Fredag 24/4

Väckarklockan ringer med ett djävulskt ylande ljud. Jag vräker mig som vanligt upp och stänger av fanskapet. Personbästa är väl säkert under 2 sekunder. Och då skall den hittas också. Vete tusan varför jag aldrig skaffat ett annat reseväckarur. Fast man kommer ju upp även om folk i grannrummen tror att det är brandlarmet som satt igång. Ser mig yrvaket omkring och hittar en främmande karl i sängen bredvid. Vaaaa??? Javisst tusan. Vi är i Agadir på Marockos solstekta kust. Hårda bud att behöva gå upp klockan halv nio. Frukost serveras nämligen bara till klockan tio och man vill ju gärna göra rätt för sig. Jag börjar lite försiktigt med en dusch. Varmvatten finns. Bra. Lite tandborstning kanske? Ja tack, men det var ingen vidare doft på det vattnet. Nävisst, man skulle inte dricka det, bara tvätta i det. Ålrejt. Min rumskamrat vaknar också och dagen börjar komma igång på riktigt. En titt ut över staden visar på solsken och blå himmel. Någon hade visst frågat i receptionen när det regnande senast och fått svaret att det var över två år sedan...

Frukostdags. Människan lever inte av bröd allenast utan behöver framförallt kaffe. Själv behöver jag ostsmörgås, müsli, kaffe eller thé samt ett glas apelsinjuice. Finns det kokta ägg kan jag ofta övertalas att konsumera även ett sådant. Alltså raskt ner till frukostmatsalen för att se vad som erbjuds.

Tja, exotisk frukost kan man väl säga. Några av oss tyckte att det var alltför exotiskt och kastade in handduken på direkten. Men vadå? Kaffe fanns det ju i alla fall. Och frallor och lite annat bröd som mest liknande kakor. Och kolla där! Juice! Jojomensan och färskpressat var det också minsann. Möjligen förskuret med några stänk vatten, men gjord på riktiga apelsiner minsann. Smakade förträffligt. Liksom även grapefruktjuicen jag provade emellanåt. På en buffet fanns mängder med "varor". Tyvärr kände jag inte till namnen på innehållet i skålarna. Det fanns violett grönsak, grön grönsak, röd grönsak, gröna oliver, inlagda oliver och en sorts svarta russinliknande oliver som jag verkligen fick smak på. Läckerbitar! En snaskigt god jordgubbsmarmelad fanns det och även en gul variant som jag aldrig blev klok på vad det var för slag. Men jordgubbsmarmeladen blev omedelbart standard till min frukost. Varken knäckebröd eller müsli stod emellertid att uppbringa. Inte ens filmjölk eller yoghurt...

Ännu mera olikt en svensk hotellfrukost var de fyra-fem kockar som huserade på ena kortsidan och lagade direkt på tilltal så att säga. Längst till höger fanns brödbagaren. Som bakade något slags pita-liknande matbröd. Brännande hett från pannan och med en klick smör på smakade det härligt, härligt. Bredvid kunde man få ett slags stekta korvar som jag aldrig hann med att prova. Tusan också. Tänk om det var kamelkorv? Nåja, näste man fixade pannkakor. Också något man endast med svårighet kan undvara vid en näringsriktig frukost. Teamet allra längst till vänster var äggspecialisterna. Äggröra? Omelett? Kokta ägg kanske? I så fall var det här din rätta station.
Nåväl, efterhand som dagarna gick fick man in en viss rutin. Lite stapelvaror och så något nytt varje dag. Mätt blev man i alla fall. I synnerhet som varje morgon alltid avslutades med några skopor av den läckraste fruktsallad jag någonsin haft nöjet att ha ätit till frukost. Melon är inte något att spilla tid på brukar jag tycka. Den melon som serverades här var dels grön och dels söt som en hel flickskolklass. Osannolikt välsmakande blev den genast till en grundmurad favorit.

