Måndag 27/3-2000

Efter frukosten promenerar jag en sväng på stan. Först till Globe-net för en stunds mail-skrivande och surfande. Det finns ju en del att ta igen. Läsa lite på de maillistor som jag är ansluten till. Nu har jag lärt mig att rationalisera skrivandet. Skriver först in alltihop i Word Pad och portionerar sen ut valda delar och fyller ut och snidar till. Först ett mail hem till Inger, sen en rapport till jobbet och sen en till vännerna. Börjar få lite snits på rapporteringen nu. Jag får tid över att kolla vad mina nätvänner haft för sig. Festen i Malmö var tydligen lyckad. Där deltog också - "tyvärr" - ett par stockholmare som jag väldigt gärna hade velat träffa öga mot öga. Men man kan ju bara vara på ett ställe i taget. Och det går alltid fler tåg... Jag är en lycklig skit som har så många vänner. Deras vänliga tillrop värmer mig lika mycket inifrån som Marockos sol värmer min yttersida. Tyvärr hade jag inte tid att svara alla. Det får vänta tills jag kommer hem. Annars hade jag suttit där halva dagen och knattrat på tangenterna. Stina undrade över varför jag inte ville resa till Marocko. Tja, vad svarar en italienidiot på det? Ante tyckte jag skulle köpa en fez med hem, kanske mest på grund av dess bizarr-faktor.

När jag skrivit färdigt går jag ut i värmen och traskar vidare österut. Kvarteren åt det hållet är lite mindre turistinfluerade. Här finns fler bostadshus och betydligt mycket fler inhemska butiker. Några kvarter upp från Boulevard Hassan II ligger den frukt och grönsaksaffär där jag brukar stanna till och köpa några apelsiner. Så även idag. Jag är törstig och bara så jäkla sugen på en av traktens fantastiska apelsiner. Söta, välsmakande och lagom saftiga. Jag köper tre stycken och börjar genast skala den första. Affärsinnehavaren flinar och säger något på franska som jag inte förstår. Men jag ler, klappar mig på magen och säger "bon" och smackar med läpparna. Han flinar ännu mer och pekar på en låda när jag frågar med kroppen var jag kan kasta skalen.

Stärkt och uppiggad av denna läckra törstsläckare traskar jag vidare på min färd. Barnen skrattar öppet åt mig när jag går förbi så jag antar att turister inte så ofta hittar runt i deras kvarter. Men de är glada ungar och jag flinar bara tillbaka. Några kvarter vidare på vägen passerar jag en mopedhandlare. Där är ett halvt dussin män inbegripna i en vild och högröstad diskussion. Undrar om de är oense om vilket munstycke det bör sitta i förgasaren på en Motobécane eller om det gäller priset på den senaste reparationen. Det vore verkligen trist om de bara pratade fotboll...

Mopeder är en synnerligen vanlig syn i gatubilden så jag förstår att mopedverkstäderna har fullt upp att göra. Vid nästa gatukorsning står en gammal man och tigger. Jag vet att jag har några småmynt i höger byxficka så jag tar upp dem när jag passerar och släpper dem i hans framsträckta hand. Han svarar inte, eller rättare sagt, han fortsätter mässa något på arabiska, som jag givetvis inte förstår. Men jag tyckte nog jag hörde Allah nämnas. Jag undrar om han tackar mig eller om han är missnöjd med mitt ringa offer. Det var först några dagar senare jag fick lära mig att tiggare normalt inte säger tack. Enligt koranen skall man ge en tionde till de fattiga och när man så följer koranens bud blir responsen istället att tiggaren ber en bön för givaren. Vackert egentligen. Fast det visste jag inte just då. Jag såg säkert komiskt skuldmedveten ut i hans ögon. Som vanligt avslutas promenaden i den lilla närhetsbutiken nedanför hotellet, med ett dricksvatteninköp.

