Torsdag 30/3 2000.

Jag vaknar klockan 7,30 av klockans vilda vrålande. Den klockan tänker jag inte ta med hem. Den kan få förpesta luften härnere istället. Smyger upp dörren och tassar bort till C´s rum. Jag har lovat väcka henne. Men hon är minsann redan uppe. Min rumskamrat vaknar och vi duschar och klär oss samt kilar kvickt ner till frukosten. Oh, herre Jemine... Alla äter visst frukost just nu. Till slut blev jag färdig efter att först ha fått avstå från den planerade omeletten. Nu jag orkade bara inte att köa framför kockarna. Sitter just nu på rummet och smälter frukosten medan B och E har gått till Uniprix för att komplettera utrustningen. Tyder det möjligen på Bad Planning?

Vågorna som rullar in mot stranden ser rejält stora ut i dag. Det är så vackert när vågorna bryter i sin hela längd, samtidigt, ända bort till hamnen. Ett kilometerlångt band av vitt skum som föds, lever och dör i ögonblicket. Gråsparvarna sitter i buskarna här nedanför och tjippar välbekant. Ljudet gör att man redan känner sig som hemma. En påfågel i fågelparken en bit från vårt hotell galer sitt skrällande läte mitt i gråsparvskonserten. Då brister bubblan och jag kommer ihåg vart jag är. Någonstans sitter en duva och hoar. Samma jäkla korrande här som hemmavid. Man borde jaga duvor mer än man gör. L på jobbet värjer sig mot att behöva äta dem, men jag tror att de är ganska skapliga bara man anrättar dem efter konstens alla regler. Inga näringsställen har ännu öppnat och dragit igång sina musikmaskiner. Inte heller trafiken har riktigt kommit igång. Om man blundar kan man nästan föreställa sig att man redan är hemma: Men så gal påfågeln igen och spräcker bilden. Jäkla operettfågel.
Jag sitter och tänker på ankomsten till Marocko. Hoppas innerligt att farsen inte upprepas vid vår avfärd. Utan att vi kommer iväg smidigt och snabbt. Hostan besvärar mig nämligen. Jag har ont i mage, rygg och mellangärdet av hostattackerna. Skickar en tanke till de där hemma. Om några timmar ses vi igen. I början av veckan kändes det som om det skulle dröja hundra år innan jag kommer hem igen. Men sedan i måndags har det gått så fort. Längtar efter lite kroppslig kontakt. Det har jag inte haft sedan jag kramades om av Hadji - Ha, ha, ha!!! Så går det förstås till i Arabländerna! Skämt åsido, vi fann varandra. Så där pang på det bara. En härlig kille, jag hoppas att han får ett bra liv. Liksom hon. "lilla Hallo" i trappan, som jag inte sett sedan i förrgår...

På något oförklarligt vis kom bussen igång från hotellet. efter ett lagom medelstort kaos. Tyvärr fick jag inte tag i conciérginnan, som jag hade tänkt skulle få mina växelpengar som tack för språklektionerna, men det finns väl hopp ändå för en lycklig hemresa. Även utan penningoffer. Bussen var luftkonditionerad och en behaglig plats att vara på för en nu ganska trött svensk. Denna gång gick incheckningen i racerfart liksom pass- och säkerhetskontroll. Nu sitter jag ensam i avgångshallen och väntar på de andra. Shopping igen, nämligen. Fortfarande finns dirham kvar att spendera...

Sammanfattningsvis blev veckan dels ungefär som väntat och dels bättre än väntat. Jag undrar förstås om mina mail gick fram. Det får vi verkligen hoppas för jag har inte fått någon respons eller kommentar från någon av mina hemmavarande arbetskamrater. Frågan är också hur det står till med våren där hemma. Sofia på Fritidsresor påstod i bussen att det hade fallit 20 cm snö över Skåne häromdagen men också att allt nu hade smält bort. A har som vanligt ringt hem till firman några gånger om dagen och AM lär ha sagt i telefon igår att all snö nu är borta, mer eller mindre. Skall minsann bli skoj att se om min bil går igång efter 8 dagar utomhus. Vilka problem jag kan få ibland, bara för att jag glömt sätta in den i garaget över natten. Nå, det fixar sig säkert på någon vänster.
När jag kom in här i vänthallen tyckte jag det var varmt som i en förgård till Evighetens Källarvåning s.a.s. Men nu har temperaturen sjunkit till vanlig svensk sommarvärme. Det blir antagligen trist att kliva ur planet på Sturup i kväll. Säkerligen är det betydligt svalare där. Men desto roligare att få träffa de sina.
Först en kort "jobbedag" i morgon , fredag. Sen två härliga helgdagar och sen är jag dessutom ledig på måndag. I morgon bitti har vi tänkt oss att busa på jobbet med för ändamålet inköpta marockanska klädesplagg och hela konkarongen. Hoppas att alla är där och kan roas av vårt lilla spektakel.

Lustigt det där med att stå och vänta vid gate:ar och diverse kontroller och köer. Ganska många i sällskapet vill inte stå i kö och vänta utan sitter hellre ner och väntar till allra sista ögonblicket. Det var den egentliga anledningen till att jag var den siste svensken in i Marocko. Nu är jag lustigt nog den förste svensken som lämnar Marocko - åtminstone först ut i vänthallen, närmast flygplanen

Hemresan blir en aning försenad men besättningen tror inte att vår ankomst blir mycket mer än kanske 20 minuter fördröjd. Vädret är ganska bra, bättre än på nedresan. Vi flyger över NV Marocko, passerar över Casablanca, sen in över Portugal och sneddar över Spanien till Santander. Afrikas brungrå prickiga yta förbyttes i Spaniens röda jord. Man inser omedelbart varför Kastilien anses vara "den röda". Bergen söder om Santander är mäktiga och tillika snötäckta. Än så länge är det kanske bäst att tillägga. Just i dessa berg - Picos de Europa - anses Europas bästa mc-vägar ligga, åtminstone enligt journalisten Birger Tommos. Han är den oöverträffade skildraren av spanska mc-äventyr i dessa trakter. Biscaya är bara blått, blått, blått. Just nu har vi blivit utfodrade och det är givetvis därför jag orkar ta fram pennan och skriva några rader. Tiden fram till matdags var en aning jobbig. Liksom den förbannade hostan. Måste se till att få adekvat medicin i morgon, så länge skall jag väl klara mig. Undrar förresten om det finns någon som möter mig på Sturup. Det hade varit tusan så behändigt men är väl inte att räkna med. Något lite retar jag mig också på att jag inte fick tag i mina "offer" på och kring hotellet. Det finns en lärdom att dra ur detta, jhu... som en viss Ada brukar säga.

Om ankomsten till Moderlandet kan man bara säga att det blev kyligt. Lyckades med konststycket att ställa ifrån mig min lilla skattefria påse i väskutlämningen. Men bilen sprang så glatt igång när husse startade att hemfärden gick som en dans. Det var först när jag hemmavid tyckte att jag hade ovanligt lite bagage som det gick upp ett ljus. Eller ridån föll ner...

Men den lilla fadäsen löste sig tack vare goda kamrater. Det var kanske rent av just av den anledningen vi reste tillsammans.

Eller också har jag fått ett nytt smeknamn i morgon.