hon förtjust. Jag fick precis en så´n maskin som jag ville ha. Och vilken härlig dag det ser ut att bli.
    Det artade sig verkligen till en riktigt fin dag. Blå himmel, solsken och klar, kylig luft. En alldeles underbar oktoberdag lovade Moder Jord henne. Och för all del, även åt alla andra.

Jan hade vaknat vid sjutiden med en föraning om att vädret kanske var just så bra, som gårdagskvällen hade skvallrat om. När han tryckte isär persiennerna för en koll, fann han att himlen redan var ljusblå. Solen hade just passerat över horisonten och gårdagskvällens gissning hade förbytts mot morgonens visshet. En söndag som borde användas på bästa sätt. Inget hängande framför Tv-n. Inga sittningar med polarna nere på puben. Denna dag skulle ägnas åt seriös milätning. En rejäl höstrunda med motorcykeln skulle rensa ut allt gammalt damm som samlats på hjärnkontoret de senaste veckorna. För övrigt blev det kanske den sista heldagsturen för i år. Hur som helst skulle här köras motorcykel!

Motorcykeln accelererade uppför den lilla backen, gled smidigt runt den tvära vänsterkurvan och sköt ut på raksträckan som sträckte sig ända bort mot snickerifabriken. Han log i hjälmen när han kände motorns pulserade kraft. När han svepte förbi fabriksbyggnaderna såg han att det stod en röd Golf slarvigt parkerad på tvären över infarten. Han vred på huvudet när han passerade för att få en skymt av föraren. Han såg bara ett stort rödblont hårsvall som lutade sig över ratten. En kvinna, registrerade han. Men vad var det som var fatt? Var hon sjuk? Man ligger väl inte över ratten på det viset om man är OK?

Han bromsade hårt för att hinna vända på fabrikens personalparkering. Snodde elegant runt i en vändningsmanöver som skulle fått hans gamle körskollärare att applådera och körde tillbaka till den slarvigt parkerade Golfen. Föraren satt fortfarande kvar, lutad över ratten. Han stannade framför bilen, fällde ut snabbstödet med vänster tå och stannade motorn. Gestalten inne i bilen fick genast liv. Kvinnan lyfte på huvudet och deras ögon möttes.
Han greps av en våldsam yrsel och tappade balansen. Motorcykeln gled över åt vänster men lade sig till ro, vilande på stödet. Han stirrade förstenad rakt in i ett par blå ögon och ett högt sisande ljud började sjunga i hans huvud. Vad är det frågan om? tänkte han lätt irriterat. Tänk om jag hade lagt bågen rakt ner i gruset...
   Han blev medveten om att han fortfarande stirrade rakt in i hennes ögon. Gudsigförbarme! Vilka ögon! Vilka sagolika ögon! Han log sitt vänligaste leende men insåg först efter några sekunder att han måste ta av hjälmen om hon skulle kunna se hans ansikte. Alltså åkte hjälmen och hjälmhuvan av med några snabba grepp och han kunde åter le in i dessa underbara ögon. Han klev snabbt av motorcykeln och tog de få stegen bort mot bildörren. Hon vevade ner sidorutan och log mot honom. Han drabbades av samma yrsel igen och fick stödja vänsterhanden på biltaket.
-Hej! Hur är det fatt? Kan jag hjälpa dig på något vis? Med allt större intresse tog han mått på damen i bilen. I passande ålder, såg skaplig ut. Han rättade sig omedelbart. Hon såg Fantastisk ut. Långt, lockigt, rödblont hår. Ganska smärt. En lätt böjd näsa som gav ansiktet karaktär tillsammans med dessa otroliga ögon. Hon svarade honom, men hans hörselcentrum var bedövat och förstod inte vad hon sade.
-Förlåt, jag hörde inte? Hon upprepade att hon varit i grannbyn och köpt en symaskin men att bilen hade gått sönder just här. För kanske fem minuter sedan.
-Du är väl inte sjuk? undrade han. Jag såg att du hängde över ratten och jag tänkte kanske du behövde hjälp?
-Nej, nej, nej! log hon. Jag blev bara så ledsen. Arg också. Dagen började så jättebra. Jag hade så fint flyt och så bara stannade motorn. Bara tvärdog. Om du kan få liv i den igen skulle jag bli väldigt tacksam.

Han trodde sig om att snart ha hennes bil igång igen, men efter en halv timmes pysslande insåg han att den inte skulle starta utan verkstadhjälp.
- Det blir nog ingen annan råd än att jag får bogsera dig hem. Det är Ok, jag bor här borta, i andra ändan av samhället, pustade han när han gett upp sina startförsök.
-Hemskt vänligt av dig, log hon. Men inte tänker du väl bogsera med motorcykeln heller?
De skrattade åt skämtet och han förklarade att hans gamla Toyota nog skulle vara ett bättre alternativ. Han erbjöd henne skjuts bakpå motorcykeln genom byn, hem till hans lägenhet i akt och mening att byta kläder och fordon. Efter knappa två timmar rullade så de båda bilarna in på hennes parkeringsplats.

Den sista halvtimmen hade hans hjärna arbetat på övertid med den nya bekantskapen. Han måste få reda på mer om henne. De fick inte bara skiljas med ett tack-för-hjälpen. Under hela bogseringen hade hans uppmärksamhet också varit mer riktad på vad han såg i backspegeln, än vad som skedde på vägen framför. Han hade studerat henne så gott det nu låtit sig göras och hade blivit betagen av det han sett.

