Söndag 26/3 2000

Morgon, på den fjärde dagen. Det blir allt färre av oss som äter frukost här på hotellet. Kvart över nio var det bara min rumskamrat och jag, men 9,45 dök P och L upp. Möjligen beror manfallet på den efterfest som utspelades på rum 118 efter gårdagskvällens restaurangbesök. Men som sagt, om detta vet vi inget i skrivande stund. Men troligen hade jag alldeles rätt i mitt antagande. En lite avslagen dag i sviterna efter gårdagens trägna festande.

Rumskamraten och jag satt och tog igen oss på balkongen tills han stärkt sig tillräckligt för att gå till stranden och leta upp de andra vännerna. Själv satt jag kvar någon timme ytterligare för att slöa och läsa medhavda böcker. Vid halvtvå-draget förflyttade jag mig i sakta mak ner mot strandvägen för att försöka hitta mina polare men orkade inte gå runt och leta efter dem. Istället gled jag vant in till Flickorna Lundgren för att göra ett litet smaktest på deras gourmetpizzor. Inklusive pepparoljan. Och oliverna förstås, det var nära jag glömde dem... Pizza "Four Seasons" smakade utmärkt, tack. Det är faktiskt ett bra lunchställe. Liksom även Golden Gate, den inglasade trottoarserveringen snett över gatan. Golden Gates cous-cous föll A i smaken, men E benämnde rätten som ett berg av mat. Själv kan jag rekommendera deras hamburgare. Ägghamburgare med pommes frites för futtiga 30 dirham och då ingår också en oliv på toppen av brödet. Dricka och dricks tillkommer förstås. På Golden Gate arbetar bl a Mohammed som bott några år i Eskilstuna, och hans kompis med det breda leendet (Hadji, tror jag att han heter. Genomtrevliga killar.)

På eftermiddagen träffas vi igen, hela bandet för att åka till den arabiska marknaden, souken. Tre km gångar med tusentals affärer som säljer precis allt som tänkas kan. Och bakom disken har de säkert både ett och annat "Marockanskt", om nu bruket av detta inte blivit obsolet.

Att inträda genom porten till souken kändes som att ge sig in i något som man inte alldeles säkert skulle komma ut ifrån. Man känner sig verkligen som en "vitskalle" eller som en neger i Sjöbo. Utanför porten blev sällskapet shanghajade av en slags kille som påstod att han är en av staden anställd guide som hjälper turister till rätta (!). Han ser emellertid både hel och ren ut. Ung, kanske 30 år, snygga kläder, blå byxor och en randig tenniströja. Långt lockigt hår. Vi köper naturligtvis genast hans försäljningsidé. Säkert har han släkten i souken och lika säkert som att Fatima var Mohammeds syster kommer vi att hamna där förr eller senare. Men vad spelar det för roll? Killen är trevlig och sköter sitt jobb perfekt. Ett litet nöje att ha honom med oss och som dessutom kan tolka ifall språkförbistringen skulle bli alltför stor. Eller om vi inte begriper vilka varor som man försöker sälja till oss...

Vi stiger rakt in i Tusen och en natt. Vårt uppdrag är att följa i spåren efter den nu försvunne Indiana Jones, in i riffkabylernas och tuaregernas Atlas... Det ligger stora högar av Afrikas alla grönsaker och rotfrukter överallt. Dofterna är nästan överväldigande och solljuset bränner lite extra här innanför murarna dit vinden inte når. Rakt fram till vänster står en lång väldig arab klädd i traditionell "ökendräkt". Vit klädnad över hela kroppen (burnus?) och en likaledes vit turban som nästan helt döljer ansiktet. Han pratar högt rakt ut i luften, med grov och guttural stämma. Men jag förstår ju inte ett skvatt, tyvärr. Möjligen beundrar han damerna i vårt sällskap. Kanske uttalar han sin besvikelse över att man tycks släppa in vem som helst i souken nuförtiden. Rakt mot mig kommer en äldre kvinna med långsamma steg. Också hon klädd traditionellt. Hennes ansikte är mörkbrynt av många år utomhus. Dragen är likt en gammal indian alldeles skrumpna och knotiga av solstrålningen. Hon ser ut att vara minst hundra år men skenet kan i det här fallet bedra. Antagligen högst betydligt.