Efter frukosten satt vi några stycken och småpratade på en av solterasserna. Det visade sig att förmiddagarna är väl lämpade för solbad och pool-liv. Havet lär vara cirkus 19 grader, men åtminstone en av poolerna är uppvärmd till 23 grader. Efter middagstid tycks blåsten öka så att det på sena eftermiddagen blåser riktigt rejält. Det tycks överhuvudtaget vara väldigt lite folk som badar i havet. Enligt min guidebok finns det underströmmar som gör att oförsiktiga badare bara försvinner... Kanske bäst att nöja sig med att bara blöta fötterna i Atlanten. En väldigt mångordig svensk herre, med anknytning till Offentligheten, visar sig sedmera hålla dygnslånga föredrag på solterassen om allt mellan himmel och jord. Just nu avhandlas vikten av att se om sin personliga säkerhet härstädes.
Tiggare och försäljare uppges vara ganska påträngande och det har bland andra gäster talats om ficktjuvar och telefon- och väskryckning. Om detta har vi förstås ingen egen erfarenhet ännu och hoppas förstås att slippa behöva verifiera påståendena. För övrigt är det inte alltid så ovanligt att historier uppstår på grund av en egen brist att dels förstå sin omvärld, dels helt enkelt på grund av oförsiktighet. Man behöver ju inte stå ensam på stranden och helt öppet ringa med sin 5000-kronors nalle. Det dröjer flera dagar innan vi börjar misstänka denne Filibuster för att försöka tala bort andra från "hans" solterass. Men å andra sidan är han på semester. På jobbet har han väl inte så roligt kantänka...

Efter några timmars rå-slöande traskade vi sta för att hitta någonstans att äta lunch. Från hotelltrappan viker man av åt vänster och studsar piggt ner för en riktig mega-trappa till "Strandvägen". Alldeles nedanför trappan till vänster ligger Pizzeria Valentino, som snart döptes om till "Flickorna Lundgren" eftersom den verkade som den drevs enbart av kvinnor. Enligt den hemifrån medförda pizzaexperten smakade pizzorna utmärkt vilket även jag själv fick nöjet att senare konstatera. På premiärdagen blev det emellertid en Lasagne Bolognese, serverad ur en djup stengodstallrik. Mama Mia! Om möjligt var den ännu bättre än Alfredo´s, kanske bara något mindre. Jisses, vilken vinstlott. Den rekommenderas förbehållslöst. Liksom även den kryddade olja som ställs fram på bordet. Härlig pepparsmak men prova fram en lagom dosering. Såsom van olivätare fann jag genast den lokala seden att ställa fram ett litet fat med oliver som aptitretare vara synnerligen civiliserat. Olivens betydelse för människans välbefinnande kan knappast överskattas. I synnerhet inte den russinliknande varianten. Ambrosia!

Runt etablissemangen i samma kvarter som Flickorna Lundgren, opererar ett par tre smågrabbar som gör halsbrytande akrobatnummer på trottoaren eller inne på själva uteserveringen. Om man beundrar deras konster förväntas man skänka en slant vid äventyr att man annars får sin stamtavla offentligt justerad. Restaurangens innehavare är däremot inte förtjusta i cirkusnumren utan jagar iväg grabbarna åtföljt av mustiga eder om vars betydelse det inte råder någon som helst tvekan. Arabiskan är ett språk sällsynt väl lämpat att uttala eder på...
I rak motsats till detta fann jag - som vanligt, är jag böjd att säga - att det lönar sig att le. Att visa att man är glad att vara gäst i deras land. Dessutom blir ju livet alltid lättare att leva om man ler. Marockanens högra hjärnhalva är antagligen större än vår. Han är ytterst vänlig och hjälpsam. Hjälp honnom, eller henne, en bit på vägen just när ni möts med ett leende, och det finns inga hinder någonstans.

Efter en promenad på Strandvägen med omgivningar är jag tillbaka på hotellrummet för en stunds siesta. Sitter på balkongen och filosoferar. Vår balkong vetter mer eller mindre mot norr. Vi ser berget med den gamla kasbahn på toppen rakt utanför fönstren. Samma bild som i alla turistbroschyrerna. Utan pristillägg. På bergssidan har man klippt i vegetationen så att man kan läsa i enorma bokstäver "För Allah, konungen och fosterlandet". Eller i alla fall något ditåt. Det står ju på arabiska och egentligen kan där stå vadsomhelst. Jag kan ju inte språket. Min rumskamrat påstod igår att där stod "Drick Coca-Cola iskall". Men det gick jag inte på. Här nere står nämligen texten på Coke-buteljerna även på arabiska och då blir det ju lätt att jämföra... Jag var nyss på Fritidsresors kontor och fick adressen till två internetcaféer så jag hoppas kunna skicka några rapporter hem till de mina. Och kanske hitta ett brev eller två till mig själv också.

