Lördag 25/3 2000.

När vi idag äter vår andra marockanska frukost har vi lite lättare att välja vad vi vill ha. Vi proppar i oss så mycket vi kan enär det alltid finns en risk att lunchen aväts först en bra bit in på eftermiddagen. Efter frukosten lämnar jag sällskapet eftersom jag skaffat fram en adress till ett internetcafé några kvarter upp i staden.

Egentligen ligger vårt hotell alldeles utmärkt placerat. Det är så stort och högt att det syns över hela staden om man bara fixar sig lite fri sikt. Det är faktiskt av skaplig klass, tycker jag. Det ligger nära stranden men också ganska nära de vanliga affärerna. Både de inhemska och de lite mer turistiska.

Efter en kvarts promenerande hittade jag faktiskt till Globe-net som caféet heter. Märkligt café förresten, där serveras inget kaffe, bara en uppkoppling. Enligt tjejerna på Fritidsresors kontor bör man vara där på förmiddagen för att kunna få en bra fungerande uppkoppling. Annars kan det gå låååååångsamt. Klockan 10,50 lokal tid skramlade jag igång Explorer och allting fungerade jättebra. T.o.m. bättre än hemma. Globe-net har öppet mellan klockan 9-22 alla dagar och finns på Boulevard Hassan II ett par hundra meter söder om varuhuset Uniprix, alldeles efter Mobil-macken. Det kostar 20 dirham per timme och det får väl anses vara OK. Det finns uppskattningsvis ett tjugotal terminaler av någorlunda modernt snitt såvitt jag förstår. Tangentborden följer fransk standard och är inte helt lika våra egna. Man kan också behöva ställa om alfabetet till västeuropeiskt. Men det är ju egentligen bara icing-on-the-cake.

Just vid detta tillfälle prisar jag internets välsignelser. Jag kan skicka min fru en liten hälsning tusenfaldigt snabbare än ett vykort och jag kan skriva hur mycket jag än har på hjärtat utan att platsen tar slut. Minsann är jag allt en lycklig människa. Jag har sju brev från mina vänner liggande i mailboxen. och de måste givetvis läsas igenom först. Några rader till de hemmavarande jobbarkompisarna knackas ner efter det manus jag skissade i går. Tangentbordet saknar ju vissa bokstäver och alla sitter inte heller på samma ställe som hemma. Det blir därför många ändringar efterhand.
Till sist har jag lovat en vän ett litet resebrev och även detta hinns med under de 58 minuter jag sitter och jobbar koncentrerat. Nästa gång skall jag ta mig tid att kolla genom de maillistor jag är ansluten till. Det känns liksom lite lugnare eller mer hemvant eller hur jag nu skall uttrycka mig, att kunna kommunicera med sin vänkrets ungefär som vanligt. Trots att livet i Marocko är så väldigt olikt mitt liv hemma hjälper Internet onekligen till att krympa min värld. Eller kanske hellre: verkligen visar sig vara det nätverk i vilket jag är en liten maska oavsett min geografiska plantering.
Glad och allt lite rörd av mina vänners vänliga digitala hälsningar traskar jag tillbaka till hotell Anezi efter ett ögonblicks stop-and-go i den lilla butiken nedanför hotellbacken för att fylla på vattenförrådet. Det går åt mer än man tror i solen och blåsten.

Jag hittar A och E vid poolen och beslutar göra dem sällskap ut på staden i akt och mening att äta lunch. Vi promenerar söderut på "Strandvägen" tills vi når den restaurang vi hedrade med vår närvaro i förrgår och åt nu en synnerligen läcker lunch. La Scala kan sina saker den saken är Oscar. Mätta och betydligt stärkta promenerade vi tillbaka till hotellet för någon stunds siesta, eller vad det nu kan heta på arabiska.

Gatubilden domineras av små franska bilar, Peugeot 205 och Renault R4:or, några FIAT Uno och Bravo och en eller annan turist i BMW eller en stor Peugeot. Samt horder av Motobécane-mopeder. Ofta framförda med vårdslös elegans av en marockan med djellaban fladdrande runt benen.
När vi nu kliver ut i trafiken igen efter lunchen konmer förstås det där lilla extra som bara liksom händer alldeles av sig själv. Ett gammalt par på moppe. Han i sliten kostym och stickemössa, hon sittande bakpå i traditionell klädsel med slöjan tätt åtdragen runt ansiktet. De är säkert över sextio år och ser ut att vara fast förbundna med varandra. En härlig syn. Undrar om jag och Inger ser likadana ut om en del år när vi dundrar fram på Moto-Guzzin... Knuttar gör det alltid bättre, har jag hört.

Från strandvägen leder trappor upp till vårt hotell, som antagligen ligger på det moderna Agadirs allra högsta punkt. K räknade trappstegen en dag och kom till över hundra. Via Dolorosa kallar jag trappan för. Lustigt, men när det sista dussinet trappsteg är kvar känner man sig allt lite trött, men det fixar sig nog. Ha! När endast två trappsteg återstår vet jag att jag inte klarar det. När ett steg återstår tänker jag att det var synd att man skulle sluta så här. Men likt en flagellant på sin lidandes väg, biter jag ihop och tar sista steget mot det okända. Och cepophan! Jag lever! Alltså är jag! Gamle käre Cartesius! Huru rätt hade han inte. I tacksamhet mot Allahs godhet funderar jag på att kasta ner en slant till den gamle mannen i trappan. Men hans står så långt ner i trappan att jag skulle säkert missa honom. Eller träffa honom mitt i hjässan...
Det var först efter hemkomsten som jag insåg att det var Allahs mening att jag skulle skänka en skärv åt den gamle redan när jag passerade honom på vägen upp, på det att min färd mot himlen skulle gå lättare. Men det är så dags nu...