Vilken intrycksexplosion! Vilka varor! Grönsaker, kläder, mattor, väskor, leksaker, mässingsarbeten, kryddor, textilfärgningspigment, dofter, röster, människor, tiggare, vattenförsäljare, ansikten, röster, skrik, fler dofter, människor som följer mig med blicken, någon som bara ler vänligt mot mig, söta små barn som kilar omkring. Jag ser fler vackra kvinnor på två timmar här än jag normalt ser på ett helt år. Det är uppenbart att de människor jag ser här inte är desamma som jag ser i turistkvarteren.
Efter en stund hamnar vi hos en krydd- och diverseförsäljare vars sortiment beskrivs av vår guide med en självklarhet som om han ägde butiken (...) Vi bjuds in på myntathé och får sortimentet förevisat för oss. Här finns alla sorters kryddor men också Berber-viagra (ginseng) och försäljaren visar med händerna effekten av medlet... Det finns berber-lipstick i små fat av keramik och tandborstar av rötter och tandstickor av fröställningar. Det finns sten som doftar parfym och små krus med väldoftande oljor. Afrikas mystik i en liten fickförpackning.

Efter ett tag lämnar jag sällskapet tillsammans med A och E. E handlar klänningar till flickorna därhemma och A prutar framgångsrikt till sig ett väldigt fint träskrin, synnerligen väl ägnat åt att förvara cigarrer i. När jag går runt i hettan och röran av varor och människor känner jag efter en stund att jag börjar koppla in mig på den lokala våglängden. När jag har strövat omkring i gatorna i staden tror jag att det är just den trådlösa kontakten jag söker efter. För första gången klickar det nu till. Omöjligt att förklara hur det känns. Man bara känner att man blir en del av omgivningen. En organisk del. Som en del i en slags allmän kropp av kött och blod. Den första gången jag kände så, var helt överväldigande. Det var i bussen från Villafranca, flygplatsen utanför Verona, första gången i Italien. Jag kunde känna att jag hörde dit. Att jag hade liksom kommit hem. Det var min luft, mina gator, mina släktingar som bodde i husen runt omkring mig. Den känslan satt i nästan hela den Italiensemestern. En för mig oerhörd upplevelse. Nu dök den där känslan upp igen för en liten stund. Underbart. Alltså är jag inte helt bedövad och okontaktbar.

Vi går runt bland butikerna och tittar på varor och folkliv. Två damer av ett lite märkligt snitt handlar smycken hos en "guldsmed". De ser inte riktigt ut att höra hemma där, men rör sig och agerar som om de var fullständigt hemtama. Damerna är en lustig blandning av både Europa och Afrika. "Franska" marockaner kanske. Liksom le Patron på La Scala? Han såg så oerhört fransk ut i mina ögon. Ungefär som en viss fransk filmskådespelare. Jag tror det är Yves Montand som jag tänker på.

Nå, tillbaka till souken. Jag tror att jag skulle kunna ha stått kvar där och glott på folk ända tills de stängde frampå kvällskvisten. Sådana ansikten! Vilka historier de kunde berätta för mig om jag hade kunnat fråga dem... Den lille skinntorre mannen med den färgglada mössan som sålde skinnkläder. Den vänlige och verserade mannen som sålde träskrinet till A. Han såg nästan alltför civiliserad ut i den omgivningen. Tiggaren som gick omkring på knäna, släpande underbenen efter sig och mässande något med entonig röst. Vattenförsäljaren med Marockos bredaste och gladaste leende. Han skulle jag bra gärna velat fotografera. Men ljuset var för dåligt för min kamera. Annars hade jag säkert fått ge ett bra pris för en fin modell. "Titta gratis, köpa billigt..."

Tills slut meddelade chefen att det var dags att stämpla ut ur souken. E lämnades i våra kamraters sällskap och vi tog en petite-taxi till Golden Gate där chefen hade högst förtjänstfullt "bokat" bord för att se Formel 1 från Brasilien. En värdig avslutning på en bra dag. Taxichauffören utlovades extra ersättning om vi hann fram innan start. Och det gjorde vi... Fråga mig inte hur det gick till för det vet jag inte. Blundade hela tiden, se... Le Patron erkännes härmed ett extra stort tack för den vänliga inbjudan till honnörsbordet. Längst fram! Till närvarande tyskars STORA förtrytelse kom vi inramlande 15 sekunder före start. Och skymde sikten för dem...
Men Ferrari vann loppet till min - och de närvarande tyskarnas - stora förtjusning. Maclarens Coulthard blev tvåa. Någon tröst för ett tigerhjärta i alla fall.

Kvällens övning börjar hos C och K som bjuder på lite drinkar med tilltugg innan gänget försvinner ut i natten med siktet inställt på restaurang Miramar.

Så avslutades den fjärde dagen.