Några stora måsfåglar manövrerar så utsökt elegant i de numera rejält hårda vindarna runt hotellbyggnanderna. Jag har alltid tyckt om måsar. Fri och obunden rör den sig så lätt och elegant. Svävar utan att visa någon som helst ansträngning. Stiger och dyker, vingglider, svänger in på nya kurser lika lätt som tanken. Eller kanske på det sätt som man önskar att tanken rörde sig. Mina egna tankar far långt norrut till de jag har kära. Jag undrar hur de har det och om de kan känna att jag saknar dem. Finns det kanske något slags vågor i etern som gör att man kan få en själarnas kontakt om man anstränger sig? En vän jag har påstår att det är helt säkert. Men också att den "kommunikationskanalen" måste uppövas. Den finns inte av sig själv utan måste skapas med hjälp av tankens kraft. Jag säger inte att min vän har fel. Tvärtom skulle jag själv gärna bli lika säker. En av många anledningar till att Inger och jag fastnade för varandra var den ordlösa kommunikation vi stundtals har med varandra. Oräkneliga gånger har vi "pratat" med varandra utan ord. Ibland bättre, ibland sämre. Jag tillåter mig att tro att det är jag som är den svaga länken. Samma vän som jag nyss refererade till tycker nämligen att jag har för lite ro inombords. Och visst är jag en orolig själ. Det finns så oerhört mycket jag vill ha ut av livet innan det är försent. För det är ju ett enda långt fantastiskt äventyr. Inte så att det krävs Afrikaresor för att kittla upplevelsernas fotsulor. Det räcker att någon av ens sinnen blir stimulerad tillräckligt. Av en ny solnedgång. Av den i just detta ögonblick oerhörda kontrasten till Skåne, när muezzin utropar en ny bönetimme från minareten i staden och hans röst kämpar mot den arabiska musiken ur högtalarna vid baren nedanför hotellet. Av det lilla marockanska flickebarnet som var på restaurangen i går tillsammans med sina föräldrar. Av måsarna flykt och svalornas dans kring huskropparnas konstgjorda bergsformationer. I den musik som några få ord, sparsmakat utvalda, kan fås att ljuda inom en. Eller starta en brand som ingenting kan släcka. Lågor som förstör och lågor som renar.
Det säg ju förresten att de farligaste av revolutionens barn är poeten och musikern och följaktligen är det dessa som först får betala stridens pris med sina liv. Tur att man lever i fredligare omgivningar.

Jag tror att förmågan att kunna se det stora i det lilla - och det lilla i det stora, är den överlägset viktigaste enskilda kunskap man kan få i livet. Ibland under korta ögonblick kan jag tro att jag kan just det. Men den känslan är svår att hålla kvar mer än en kort stund. Kanske är det ett sorts Nirvana. Ett tillstånd snarlikt eufori. Ett gudomligt lyckorus? Nja, kanske inte gudomligt, det vore att gå för långt. Lyckorus får räcka.
Tankekedjan avbryts av ett knackande på dörren som visar sig vara C som återkommit till hotellet efter en dags megashopping på staden. Hon vaknade redan klockan sju och beslöt sig genast för att utforska staden på egen hand. Jo jo, snacka om äventyrslystnad. Är man nu i Afrika skall man väl inte ligga och sova bort tiden, menar hon. Och det har hon ju alldeles rätt i.

Sitter på kvällen och funderar över ett brev jag håller på att skriva. Jag ser då en brun fågel komma med kurs mot min balkong med märkligt välbekanta klippande vingslag. Minsann! En falk mitt i staden. Ett ord ur Kiplings "Djungelboken" kommer för mig och jag nickar åt rovfågeln och säger tyst "God jakt, lille bror".

Fredagskvällen blev till en sittning på en äkta marockansk restaurang. Det skulle föra alldeles utanför ramen för denna lilla skildring att närmare redogöra för allt som hände därstädes. Låt oss nöjas vid att omtala att den gemensamma nämnaren stavades "get". Efter den gette-skojiga middagen återvände sällskapet till hemmahotellets sky-bar där en sångerska sjöng kända melodier så att ögonen tårades...

I övrigt var det natt den andra dagen.