Torsdag 23/3 2000.

Så var vi på väg. En helt normal skånsk marsmorgon med en lätt molnbas strax över det trappsteg där flygplanet planar ur alldeles efter start. Någorlunda god sikt alltså. Redan efter några ögonblick är vi ute över Östersjön och man kan se vågmönstret på havet. Ungefär som vattrat blått siden. Ett ensamt lastfartyg ritar sitt vita streck över den blå oändliga vattenvidden. Jag undrar förstås om de ser oss. Tänk om det står någon därnere och filosoferar över vem vi är och vart vi skall. Man borde kanske vinka...

Kvart över nio far vi in över Tyskland och såvitt jag förstår är det Rügen alldeles till vänster utanför fönstret. Min vänstra sida värms upp ganska så märkbart av solen. Det var inte precis igår som solstrålningen värmde på det viset. Vad härligt det känns! Jag blundar och förflyttas för en liten stund raskt tillbaka till sommar-Bjärred. De många små sjöarna i området söder om Rostock ligger och glittrar i förmiddagssolen som små silverblänkande smycken i en grågrön klädnad. Kapten hälsar godmorgon i högtalarna och ger sedvanlig information om flyghöjden, 10700 meter; om rutten, Groningen, Bryssel, Paris, Biscayabukten, Madrid, Malaga, Rabat och slutligen Agadir.

Molntäcket över Nordeuropa ser exakt ut som slarvigt veckad bomull. Lite lustigt är det allt när molnens översida är så alldeles jämnt avgränsad. Dock flyger vi avsevärt högre än molnen. Himlen är förstås blå. I just den där riktigt sommarblåa julimorgons-nyansen som vi har där hemma vid Öresundskusten. Den underbaraste blåa sommarfärg jag överhuvudtaget kan föreställa mig. Komplett med måsars skri, vågbrus och kanske någon gnutta barnskratt. Man behöver bara sluta ögonen...
Men hallååå där, vi är ju faktiskt på väg mot sommaren på riktigt!

En liten fluga försökte nyss landa i huvudet på mannen i stolen rakt framför mig .Jag undrar förstås var det lilla flygfäet kom ifrån och om den ens kan föreställa sig att den om några timmar skall flyga ut i en annan världsdel. Tänk om den inte förstår språket...
-Hallå där! Turistfluga?
-Öhh, vem jag? Tjaa, jooo, svensk, är det OK?
-Givetvis. Ni har väl blivit vaccinerad? Har ni vaccinationsintyg?
-Va?? Mot vadå?? Rabies??
- Nä, besserwisser. Mot flunsan förstås. Vem vet vilka skitiga människor ni har suttit och slickat på... Förbaskade turister komma ända hit och sen inte ens ha lite vanligt flugvett...Det är sådana som ni som ger oss flugor dåligt rykte. Sprider sjukdomar och jag vet inte allt vad de hittar på om oss. Skäms!

Hm, sorry. Tanken flög visst lite väl långt iväg.

Lite lunch serverades över SV Frankrike, tror jag i alla fall. Man kunde nog ana en anings druvdoft när vi passerade över Bordeaux. Eller om det var kollegorna i grannstolarna som doftade av måltidsdrycken, det är ju inte alldeles omöjligt. Tyvärr är hela Europa täckt av moln så någon större glädje av min fönsterplats har jag inte Vi fick sill och potäter, knäckebröd (nog märker man att man är svensk turist) kyckling med ris och fralla och ost och kaka och kaffe och Bailey´s och Cointreau och konjak och whisky och kanske något lite till. Ett fiktivt ymmighetshorn att ösa ur om man bara hade orkat med allt.

Nyss tillbaka i stolen från ett befriande toalettbesök konstaterar jag dels att det är väldigt trångt i planet, dels att man lätt knyter nya kontakter i kisskön. Man måste ju avleda uppmärksamheten på något sätt. Den lille kille i tioårsåldern några snäpp framåt i kön har en annan metod. Han hoppade jämfota hela tiden. I säkert en hel kvart...