Eftermiddagen blev lite lugnare. Läste först lite i medhavda böcker och gick sen ner till Golden Gate och stoppade i mig en ägghamburgare. I trappan ner till strandvägen brukar våra favorittiggare stå. Gud förlåter oss förhoppningsvis för att vi kallar dem för detta. Den första biten av dagen brukar där stå en gammal man och "sälja" apelsiner. När hans "pass" är slut brukar hans plats övertas av en kvinna med två små barn. Ungarna brukar kuta efter oss turister och tjoa "hallo, hallo!!!" Jag skäms en aning för att jag ännu inte delat med mig av mitt överflöd, men jag lär mig lite allteftersom. Just nu består lärdomen i att småmynt som en dirham eller två, är en bristvara. Alltför ofta räknar jag upp någorlunda jämna pengar när jag handlar något. Men småpengarna kan ju ges ett bättre användningsområde - om man har några vill säga.

Jag konstaterade att ryktet om Golden Gates hamburgare talade rätt, de smakade alldeles utmärkt och här nere får man minsann riktiga pommes frites. Inga fabriksgjorda här inte. Efter måltiden traskade jag runt i den tydligen ganska nybyggda stadsdelen mellan restaurangen och stranden. Överallt fanns små butiker med souvenirer och solglasögon och annat turistinfluerat. De fanns små caféer och andra näringsställen i nästan varje hus. Men det kunde lika gärna ha varit varsomhelst i vilket land som helst. Vanligtvis är försäljarna i strandzonen lite jobbiga att ha att göra med. Konkurrensen är förstås tuffare här, än uppe i staden. Här krävs större bokstäver så att säga. I butikerna uppe i staden bemöter de en betydligt vänligare. Ta som exempel klädinköpet häromdagen. Bakom Uniprixvaruhuset finns ett torg. På norrsidan finns en rad butiker varav två säljer bl.a. kläder. Mitt sällskap skulle köpa var sin djellaba, en lång kaftan att ha som ytterplagg. Den första butiken visade sig vara dyr och innehavaren snorkig. Nästa är den förras fullständiga motsats. En vänlig innehavare och bättre varor. Varsågod - ett litet tips i all enkelhet...

Kvällen avslutades på Restaurang Jazz som var ganska bra faktiskt. Skaplig mat och en prydlig inredning. En musikant satt och spelade ute i gatuserveringen men störde inte oss som satt i det inre rummet. Annars är det ofta så att om musikunderhållning bjuds, live eller på burk, är volymen sådan att normalt samtal omöjliggörs. Undrar varför det är så? Jag tror att det är likadant överallt. Stockholm, London och Paris. Samt Agadir. Personalen på Jazz var lite märklig emellertid. Efter middagen när vi skulle betala (med hjälp av A´s kreditkort) tog det en evinnerlig tid innan servitören kom tillbaka med kortet. När A påtalade detta svarade den spjuvern att det dröjde eftersom ägaren var så berusad att han inte klarade ut att ta emot betalningen med hjälp av kortet. Hur det nu var med det vet jag inte, men till slut kom i alla fall kortet tillbaka. Möjligen skulle man göra några dussin avdrag med kortet när man nu ändå hade chansen?? Nej, jag är förstås oseriös. Det fanns inget som tydde på några oegentligheter. Mer än möjligen ägarens alkoholintag.

Natten avslutades med att min rumskamrat och jag löste världsproblemen på balkongen över ett antal groggar. Lustigt vad man tänker klarsynt och bra efter lite whisky. Liksom att man blir lite mer spontant kreativ. Vilket närmast betyder att följande rader tillkom mer eller mindre av sig självt. Kanske med viss hjälp av anden i flaskan...

***
Musik som inte är min - den sjunger genom natten
Dofter av blommor och kryddor - de driver genom natten
Falken, brodern med klippande vingslag - han jagar genom natten
Min själ finns i mig men också i dig - oss binder genom natten.

Sen fanns det inte mer kvar av den femte dagen.