När han hade kopplat loss bogserlinan grep desperationen honom eftersom han inte kunde komma på ett enda vettigt förslag. Hon förekom emellertid honom med att fråga om han hade lust att komma med upp i hennes lägenhet på en kopp fika. Ett erbjudande som han med största förtjusning accepterade.

Hennes lilla trerummare var enkelt möblerad. Få, men bekväma möbler, varav en del utan tvivel var ärvt från en äldre generation. Han registrerade med förtjusning de välfyllda bokhyllorna liksom det faktum att möbleringen inte var så där överkvinnlig som vissa tjejer envisas med att ha det. Hans ex-flickvän Kajsa hade varit just en av de rosa, ryschade och pyschade heminredarna som han tyckte var lite påfrestande.
    När hon upptäckte att klockan var närmare ett, föreslog hon att de skulle äta en liten matbit istället för att dricka kaffe. Det slutade med att de bägge stod i köket och hjälptes åt med lunchen. Efter en kort diskussion föll valet slutligen på fettucine med köttfärssås och de hade stor glädje åt att försöka samsas om just hur såsen skulle tillredas. De åt tillsammans under mycken munterhet och tävlade nästan om att berätta kvickheter och lustigheter för varandra.
    Anne kände att hon för första gången på mycket länge, hade träffat en man som var lika rörlig i tanken som hon själv. Dessutom såg han oförskämt bra ut, det kunde hon inte förneka. Inte för att skalet kom särskilt högt upp på prioriteringslistan. Men rågblont hår och skrattande blå ögon hade hon alltid fallit för. Han begrep sig på att laga mat och han var inte helt bakom när det gällde trasiga bilar. Och så hade han motorcykel... Medan hennes mun pladdrade på, funderade hennes hjärna över nästa steg. Eller rättare om det skulle bli ett nästa steg. Denna gång var det han som löste det tillfälliga problemet.
-Tusen tack för maten. Det smakade härligt! Och med så trevligt sällskap finns inget övrigt att önska... log han. Kanske jag får bjuda på kaffet? Jag föreslår vi tar min bil och kör ut någonstans där man kan få en hygglig kopp kaffe. Jag tror jag vet var...

Jan var redan förlorad. Hela tiden de varit tillsammans hade han blivit mer och mer fascinerad av denna härliga kvinna. Vacker var hon sannerligen. Han kunde inte på rak arm komma ihåg om han någonsin sett en kvinna som sett bättre ut än Anne. Säkert inte. En smärt och smidig kropp hade hon och han skämdes en smula när han kom på sig med att fantisera om hur hon såg ut utan kläder. Hennes leende var fullkomligt bedövande. Om han råkade se in i hennes ögon när hon log, kastades han ut i rymder som han inte ens trodde fanns. Hennes röst vibrerade i hans huvud en lång stund efter det hon upphört att tala. Allting var honom så utomordentligt behagligt, att han på något sätt kände det som om han kommit hem efter en lång resa.

De tillbringade hela eftermiddagen tillsammans på ett gammalt kafé. Ett riktigt kråkslott med utsikt över havet. Tidvis var kaféet fullsatt med gäster, men det störde dem inte alls. En liten alkov på andra våningen med plats bara för två gjorde dem nästan osynliga för omvärlden. Själv var de off-line för omvärlden där de satt och skämtade och nojsade med varandra. Utsikten från fönstret ut över Kattegatts vågor var otrolig. Himlens blånande färg som sakta övergick i en violett nyans vilket påminde om smält tenn. Vita måsar gled fram i lufthavet med formfulländade vingrörelser. Något enstaka fartyg ritade sitt ensamma streck över havets vidder. Och till slut en sol som rodnande började sänka sig mot horisonten.

Anne tackade för kaffet och förklarade att hon hade lite pyssel kvar där hemma som hon måste sköta om, innan hon var klar med allt inför den nya arbetsveckan. De bröt därför upp från bordet och Jan skjutsade Anne tillbaka till hennes bostad.
     Båda två kände en varm glädje över den tillfällighet som gjort att de förts samman just denna dag. Båda två kände på sig att man snart ville träffas igen. Båda två blev under hemresan efterhand allt tystlåtnare, allt medan de i tankarna funderade över fortsättningen.
    När han parkerat bilen utanför hennes port och slagit av tändningen, satt de en stund och bara såg på varandra. Det var Jan som bröt tystnaden.
-Jag har inte haft en så trevlig dag någon enda gång tidigare. I hela mitt liv menar jag. Jag vill hemskt gärna träffa dig igen. Det kan vi väl? Vi kan åka ut tillsammans och käka något gott en kväll. Om det passar dig? Jag kan väl få ditt telefonnummer så kan jag ringa?
    Anne log mot honom utan att säga något. Öppnade handväskan och tog fram ett visitkort som hon stoppade i bröstfickan på hans kavaj. De satt i en evighet och tittade in i varandras ögon. Jan blev yr igen och visste inte hur han skulle bete sig. Så öppnade hon dörren och svängde ut högerbenet. Men vände sig istället snabbt åt vänster och kysste honom blixtsnabbt på kinden. Och i nästa ögonblick var hon ute ur bilen. Jan stirrade efter henne och ville ropa henne tillbaka. Kyssen skakade om honom i grunden. Åh Gud! tänkte han. Låt henne inte gå! Jag vill kyssa henne! Krama henne! Viska till henne att jag är tokig i henne! Gud! Vänta!!
    Anne gick bort till porten utan att vända sig om. Precis när hon skulle kliva in genom dörren, tog hon ett litet danssteg. Hon visste att han tittade efter henne och hon visade med piruetten hur lycklig hon var för det.