Tillbaka på min plats vill jag betala för min lilla påse skattefritt godis. Räcker därför över mitt kontokort hos den stabila sparbanken Finn, enär man i högtalarna meddelat att alla kort accepteras. Flygvärdinnan studerade mitt kort med intresse (eller avsmak??) och undrade sen om jag inte hade något riktigt kort. Då jag svarade nekande bevekade sig denna luftens barmhärtige samarit över lantisen och försvann med såväl kredit(?)kort som med körkort. Men det fixade sig alltså. Trots jätten Finns onda anslag.

När vi passerar ut över den spanska kusten upphör molntäcket som genom en andebesvärjelse. Jag spanar snett framåt i flygriktningen för att få se en första skymt av Afrika. Tyvärr kan man inte öppna fönstret, annars kanske man kunde höra trummor och böneutropare blandat med läten från papegojor, elefanter och andra vilda djur. Eller åtminstone skramlet från Coca-Colabilarna. Luften inomplans är så vansinnigt torr. Min näsa var lite irriterad redan innan embarkeringen men nu snart fem timmar senare är den snustorr och gör nästan lite ont. Lite frisk luft hade säkert gjort susen.

Så, helt plötsligt... bara ligger hon där. Afrika. Det blåaste blåa Medelhavet har bytt färg. Till brunt, grått, prickat med olivgröna punkter. För första gången närmar jag mig en annan världsdel. Den Svarta kontinenten.
-Like a virgin, touched for the very first time, sjunger Madonna i högtalarna ombord. Följd av Black magic woman med Carlos Santana och Distant Drums med någon slags smörsångare. Fiktivt alltså, rent fiktivt. Förstås. Sen kom molnen igen och dolde virginen för mina lystna blickar. Ända tills en kvart före landningen i Agadir. Då lyfte hon återigen på klädnaden och visade sitt heta bruna skinn.

Landningen på flygplatsen gick förstås bra, det gör det ju varje gång. Varje gång utspelas också den särskilda svenska sedvänjan att applådera landningen. I tacksamhet över ett räddat liv, tycks man mena.

Äntligen rör jag vid Afrika, även om det bara är med mina fötter, tänker Resenären. Och traskar in till passkontrollen. Det tog oss närmare en timme att snigla oss genom detta nålsöga. Eder Resenär var den siste som loggade in i Marocko av de som anlände med samma plan. Gentlemannen som kontrollerade mina papper sträckte vällustigt på sig när han var klar, sköt sen passet på mig med hjälp att sin tumme och långfinger tillsammans med ett brett grin. Färrrdig!

Så snart man kommer genom passkontrollen överfalles man av manspersoner som försöker slita väskorna ur ens grepp i akt och mening att för en ringa summa bära bort ens bagage, oklart varthän.

Siste svensken in i Marocko och sen fanns det inte plats i bussen åt mig! Bara till mitt bagage. Det fick resa in till staden med en egen buss och jag själv fick ta nästa... Å andra sidan inget märkvärdigt för en van Resenär. Inget att hetsa upp sig över. Transporten in till staden var väldigt intressant. Omväxlande omgivningar. Grus och sten samt sten och grus. Lite längre fram kunde man se sten och grus. Brunt och ljusare brunt men även ibland stråk av mörkare brunt. Sa jag att det fanns ganska mycket grus? Vägen, bred och fin, kantades av olika slag av, tja, byggnader, kan man väl säga. I olika stadier. Det var inte alls självklart vilka som var ruiner, bombade, under byggnad eller fullt användbara. Viss ledning kunde man ändå få av förekomsten av parabolantenner. En del av gruset doldes av stora moln av kringflygande sand och damm i den nu alltmer tilltagande vinden.

Vid framkomsten till hotellet klev jag av bussen och rakt in i nästa Kafkahistoria. Nu gällde det incheckning. Då det alldeles skulle förta nöjet för den som inte själv varit med om just den föreställningen, avstår jag från att röja vem mördaren var... öh, hur det gick till. Till slut fick vi i alla fall ett rum, min rumskamrat och jag. Ett Fint Rum. Ett rum som Chefen omedelbart rekvirerade när han såg utsikten över Agadirbukten - och över poolerna rakt nedanför...

