Onsdag 29/3 2000.

Så kom då den magiska dagen. Den dag då allt som inte redan gjorts måste göras. Fullgas-dagen.
Morgonen, eller vad vi nu skall kalla den tid då vi äter frukost, är disig och lite molnig. De flesta i sällskapet röstar för ytterligare ett besök i souken på förmiddagen i hopp om att solen återvänder lite senare och tillåter ytterligare några timmars strandliv.

Frukosten förresten. Detta evinnerligt intressanta ämne. Det tar några dagar att vänja sig, men åtminstone jag har börjat gilla dieten. Det finns inget fel på frallorna, jordgubbssylten är så där riktigt snaskig, juicerna är färskpressade om än förskurna med en aning vatten. I alla fall inte med kranvatten, eftersom de inte doftar klor. Både vattnet i poolen och i kranarna är ganska kraftigt klorerade vilket naturligtvis bara visar att man bryr sig. Men den bästa lyxen är förstås att man kan gå bort till kockarna och be att få. Få nygräddat bröd. Få pannkakor direkt från stekpannan. Få äggröra om man så önskar, eller kanske en omelett uppsvängd en meter i luften vid vändningen. I dag kom ett franskt par traskande med fyra stycken kokta ägg, vilka jag inte tidigare sett. Äggen alltså, inte fransmännen. Ja, i och för sig hade jag inte sett dem heller... Få se nu. var spårade jag ur? Jovisst ja, frukosten. Oliverna är förresten fantastiska. Vanliga gröna, en annan sorts inlagda med rödaktiga skal och de allra bästa, de svarta russinliknande. Jag kan äta hur många som helst, men nöjer mig oftast med en 10-15 st. Förresten varje gång man slår sig ner på en restaurang kommer kyparen med en liten skål oliver. De gröna som har lite olja och kryddgrönt på sig är rena rama godiset. Jag är säker på att jag blivit en aning olivfärgad i skinnet av dieten. Vilket i så fall skall ses som ett hederstecken.

Vännerna samlar ihop sig för att ta taxi till souken medan jag själv väljer att besöka stadens östra delar på egen hand. Först går jag emellertid till Globe-net för att skicka några brev, kolla min brevlåda och hoppas på att få lite nyheter från gamla Sverige. På vägen dit passerar jag en kvinna i en klargrön djellaba som sitter på trottoaren med sitt lilla barn i knät. Hon mässar något som jag inte förstår ordalydelsen av men utmärkt väl innehållet. Jag kommer ihåg det jag skrev föregående kväll i dagboken och minns att jag har en enda fattig slant i fickan. En dirham. Min hand letar i byxfickan och hittar myntet, jag tar några steg tillbaka och ger mitt samvetsoffer till kvinnan. Hon tittar upp och ger mig så Marockos soligaste leende och säger på franska "merci monsieur" med en gnistrande tandrad som lyser upp mer än bara trottoaren. Mitt bättre jag viskar i mitt andra öra att jag nu är på rätt väg.
När jag går vidare tänker jag igen på den lilla flickan som brukar husera med sin mor (?) i trappan ner till strandvägen. Vad för ett liv väntar henne? Kommer hon någonsin att flanera längs strandvägen, fnissande och utbytande förtroligheter med sin bästis? Vem vet? Världen är så stor så stor...
Min egen bild av världen är definitivt inte densamma idag som för en vecka sedan. Och det har inte precis med restaurangbesöken att göra. Däremot finns det mycket att se, om man använder sina ögon och väger det man ser. Hela tiden med den tanken i bakhuvudet att här gäller inte mina vanliga svenska värderingar. Självklart gäller motsvarande för marockanerna. Många av dem skulle nog förvåna sig över livet i Sjöbo...