Vid ankomsten till hotel Anezi finner jag till min förvåning min rumskamrat på rummet. Ja det är i och för sig inte SÅ konstigt. Vi delar ju rum. Men jag går runt med nyckeln i min rockficka. Nå, han hade helt enkelt fått hjälp av städerskan att forcera dörrlåset. Det var en evig välgärning att jag slapp finna honom sittande sovandes på golvet utanför dörren till vårt rum.

Jag har säkert till leda berättat om mitt intresse för mitt älskade Italien. Men jag har väl endast sällan berätta om varför jag tycker som jag gör. Det finns nämligen inget att ta på. Ingen särskild upplevelse eller annan bindning. Det bara fanns där en dag, fixt och färdigt. Intresset gäller allt. Människor, musik, mat, kläder, bilar, mc, språket, konsten, litteraturen, arkitekturen och historien bara för att nämna lite på måfå. Om det nu verkligen finns fler liv att leva är det kanske möjligt att jag levt ett tidigare liv i Italien. Det lär ju gå att lära sig känna igen de tecken som skvallrar om tidigare erfarenheter. Idéen med de flesta religioner som omfattar själavandring är ju att man skall lära sig något nytt i varje reinkarnation och bygga vidare i sitt nästa. Om det är på det viset har jag lite svårt att förstå vilka kurser jag har blivit anmäld till i detta livet. Men visst förändras man under livets långa resa. Skam vore det väl annars. Susanne Fredriksson, som höll föredrag på Frostavallen, sade vid ett tillfälle att möten mellan personer kan ibland leda till överraskande nya vägar att följa. Det är som om man går genom livet och får nya instruktioner och vägbeskrivningar av vissa människor man möter. En intressant tanke att det kanske finns personer här i Agadir som har ett slags "meddelande" till just mig. Man kan ju kanske hoppas att det inte är en åklagare eller någon ur den lokala poliskåren, Royal Maroc Mounted Police.
Det är inte bara av ren lustighet som jag funderar över frågan. Jag har faktiskt vid några tillfällen knutit bekantskaper som ändrat min livsföring. Inte bara Inger, även om det naturligtvis ligger närmast till hands. Det finns även ett par andra som betytt en hel del. En viss färjeskeppare från Indonesien t ex. Men framförallt kompisen Lasse, som en gång lurade med mig på en dreja-keramik-kurs, vilket onekligen fick följder.

"Araber" har jag tidigare haft lite svårt för. Kulturkrocken blir lite väl våldsam antar jag. Nu har jag väl aldrig träffat någon "riktig arab" men faktum är att redan efter två dagar har jag kommit att anse att herr (och säkert även fru) Medelmarockan är en högst trevlig och hjälpsam typ. Ett typiskt exempel är han som jag köper apelsiner av i den lilla grönsaksaffären upp i staden. Han ler med hela nyllet när jag kommer travande och nickar glatt frågande mot apelsinerna. Han kan bara franska och jag får använda fingrarna när jag frågar hur mycket han vill ha för en apelsin. En dirham för de små och två för de stora brukar han få. Dessa apelsiner är så otroligt fantastiskt, ja rent sagolikt goda. Jag är ingen direkt apelsin-fan. Men redan den första gratisapelsinen, som levererades utanför rumsdörren, fick mig att ändra uppfattning. Lättskalade, söta och inte så saftiga att det rinner om dem. Härliga, minst sagt. Sol i fruktformat.

I kväll har vi varit och ätit på en restaurang i frihamnen, le Admiral, som vi fått oss rekommenderad av "Filibuster". När taxin svängde in bland magasinen i frihamnen med skum belysning och till synes öde gator och byggnader insåg jag att vi gått på en riktig nit. Det måste vara här man "rullar" turister. Snart stiger det ut ett gäng på gatan iklädda gevär och kulsprutepistoler och tvingar oss att köra in i ett magasin. Varefter vi blir grundligt rånade och därefter uppdelade och ivägskickade till antingen slavarbeten eller till harem. Beredd att sälja mig dyrt förvånades jag av att taxin stannade utanför en klart upplyst restaurang. Inga busar? Inga gevär? Inte ens en slavuppköpare? Hm, vi måste ha åkt fel väg...

Jo tack, det var inget fel på maten. Möjligen på att vi var de enda gästerna den kvällen. Vilket i och för sig kvittade det också eftersom vi hade skoj nog med oss själva och alltså slapp störa några andra gäster. När vi var färdigätna och urdruckna, fann vi till vår förvåning att taxibilarna återvänt för att köra oss tillbaka till staden. Men så här dags var rånrisken närmast obefintlig. Alla våra stålar hade ju överförts till restaurangens kassakista.

Och så gick vi till nattvila på den tredje dagen.