Hotellet är "intressant" med en förvirrande mängd gångar och prång men endast en ingång och en lönnutgång till poolerna (skyltad med vad jag trodde var det lokala ordet för toalett. Hm.) Då hungern pockade på omedelbar tillfredsställelse lyckades vi hitta en bar med smårätter alldeles bredvid poolerna. Ett par "frallor" och en Coca-Cola stillade de kroppsliga begären för en stund. Blåsten hade så här dags på eftermiddagen ökat till den milda grad att min halvfyllda Coke-flaska åkte kana på bordet. Men vaddå, man är väl pigg och vaken. Lite senare deltog vi också i det informationsmöte som anordnades av Fritidsresor. Där serverades oss en del tips som kom väl till pass under veckan. Inte minst om hur man uppför sig någorlunda korrekt i denna totalt annorlunda kultur.

Jag står i fönstret på hotellrummet och ser solen sjunka i Atlanten, ner i en molnbank. Men allra längst ner finns lite plats för den allra sista strimman av sol. Står länge och väntar och skärper min blick för att se just när det allra sista ljuset försvinner. Det känns alltid som att dö en smula. Eller i alla fall att se Död framför ögonen. Vackert, skönt, och sorgligt. Tänker på dem där hemma. Det är samma vatten här utanför som i Öresund, men det känns just nu så oerhört avlägset. Det största avståndet är förstås inte det geografiska utan det psykiska: Det är nästan ofattbart långt hem. Bra mycket längre än när Richard Lejonhjärta gav sig ut på korståg. Fast han fick gå...
Det skall vi också. Gå ut och äta en bit, nämligen.

Som vanligt tog vi en liten stadsrundtur innan vi nådde restaurangen, La Scala. Enligt uppgift en av Agadirs bästa restauranger. En drink på terassen under en mur dignande av vita och röda blommor. Ett ymnigt vattenfall, en kaskad av blommor från säkert tio meters höjd. I den svarta sommarnattsvärmen svalkade vi oss en stund efter promenaden innan vi bänkade oss inomhus. Jag valde lamm i vitlökssås efter en förrätt på räkor i kryddstark sås. När jag hörde mina bordsgrannarnas superlativer över sina fiskrätter bl.a. "John Dory med citronsås" undrade jag om jag valt fel. Men det var nog omöjligt. Allting var alldeles för gott. Och eder Resenär var alldeles för trött. Efter middagen tog jag därför en Petite-Taxi tillbaka till hotellet - ensam eftersom ingen ville dela fordonet med mig. Fordonet ifråga, en Peugeot 205 var synnerligen använd. Såvitt jag kunde uppfatta fungerade inte ettans växel för det tog en evighet att komma igång från ett stopp. Men hem kom jag, om inte snabbt så i vart fall behändigt. Min vänlige, ganska tandlöse "chaufför" såg ut att behöva en ny stickad mössa så jag lade på lite extra på notan. Vilket genast renderade mig ett oehört stort leende och en ström av vänliga ord. Tänk att få en ny bror redan första kvällen.

Natten blev också intressant. Jag sover oftast inte så bra på hotell, men här befanns sängen vara förstklassig och jag slocknade direkt. Däremot vaknade jag av i stort sett varje ovanligt ljud och det fanns det en hel del av. Någon slags papegoja kände sig ensam i natten och skriade som en harpya i mörkret. Några gånger under natten utropade muezzin i minareten nere i city att Allah är stor. Exotiskt. En lycklig beduin körde längs genomfartsgatan från Agadirs norra infart tills dess han förtonade i fjärran söderut. Hela tiden tutandes "Hälsan för halsen..." . Vid ett tillfälle stacks en nyckel i dörrlåset men eftersom den inte passade gick den okände igen...

Så förflöt den första dagen i Afrikas varma famn.