Jag når fram till internetcaféet och kliver in genom porten. Där inne är det som vanligt, höll jag på att säga, rejält varmt. De första tio minuterna brukar kännas lite obehagliga men jag har vatten med mig och dricker under tiden jag håller på med mina brev. Det får gå undan, det är ju några stycken som jag vill hålla kontakten med. Dela med mig av mina upplevelser samt även dela deras funderingar och vardagsnära berättelser. Jag fick höra i förrgår att Stockholm låg gnistrande vitt under sol och blå himmel. Vackert förstås men lite ogripbart från Marockos horisont. För mitt inre öga kan jag se min bil på Sturups parkering, översnöad och igenfrusen. Övergiven av husse tutar den ynkligt vid varje landande flygplan och hoppas bli hämtad från sin förvisning av en kameldoftande solbrynt viking. (eller också av mig...) Eller är det bara fantasier alltihop? Måhända flyter vi runt i ett ogripbart hav likt falken som klyver kvällsluften runt hotellet.
Tanken gör en ny vingglidning. Vi har en fantastisk utsikt från vår balkong. Hela norra halvan av staden ligger utspridd för våra utforskande blickar. Man ser bränningarna rulla in mot stranden och härom natten vid tvåtiden blev det faktiskt så tyst att vågornas musik var den enda tonkonst som nådde upp till vår balkong. Annars är det inte precis tyst. Man kan lugnt påstå att det är livligare här än hemma i Bjärred, till och med på en fredagkväll.

Efter besöket på Globe-net känner jag mig märkvärdigt styrkt. Tankern att jag har vänner oändligt långt där borta i norr som har mig i sina tankar gör mig varm i hjärtat. Den värmen stannar kvar länge, länge. Min vana trogen traskar jag runt i kvarteren öster om Boulevard Hassan II. Så snart man lämnat strandområdet känns staden mycket behagligare. Det är vänliga ansikten runt om. Tyvärr kan jag inte kommunicera med dem annat än på teckenspråk. Lite kunskaper i franska hade varit OK men jag kan bara ett knappt dussin ord. Samt rumsnumret på "franska". Den långhåriga marockanska tjejen i receptionen dör av skratt varje gång jag uttalar den ramsa hon "lärt" mig. Fyrahundraarton, quatre-cent-dis-huit eller något ditåtdäråt... Efter någon timmes tid är jag mätt på intryck och styr stegen tillbaka till hotellet. Min rygg besvärar mig lite och jag tänkte med behag på en liten siesta. Värmen är lite jobbig idag och mina luftrör besvärar mig periodvis alldeles förbannat mycket. Men det är ju som det är...

Åter på hotellrummet och till den lilla siestan tänker jag på arbetskamraterna därhemma och hur de har det just nu. Hoppas innerligen att de inte knäar under arbetsbördorna. Trots allt förtar det en bit av nöjet att vara här när man vet hur jobbigt det kan vara när vi är någon man kort. Och nu är halva gänget frånvarande. Nåja om en vecka är det vår tur att dra lasset och de får sin alldeles väl förtjänta lön. Men som sagt, visst vore det kul om alla kunde delta samtidigt. Vi diskuterade i går om vi skulle göra någon slags tipslista, eller om de hemmavarande skulle få gå på sin egen upptäcktsfärd (vilket de förstås ändå gör). Vissa praktiska saker är förstås bra att föra vidare. Solen bränner, drick vatten ofta, och liknande. Fråga alltid efter priset innan. Innan du tar för sig av taxi, mat, varor etc.

