Tisdag 28/3 2000

Jag börjar gilla frukostarna härnere. I dag kunde jag inte motstå frestelsen att prova de färskbakade marockanska bröden. Mmmm. Rykande heta pitabrödsliknande kakor. Helt enkelt störtgott med en klick smör på. Man blir nog gärna lite av läckergom när det finns resurser. Undrar hur det kommer att kännas när man kommer hem och saknar batteriet av kockar, beredda att uppfylla ens minsta vink. Undrar om hustrun kan förmås gå upp lite tidigare och baka. Hmm, nog bäst att inte alls ta upp det.

Senare på dagen går vi några stycken till Uniprix-varhuset för att sätta sprätt på lite dirham. Lite småsaker att dela ut där hemma kanske. En och annan "nödvändighetsartikel" som kan komma väl till pass när vi anländer till kontoret. Särskilt på vissa varor skiljer priset sig åt markant mellan Uniprix färdigprutade och priset på gatan. Kanske man skulle gått hit först för att få lite hum om sakernas tillstånd så att säga. Bakom varuhuset fanns ytterligare en rad små butiker vari kompletteringköp gjordes av några i sällskapet. Bra att det finns många inköpsställen att välja på.

Bredvid butikerna fanns en rad med restauranger. Lämpligt, eftersom hungern började göra sig påmind. Det är näringskrävande att knata runt i butiker och pruta och stå i. För att inte nämna hur många kalorier det går åt bara på att släpa inköpta varor med sig. Det borde finnas en slags bärar-service. Kanske en Stadsbudsförening i Agadir. Om man skulle kolla upp läget. Kanske göra en marknadsundersökning? Måhända behövde man inte resa hem utan kunde istället etablera sig som budfirma härstädes. Å andra sidan finns här varken müsli, knäckebröd, Kalles kaviar eller sill och potäter. Nå, den som lever får se.
Vi väljer den restaurangen som skyltar med norsk-marockanskt kök. Det var förstås där vi skulle anat oråd. Norskt kök... Nä, det var inget vidare. Ändå valde jag från den marockanska delen av menyn. Men för all del. Om det bara blir ett bomskott på hela veckan är det väl godkänt. Förresten mår jag säkert inte illa att hålla igen lite grand.

På eftermiddagen har vi bestämt oss för att likt Lawrence av Arabien utforska trakten söderut på kamelryggen. På utsatt tid hämtades vi av resebyråns Volkswagenbuss och bussades iväg av den bussige chauffören. Allt längre ut i bushen styrdes vår kosa, tills en större gård dök upp bakom trädridån bredvid vägen. Aha! Det måste vara härifrån karavanerna utgår mot Marrakech och mot Timbuktu. Undrar var man köper biljett?
Nu visade det sig att jag inte hade alldeles rätt. Men kameler fanns det i varje fall. Så snart vi släpptes ut ur bussen traskade vår C direkt ut i hagen till kamelerna och började klappa en av dem. Jag letade efter kameran för att raskt kunna fotografera det som jag bedömde strax skulle bli ett ärende för Försäkringskassan. Men inget annat hände än att kamelen såg så nöjd ut. Utan tvivel har C bra hand med kameler vilket jag nogsamt lade på minnet. För det fall man själv kunde påverka valet av medpassagerare. Jodå, det fanns möjlighet att snika upp bredvid C när kamelerna delades ut. Alltså kom jag att sitta på samma puckelrygg som C. Väl ordnat av mig, om jag får säga det själv. Men innan jag kom så långt hände som vanligt ett extranummer när jag är inblandad i riddjur. C satt upp utan problem. När jag satte vänsterskon på vänsterpedalen och skulle svinga högerbenet över sadeln reste sig den drummeldaren innan jag ens hade kommit halvvägs. Inget märkvärdigt, det gick bra att svinga ben ändå. Men jag är säker på att kamelskrället hette "Samson" på arabiska. För att hålla igen på den ludnes extranummer band kamelföraren fast kamelnyllet ända in till sadeln på framförvarande kamel. Vi såg ut precis som två vagnar på Pågatågen där hemma. Snart satte karavanen sig i rörelse, inte mot Marrakech men väl mot ett naturreservat i närheten. Kamel är ett lite märkligt fordon att ta sig fram på. Det guppar om man säger så. Mycket. Det tar en god stund innan man kommer på tekniken att guppa med. När vi väl lämnat farbar väg och kommit ut i sandskogen gick det avsevärt mycket bättre. Vi gick dyn upp och dyn ner och satte ibland av i fyrsprång över sand och grus.

Till slut kom vi efter många vedermödor fram till den sjö vari vi utlovats synen av flamingoer. Ja jädrar. Det fanns verkligen flamingoer i sjön plus en massa annat skräp och bråte. Men ändå.
Efter en liten paus och efter en liten törstsläckare hade vi för avsikt att fortsätta färden. Men kamelskrället som gick bakom vår ludne bärare ville annorlunda. Eftertruppen vägrade helt att lägga sig ner för påstigning och när kamelkillen började tala ovänligt till Esau (som han säkert hette i sann Mosebaskisk anda...) reagerade kamelskrället genom att placera en präktig spark som träffade ungefär just där man helst inte skall sparka pojkar. I varje fall om man är en kamel och inte har väldigt goda förbindelser uppåt s.a.s. Killen gjorde en krokig runda ut i terrängen och återkom med en mindre påk som fick agera tolk i den hastigt påkomna frågan om skick och uppfostran. Då kamelen även visade spår av en hastigt påkommen släng av rabies ville den besättning som hittills befaret kamelen inte längre kännas vid sitt fromma ridddjur. Nya passagerare måste alltså i all hast anskaffas och så skedde också. Två manliga deltagare kände att de med sitt lugn kunde förmå rabiesgeneratorn att hålla sig på mattan. Eller kanske hellre, fick djuret att inse att han skulle bli en matta innan kvällen var till ända. För att i ännu högre grad hålla det fradgande monstret lugnt, bands han fast cirka en och en halv centimeter från min högra häl. Ett enkelt trick som visade sig göra avsedd verkan. OM han skulle ha framhärdat i sitt asociala beteende hade jag bara behövt kicka bakåt med högerdojan för att ge honom svar på tal.

Hotet från en av Eccos bästa höll också hela vägen hem. Vilket knappast våra akterkastell gjorde. En kilometer till och jag hade fått gå bredvid, det säger jag bara. Nå vi klarade nålsögat hela bandet och kan nu kalla oss kamelryttare och ansöka om medlemskap i Svenska Kamelridningsförbundet. Jag måste nog säga att ridturen var en upplevelse. Ännu roligare hade förstås varit att alldeles ensam få styra drummeln genom skogar och öknar efter eget behag. Men det vore antagligen också förenat med vissa obehag. Nå strunt i det. Vi försökte köpa någon av de mera verserade kamelerna med hem. Men det stötte på patrull. Det saknades nödiga licenser nämligen. Annars lär priset för en hygglig ridkamel ligga på cirkus 10 000 dirham och om man har tur lever den rackaren tills han/hon blir omkring 40 år.

Kvällen avslutades på restaurang Savannah, av några ansedd som resans bästa matställe. Alla var dock överens om att stället åtminstone höll högsta klass. Möjligen grumlades omdömets grundande av en viss förtjusning över att fortfarande vara vid liv, trots flera timmar på kamelryggen.

Och så var den sjätte dagen saga all.