När det blir lunchdags bestämmer jag mig för "Flickorna Lundgren" och en tallrik lasagne. Minnet av den förra sitter fortfarande i och jag känner starkt för en repris. När jag kommer dit ser jag att huvudparten av styrkan redan sitter bänkade och proppar i sig både det ena och det andra. Efter en rejält mättande portion pasta känner jag att jag behöver en liten promenad och ställer in siktet för en tur norrut längs strandvägen. Jag lämnar därför sällskapet och promenerar norrut. Inte hinner jag mycket mer än hundra meter förrän jag blir upptäckt av Mohammed, en av servitörerna på Golden Gate, tvärsöver gatan. Han vinkar åt mig med hela kroppen. Det räcker med att se hans glada nuna för att jag skall bli överfallen ev kaffebegär. Enligt mitt enkla förmenande serverar Golden Gate det enda helt drickbara kaffet i staden. Annars får man göra som L, som har en liten burk snabbkaffe i handväskan för att få lite smak i koppen. Jo, Mohammeds dubbla espresso smakar ungefär som en kopp av Zoegas Skånerost.
Jag skuttar som en kanin över gatan, undvikande bilarna som en tjurfäktare på söndagseftermiddagen och hälsar på min vän. Kaffe, säger jag med ett garv. Ge mig en kopp kaffe, annars är jag förlorad. Mohammed skrattar brett och bjuder mig att stiga in i serveringen och placerar mig vid ett bord med god utsikt över de passerande på trottoaren. Det är bara så behagligt att sitta här och dricka en riktig kopp kaffe och spana in "la dolce vita". Ur storbilds Tv:n rullar karibisk musik från någon satellitkanal alldeles lagom högt. När Mohammed och hans kollega Hadji har tid passar vi på att småprata lite om livet i allmänhet. Jag berättar vad jag och mina vänner gör i Agadir och vad som väntar de båda om en dryg vecka när den verkliga Utmaningen kommer nerresande. Mohammed är vänligheten själv och tillverkar några små visitkort med sitt namn på och hälsar till sina ännu okända kunder och önskar dem välkomna. Han har bott några år i Eskilstuna och lovar att hjälpa mina kollegor med all den information om Agadir som han kan bidra med. Efter en stund lämnar Mohammed oss för att göra en runda på stranden och dela ut lite reklam. Hadji och jag fortsätter att prata om livets villkor i Agadir och i Lund. Han är bra mycket klyftigare än man kan råka tro. Dessutom är han begåvad med ett oerhört smittande leende, vilket förstås inte är något fel att ha med sig i livets bagage. Han är väldigt förtjust i min röda sommarjacka och vill gärna köpa den av mig. Om jag hade haft ytterligare ytterkläder med mig hade vi säkert kunnat ordna till en bytesaffär av något slag. Men nu går det ju inte.

När jag är klar med kaffet och skall gå, tar jag ett ordentligt adjö av honom och ber honom hälsa Mohammed. Vi klappar om varandra när vi skiljs. Hadji har några vänliga ord att säga mig när jag förklarar hur och varför jag använt mina dagar här på det sätt jag gjort. Visst! Här har jag den kommunikation jag sökt hela veckan. Med en som också känner på samma sätt. Den finns alltså verkligen. Han kunde ju nästan ha varit min yngre bror... Vi behöver inte uttrycka allt med ord utan killen förstår utan tvivel det jag försöker säga. För annars hade han ju inte svarat som han gjorde... Rätt svar, trots att jag aldrig behövde ställa frågan. Jag blir lugn i sinnet och inser att veckan inte har varit förgäves. Alltså har jag faktiskt lärt mig något om Marocko. Lärt mig med den högra hjärnhalvan alltså. Det är så fantastiskt när man liksom kan sjunka in i det och känna att det finns ett slags gemensamhet. Nästan som en slags gas (är jag gasad, kanske...) men att det inte är så jäkla lätt att upptäcka den. Kanske är det helt enkelt för att det är sista dagen som det märks. Eller så behövs det sex dagar för att bryta ner de hemifrån medtagna hindren.

Låt mig se vilka människor som "syns" i mitt synminne: Passkontrollanten, den "rundade" madammen i frukostrestaurangen, Ali och japanen och kanadensiskan på Globe-net, den kantige servitören med glasögon i frukosten, "beduinen" i souken, den åldriga damen i souken, vår souk-guide, flickebarnet i trappan, grabbarna på Golden Gate, flickorna Lundgren, det gamla paret på moppen, le Patron på la Scala, min taxikörande "bror", kvinnan i grönt tidigare i dag, den klädeshandlande tunisiern, alla kvinnorna jag "studerade" i souken, den knägående tiggaren, vår besparkade kamelförare, paret som gick förbi Golden gate under dagens kafferast, paret jag mötte med barnvagnen utanför Taco Loco, den kraftfulle mopedförsäljaren, min grönsakshandlare, de två i kassan på Uniprix, den rödhåriga i foajen, killen och tjejen i supermarketen som alltid försökte prata med mig. Men det är fortfarande Hadji´s ord som värmer mest. Mer och mer. Nu VET jag att jag till sist hittade det jag sökte efter och att han talade om för mig att jag verkligen hade funnit det.
Ja. Jag älskar faktiskt Marocko och marockanerna. Innan resan sade jag att jag aldrig själv skulle komma på tanken att resa till Marocko. Men jag hade fel. Antagligen är det oftare så än man själv riktigt anar. När man väl sätter sig in i något, ordentligt, blir resultatet oftast bättre än vad som var väntat.

När jag först kom hit var kulturkrocken total. Jag sade vid något tillfälle till Björn att jag var en utpräglad europé och att Marocko kändes väldigt avlägset i förhållande till Europa. Men efterhand har jag liksom smält in. Fast på ett vis är det som om blandningen förvirrar. "Vi-känslan på hotellet och på middagarna. Kontakten med hemmavännerna via internet samt då kontakten med Marocko. Internetvännerna har betytt mer för mig än jag trodde. Möjligheten att kontakta hem och vänner har känts som en slags livlina.

Snart väntar kyla och snö och slit och släp och falukorv med potatismos. Och ens älskade förstås. Återseendet kommer att bli känslofyllt det vågar jag lova. Fredagsmorgonen kommer att randas alldeles för tidigt, det är också en sak som är säker. Det blir nog inte många timmars sömn den natten.
För de lyckliga som haft sin kärlek med på resan har säkert upplevelsen varit intensivare än för oss som bara varit halva. Jag tillhör inte de som gärna vill iväg på egen hand. Jovisst, lite då och då; en dag, en eftermiddag, lite här och där. Det är helt okej. Men inte för så här stora upplevelser. Det som fyller mitt hjärta vill jag helst dela med min själs älskade. Så mycket som möjligt. Jag ville diskutera dagens alla upplevelser. Jag ville dela solen, ljuden, stjärnorna om natten med Henne. Jag ville uppfylla Hennes små nycker, jag ville köpa små meningslösa gåvor åt Henne bara för att se nyfikenheten i Hennes ögon. Jag ville dra in doften av Hennes solvarma hud och smaka saltet på Hennes kropp. Jag ville älska och bli älskad på ett hotellrum, till tonerna av arabisk musik, nattrafikens larmande och muezzins rop från moskéen. Jag ville somna i Hennes armar, sova en lång rofylld och drömlös sömn, vakna före Henne och kyssa Henne till en ny dags liv. Om bara om inte hade varit...
Men i morgon är jag hemma!

Efter den kortaste förfesten i Vår Marockohistoria gick vi i samlad (nåja...) trupp till restaurang la Scala för den sista middagen på afrikansk mark. Vår avskedsmiddag inleddes med en Kir speciale på terassen innan vi bänkade oss för en rejäl middag. Det blev hela köret, förrätt, varmrätt och dessert. Mitt val blev palmmärg i vinaigrette, oxfilet med roqueford-sås samt (förstås) creme brulée. Allt nedsköljt med rödvin. Superbt helt enkelt. Vi skålade för A, för varandra och för Absent Friends. Till slut bröt vi taffeln, mätta och trötta och nöjda med tillvaron. E och jag delade en petite-taxi tillbaka till hotellet,, vilket nog var tur för nu var jag närmast lika trött som för en vecka sedan. Den resterande kommandostyrkan marscherade tillbaka till förläggningen...

Natten blev inte alldeles lugn men det berodde faktiskt inte på eldsvådan i hotellet snett mittemot. Antagligen brann en till köket tillhörig ventilationstrumma. Men för några ögonblick såg det ut som början på en riktig storbrand. Stora flammande lågor och rök som dolde hela strandvägen. Nå, det var snart släckt av brandkåren, som för övrigt jobbade så tyst att gästerna på hotellet ifråga antagligen inte märkte ett skvatt. Tyvärr mår jag själv inte riktigt bra i natt. Min sömn störs av allting precis som den första natten. Men man vilar ju ändå, bara man ligger ner.

Vid den sjunde dagen såg även vi till slut att resultatet var gott.